Narkotika på fjället?!

Hej!
Jag har precis lagt ut en historia på utsidan,
http://www.utsidan.se/ddb/vandring/artiklar/1210.htm
där bland komentatorerna finns det en kille som förespråkar att man under narkotikarus upplever fjällen starkare. Jag är personligen stark motståndare till all form av narkotika och blir upprörd över denna narkotika liberala syn som killen förespråkar. Han skall nästa gång sjuta heroin sägar han. Jag kanske är naiv och inte förstår ironi, eller att det är ett skämt, men jag känner att jag skulle vilja starta en debatt, för att slå ett slag för ett narkotika fritt land. Är det vanligt med haschtomtar på fjället? Finns det inte enorma risker med att vara påtänd och föra sig över fjällen? /Henrik Berg

Är fullständigt övertygad om att den procentuella mängden haschnissar på fjället är betydligt lägre än i samhället i övrigt. Även om det finns såna så är kombinationen narkotika och friluftsliv liksom inte så naturlig. Känner personligen till några nissar som troligen tillbringar större del av sitt liv i naturen än de flesta av utsidans invånare men de tillhör nog undantaget som bekräftar regeln.

Om det är farligare eller inte beror väl på vad man gör. Vandrar man efter fina leder så ökar kanske inte riskerna för rena olyckor alltför mycket även om omdömet trubbas av. Att sen risken för psyket och även fysiken ökar torde väl alla vara överens om förutom då möjligen de som brukar narkotika i olika former.

Och ärligt talat föredrar jag att de narkotikapåverkade håller sig i fjället hellre än på vägarna.
[Ändrat av avslutad210712 2007-02-03 kl 08:51]

Skämt eller inte skämt

Jag tolkar också inlägget som att han menar just det han skriver. Fast oavsett om han är seriös eller ej så håller jag med om att droger verkar dumt att hålla på med, både i stan och på fjället. Säkerhetsaspekten känns också viktig att tänka på. Tänk om folk snedtänder på fjället? Jobbigt.

Om man ska vara lite krass så är väl det enda positiva med att ta med knark på fjället att det är extremt UL jämfört med sprit... Haha!

bensson; sa:

...en kille som förespråkar att man under narkotikarus upplever fjällen starkare...

Klicka för att se resterande...

Det är säkert möjligt att man skulle uppleva sin fjälltur starkare/mer "annorlunda" om man knarkade, på samma sätt som min grå vardag säkert vore roligare (under några månader) med knark. Men ändå har jag inte en tanke på att knarka, varken ute eller hemma. För knark är bajs, enligt min ringa erfarenhet av människor som knarkat.

Däremot finns det en poäng med att förändra sina sinnesupplevelser när man är ute (jaja, hela utevistelsen är ju ett sätt att förändra och vidga sina upplevelser!). Om man t ex är riktigt trött så kan man uppleva en plats i fjällen extra starkt (om man inte är sur och trött, förstås).

Detta är en av anledningarna till att jag springer i fjällen (ibland), för att tröttheten och ansträngningen kan ge andra upplevelser än när man går. Shit, en vy eller en doft eller en liten bäck kan plötsligt drabba en, fylla alla sinnen. Visst, man hinner inte stanna och titta på alla toppar och alla dalar, men man får andra upplevelser. Antar att knark skulle kunna ge nån liknande upplevelse (fast med bieffekter som åtminstone jag tycker är oacceptabla).

Att droga sig är ett välkänta fenomen. Vi ordnar fest och för att vara säker på att den inte blir lika tråkig som vardagen - för att vi inte skall vara lika tråkiga som vanligt - så tar vi droger. Alkohol är den vanligaste.

Lets face it ... livet är tråkigt därför att vi förväntar oss för mycket av det. Jag mediterar morgon och kväll. Det är en bra kontroll av vad man tänker på, vad som verkar vara viktigt och hur man mår.

Jag dricker alkohol men börjar få mer och mer ångest även när jag bara druckit måttligt. Jag vet inte varför, det återstår att se. Har just tagit mig en Staropramen och väntar på mina kusiner från den stora staden.

I skogen eller på fjället har jag aldrig kännt något behov av droger. Däremot har jag upplevet meditativa tillstånd, kommit ner i djupet av mig själv och ofta fått euforiska känslor bara av vinden i mitt hår, ljudet av stora vindtrummor i bergväggarna, solen, en ripas skrockande, korpen som leker i vinden ...

vandrar igen
slingar mig
mellan kullarna
tanken söker
strömmen
vindar som ord
mellan stenar
vakar i höljan
orden saknas
att beskriva klarhet
jag vilar i dig

Han får naturligtvis avgöra saken själv så länge det inte är olagligt att knarka, men personligen tycker jadgdet är dumt dumt dumt. Men så är jag också nyckterhetsfacist och har aldrig rökt eller druckit. Några 2.5% cider har förståss slunkit ner. Under en halv livtid.

Men jag tror inte detta är något större problem, fjällknarkarna kommer aldrig att bli många.

Man missbedömmer sin kroppstemperatur och riskerar att frya ihjäl.

Man missbedömmer sitt matbehov och riskerar att få en näringskolapps. I det tillståndet kommer man inte att vara bra på att ordna mat.

Man missbedömmer kartan och riskerar att aldrig hitta hem igen.

Man tar risker på glaciärer, vad, med eld och knivar, med mera.

Det finns kort sagt många sätt att rensa upp efter sig i genpoolen om man knarkar på fjället.

Er man stofmisbruger er man det på trods af advarsler. Alle pädagogiske påvirkninger har väret nytteslöse, og vil sikkert også väre det ud i fremtiden. Hvad skal man så råde til, når alle advarsler overhöres. Et faktum er det, at stofmisbrug og fjellvandring absolut ikke passer sammen, og at stofmisbrugeren kan komme til at sätte andre mennesker i en alvorlig forlegenhed på fjället, hvis stofmisbrugeren får brug for hjälp. Er det en provokation må den ignoreres. Er det alvorligt kommer vi medmennesker i et dilemma. På den ene side er det vores pligt at advare. På den anden side kan vi have en formodning om, at vores advarsel enten overhöres eller direkte opfattes som et incitament til at göre det modsatte.



Gunnar

bananmannen; sa:

Han får naturligtvis avgöra saken själv så länge det inte är olagligt att knarka, men personligen tycker jadgdet är dumt dumt dumt. Men så är jag också nyckterhetsfacist och har aldrig rökt eller druckit. Några 2.5% cider har förståss slunkit ner. Under en halv livtid.

Men jag tror inte detta är något större problem, fjällknarkarna kommer aldrig att bli många.

Man missbedömmer sin kroppstemperatur och riskerar att frya ihjäl.

Man missbedömmer sitt matbehov och riskerar att få en näringskolapps. I det tillståndet kommer man inte att vara bra på att ordna mat.

Man missbedömmer kartan och riskerar att aldrig hitta hem igen.

Man tar risker på glaciärer, vad, med eld och knivar, med mera.

Det finns kort sagt många sätt att rensa upp efter sig i genpoolen om man knarkar på fjället.

Klicka för att se resterande...

Jag är liksom du en såndäringa nykterist och min men tror nog att du överdriver riskerna lite, jag tror inte tatt de sorts nissar vi pratar om kommer att vandra omkring i ett ständigt rus, snarare då att de kommerfar slår läger käkar mat och njuter av ett stopp i pipan till solnedgången. Jag tror snarare att riskerna med friluftsliv och knark är primärt av en helt annan karraktär: att du kopplar friluftslivet till ett missbruk, på samma sätt som vissa (tyvärr allt för många) ser det som en självklarhet att dricka alkohol när man festar.

Sen så tror jag inte någon av oss är helt ren i pälsen, det är en evig gråskala av vad som är och inte är. Jag kan utan skam medge att jag kan få en riktig välbehagskänsla av mörk, fin choklad när jag sitter och avnjuter en utsikt tex. Gränsdragningen går inte att göra med juridiska medel tror jag, oftast hänger de inte med och oftast är de för luddiga i kanterna. Helt andra metoder för att göra distinktioner tror jag behövs. Tillsvidare får vi använda omdömmet, i mitt fall så innnebär det att jag är rökfri och nykterist bla, däremot konsumerar jag kopiösa mängder choklad, godis, grapefruktläsk osv osv.

Jag tolkade först hans inlägg som seriöst, men när han sen började surra om att skjuta heroin på sin nästa tripp insåg jag att det var mest provokation

Håller för övrigt med Zeb, hellre att de är pårökta på fjället än på vägen.
[Ändrat av öringen 2007-02-03 kl 13:31]

Rungá; sa:

Lets face it ... livet är tråkigt därför att vi förväntar oss för mycket av det.

Klicka för att se resterande...

Nja... Livet BLIR tråkigt om vi förväntar oss för mycket av det. Den som gläds åt lite har mycket att glädjas över.

Rungá; sa:

I skogen eller på fjället har jag aldrig kännt något behov av droger. Däremot har jag upplevet meditativa tillstånd, kommit ner i djupet av mig själv och ofta fått euforiska känslor bara av vinden i mitt hår, ljudet av stora vindtrummor i bergväggarna, solen, en ripas skrockande, korpen som leker i vinden ...

Klicka för att se resterande...

Jag tar mig friheten att citera mig själv:
"Jag går så nära stupkanten jag vågar. Sedan stannar jag. Känner efter att jag står stadigt. Försöker tänka bort känslan i fötterna, höjer sakta blicken.... och svävar! Det jag ser i min omedelbara närhet är... tomhet... och där bortom... Det känns som om jag flyger. Under mig... till höger Bårddejiegnas väldiga ismassor, rakt fram Saitaristjåhkkås och Balgattjåhkkås knivskarpa eggar...
- Hur ser det ut??
- ... Det går inte att beskriva... hänförande... storslaget... lite kusligt.
Adjektiven räckte inte till. Jag satte mig ner och väntade."

"På morgonen... Det är känseln som vaknar först, som starkast pockar på min uppmärksamhet: Samtidigt känner jag mig solvarm och morgonfrusen. Sedan vaknar hörseln. Jag hör tystnadens alla ljud: vattenporlet i närheten, tältdukens sakta fladder i morgonbrisen, färdkamratens lugna andetag. Efter en stund: En humlas surrande och korpens avlägsna lekfullhet. I bakgrunden, långt bort, bruset från en större jokk vars ljud ändrar karaktär när vinden vänder. (...)
Solljuset är så starkt att det är först nu jag egentligen börjar registrera vad som finns i mitt blickfång. Synen vänder sig 90 grader - från micro till macro: Från kråkris och ripbär i överflöd, uppblandat med dvärgbjörk, nätvide och dvärgvide - allt i ett stort antal mörkgröna nyanser och en och annan röd fläck - till en oändlighet av blågröna färgtoner när blicken höjs mot horisonten."

Detta ÄR min största drog. Citaten är hämtade ur denna berättelse:
http://www.utsidan.se/ddb/vandring/artiklar/1141.htm

Rungá; sa:

vandrar igen
slingar mig
mellan kullarna
tanken söker
strömmen
vindar som ord
mellan stenar
vakar i höljan
orden saknas
att beskriva klarhet
jag vilar i dig

Klicka för att se resterande...

Tack!

HåkanF

Allvarligt. En nyregad kille som inte postat ett enda inlägg och ni går på det.

Killen lever för att trolla och ni matar trollet.

Angående drogfrågan så vem bryr sig? Många romantiserar alkhohol här och ingen rynkar på ögonbrynet och så kommer en haschtomte in och då blir folk lite chockade.

Det är sorgligt att vissa behöver använda droger, narkotika som alkohol, i våran underbara fjällvärld.

I Nepal är det vanligt av naturliga skäl och jag vet att även kända äventyrare använder droger. Scott Fisher rökte på i samband med att han skulle bestiga MT Everest. Men han dog ju också......

*LOL* Trodde aldrig att de enda som skulle prata förnuft är ett estetdrägg och någon som e crazy...
Är det inte typiskt att ett gäng nykterister sitter och vet allt om ruset? Ungefär som som när katolska präster ska bestämma hur vi ska ha sex...
Måste ju säga att det som intresserade mig var den här debatten så jag har inte ens bemödat mig att läsa "haschberättelsen". Med detta sagt kan man nog lungt säga att ganska få som röker cannabis skulle vara flummiga från första till sista sekund av en vandring utan det blir som någon skrev ett stop till solnedgången.
Det antas alltid i den här diskussionen att den som tar droger mer än vid ett tillfälligt ungdomligt exprimenterande är på väg mot ett liv av totalt och alluppslukande missbruk som kommer att förstöra personens liv.
Gör följande expriment. Ta mängden narkotika som man tror kommer in i Sverige och dividera med antalet tunga missbrukare. Beroende på vilka uppgifter du använder dig av får du fram en siffra på mellan tre och tio kilo narkotika, blandad kompott. Antalet tunga missbrukare håller sig hyfsat konstant, även så dödligheten bland dem men även med den inräknad måste slutsatsen bli att den absolut största delen av all insmugglad narkotika konsumeras av människor som är socialt mycket välfungerande och förblir det.
Det är en realitet i dagens Europa. Vi kan fortsätta och tro att vi kan lagstifta bort det men till slut måste vi väl ändå inse att det inte går.