Risk! Vad är acceptabelt?

Som nån redan skrivit så är det väl så att för ett barn (och då menar jag inte bara småbarn) så är förlusten av en förälder enorm, OAVSETT hur mycket föräldern älskade sin sport.

Inget barn kommer att tycka att det är OK, bara för att föräldern älskade sin sport. Och man får bara en chans, ett liv, och sen är det game-over VÄLDIGT länge.

Fuckin deal with it

Kan bara instämma med er som tycker att död varken är vackert eller romantiskt och att ur barnens perspektiv spelar det ingen roll hur man stryker med.

Men oavsett risken är det i mina ögon något av en paradox att åka på månadslånga expeditioner eller spendera mycket tid på sin klättring när man har barn. Det klättringen framförallt lärt mig är "fuckin deal with it" ideologin. Har man själv försatt sig i en besvärlig/jobbig/riskfylld situation så har man också själv ansvar för att hantera den. Att skaffa barn är ju en sådan situation (Även om den precis som klättring innehåller en stor andel glädjeämnen med ). Att då "fly" till klättringen månader i sträck är i mina ögon inte att "fuckin deal with it". Inte så länge de är små i alla fall.

Mezzner sa:

Som nån redan skrivit så är det väl så att för ett barn (och då menar jag inte bara småbarn) så är förlusten av en förälder enorm, OAVSETT hur mycket föräldern älskade sin sport.

Inget barn kommer att tycka att det är OK, bara för att föräldern älskade sin sport. Och man får bara en chans, ett liv, och sen är det game-over VÄLDIGT länge.

Klicka för att se resterande...

Det där är väldigt sant. Å andra sidan är klättringen inte den enda (förhöjda) risk du utsätter dig för för nöjes skull. Du kör lite fortare än nödvändigt, för den nya bilen är ju så härlig. Du häller på lite extra sås för den är ju så god. Du tar den där sista ölen för du har ju så kul.

När du sedan frontar en älg, får infarkt eller muckar gräl med snubben i MC-väst; inte tycker dina barn att det var OK bara för att du hade roligt?

Kort sagt: även som förälder finns det fler aspekter på livet än riskminimering. Självklart blir parametrarna i ekvationen för "acceptabel risk" annorlunda med barn, men resultatet blir knappast noll.

Jag har aldrig sörjt människor så hoppar nog av diskussionen. Tråden landar ändå bara i att vi alla är olika och därför har vi svårt att förstå varandra.

Barn

Jag fattar inte att detta ska handla om huruvida man är en bra eller dålig förälder beroende på vad man väljer att klättra.

Jag ska försöka förklara hur jag tänker:

- Shishapangma: Skulle enligt min bedömning vara en ganska ofarlig topp över 8000 meter för mig att klättra om jag gjorde det via Sydväggen i alpin stil. Det går att göra i en lång push från ca 6700 upp och ner pa ca 14 till 16h. Det är lätt klättring och leden går rakt upp i relativt sett brant (för att vara på en 8000 meters topp) med låg objektiv fara. Givet att man inte går på efter ett stort snöfall.

Det är en sydvänd vägg så man får sol på sig vilket gör att man kan gå lättare och ha mindre på sig vilket gör att man kan gå snabbare. Ingen eller lite annan trafik så ingen risk att behöva involvera sig med andras problem. Etc etc

- Matterhorn NF Schmid Route: Jag har klättrat denna led två gånger och vänt vid insteget en gång drygt en vecka innan min andra bestigning av samma led. Första gången jag gjorde turen var på vintern och vi var ensamma på berget. Ingen fara. Andra gången var det 6 team i hyttan och dagen innan hade ett replag om tre trillat av turen vilket bidrog till att jag tappa motivationen. I hyttan med 6 andra replag kände jag bara att jag gjort turen och att inte hade lust att vara under någon annan eller flera andra. Alla andra hade planer på att lämna hyttan mycket tidigare än vad vi tänkt. Helt onödigt att klättra i mörker i de förhållanden som rådde då tyckte vi. Jag klättra turen ett par dagar senare med endast ett annat replag. Anledning till den drastiskt minskade trafiken var att liftarna stängt och vi promenera från byn till insteget.


- Min poäng: Olika situationer medför olika risk. Det går inte att i generella termer tala om vilka berg som är farliga och vad som är farligt. Allt handlar om privata och högst personliga avväganden. Andra kanske hade känt viss trygghet i att det var andra på turen inte minst på ett stort berg över 8000 meter. Personligen skrämmer det mig att behöva dela på ett berg med andra.

Jag gissar att de flesta skulle säga att Matterhorn är mindre farligt än Shishapangma, men det skulle jag inte hålla med om. Utom i det fall man är själv och man klättrar på vintern. Men även då är det en ganska farlig tur jämförelsevis enligt mitt tycke.

- Exempel: För mig är det viktigt att hålla en jämn värme och sova därför har jag oftast ett varmt sovsystem på turer om det är möjligt. På en tur jag var på en vinter så tog jag en 1000g minus 18 sovsäck. Min partner tyckte den var för stor och tung och att det var en risk med den extra vikten i jämförelse med hans sovsäck som vägde 600g. För mig var det tvärt om. Risken att ha för tunn sovsäck bedömde jag skulle gör att jag skulle återhämta mig sämre eller i värsta fall drabbas av hypotermi.


- Min poäng: Vad som funkar för mig funkar inte för andra. Risk är så mycket mer än bara valet av aktivitet. Det handlar om hur aktiviteten utförs. Taktik, förhållanden, utrustning, partner etc etc.

Bild: Bivy utan vatten, mat eller något att sova i på sommaren men på strax över 2200 meter med risk för dåligt väder. Bekväm risk. Men helt klart en risk att bli sjukt nerkylda.

http://m.youtube.com/#/watch?v=U3C799_ruzQ&desktop_uri=%2Fwatch%3Fv%3DU3C799_ruzQ&gl=SE

Är det här berget farligt?

Det är väl inte en tråd om rätt och fel utan om vilka vi är som individer och hur vi tänker om våra ställningstaganden! Det som är farligt för mig är inte farligt för en snabbare bättre klättrare i ännu bättre förutsättningar etc,
så det är väl tankar om när vi ställs för faktum, att om jag kliver på här så kan det skita sig på grund av svårighet, väder, risk för laviner stenslag osv och hur vi värderar än sådan situation. är det bättre att gå lite tyngre och därmed långsammare men därmed överleva en natt på berget eller gå lätt för att ha en bättre chans att nå upp. Själv har jag använt båda lösningarna och ibland har det på tur mer än skicklighet gått bra och ibland har man motsvarat sina egna förväntningar

trolltind sa:

Om man på något sätt har folk i sin närhet som man betyder något för så självklart skall ha dem i betänkande
och i synnerhet om man har barn!

Klicka för att se resterande...

Citerar mig själv (får man det?) Självklart är man inte en sämre förälder för att man klättrar, förhoppningsvis är man en bättre!
Min poäng var att andra berörs om man dör och barn är de med sämst förutsättningar att hantera detta och det är en del i den analys man gör i sin riskbedömning,
Nattade min dotter 5 år innan jag skulle iväg på en klättring och hon säger då "Pappa du kommer väl inte dö medan vi är små?" då ser man fa... till att komma hem också!
Jag kommer fortsätta att klättra stora berg därmed också fortsätta utsätta mig för risker men alltid med mina nära i tanke när jag gör en avvägning om det är värt att gå på, det gör mig inte till en bättre eller sämre människa bara min värdering till vad jag gör, dessutom är det av största vikt att min repkamrat vet hur jag tänker så man inte möts av besvikelse eller förfäran!
Man kommer aldrig att komma upp om man inte tänjer sina gränser ibland men om man alltid gör det oavsett förutsättningar spelar man med dåliga odds. Tofana vinter klättringen kändes aldrig farlig 300m meter snö puls på slutet över lavinfarlig mark för att komma från toppen av klättringen till nedstigning kändes allt annat än ofarligt! Slut på romanen!

Håller med

Det handlar inte om rätt och fel, det håller jag med om.

Jag kanske ska förtydliga saken. Det fins helt klart turer jag tycker det skulle vara värt att risken att dö på/för att få uppleva. Död på berg är ett faktum som är ofrånkomligt att ignorera så det måste vara en del av planen hur mycket man än försöker undvika det.

Det finns inget sätt att undvika alla risker i livet. Men det är ju ett ganska taffligt sätt att försvara att man i själva verket tar ganska påtagliga risker i samband med en sport eller fritidsaktivitet.
Bara för att det finns SMÅ risker i allt, betyder det ju inte att det kvittar när man istället tar större risker.

Självklart är man inte en dålig förälder om man klättrar.
Man är en dåligt förälder om man klättrar ihjäl sig.

Att olika klättrare tar olika risker, är uppenbart, och det är nog tyvärr så att de som tar de största riskerna oftast har en bra förklaring varför det i själva verket inte alls är en stor risk de tar. Det är troligen helt enkelt lite av en förutsättning för att man ska ta stora risker. Självklart är det just då i farans riktning att man då i själva verket är en dålig föräder (no pun intended).

Som klättrande (och solopaddlande) förälder är risker självklart något man måste hantera. Klättring är en hobby. Det är kul och ger inre frid. Men inget berg är viktigare än att komma hem. Det gör att jag avstår saker där mina klätterkompisar fortsätter. Att t ex inte lägga ner kraft på att gå upp på Maudit påväg tillbaka från Tacul och Mt Blanc. Var nöjd och ville ha god marginal av krafter för att gå upp till A d Midi med all packning. Det kan innebära att man avstår när de objektiva farorna är lite förhöjda, medan andra klättrar på. Det innebär också att man avstår från den där turen ut till de fina ytteröarna ensam i April, trots att man egentligen vet man klarat det. Men konsekvenserna av en (mycket osannolik) kapsejsning inte är acceptabel.

Om man har en äventyrlig natur kan man inte helt sluta med sin aktivitet för att man har barn. Då blir man ett lejon i en bur. Därmed en dålig förälder. En död förälder är dock riktig kass. En 20-åring tyckte häromdagen att det var acceptabel risk att köra som en vettvilling från polisen. Frågorna om var pappa tog vägen gör nog mer ont än de strulpellen skulle orsaka som närvarande.

Men en fördel med att själv syssla med aktiva och potentiellt farliga saker som förälder är att man har en beredskap när barnet kommer och säger de vill bli t ex dykare. Man har själv en hantering av riskerna och kan implementera ett säkerhetstänkande till sitt barn. Istället för att utbryta: Dykning som är så farligt (för att man knappt vet något om det). Och därmed dödar sitt barns drömmar. Då är man inte heller en bra förälder.

Anders V sa:

Som klättrande (och solopaddlande) förälder är risker självklart något man måste hantera. Klättring är en hobby. Det är kul och ger inre frid. Men inget berg är viktigare än att komma hem. Det gör att jag avstår saker där mina klätterkompisar fortsätter. Att t ex inte lägga ner kraft på att gå upp på Maudit påväg tillbaka från Tacul och Mt Blanc. Var nöjd och ville ha god marginal av krafter för att gå upp till A d Midi med all packning. Det kan innebära att man avstår när de objektiva farorna är lite förhöjda, medan andra klättrar på. Det innebär också att man avstår från den där turen ut till de fina ytteröarna ensam i April, trots att man egentligen vet man klarat det. Men konsekvenserna av en (mycket osannolik) kapsejsning inte är acceptabel.

Om man har en äventyrlig natur kan man inte helt sluta med sin aktivitet för att man har barn. Då blir man ett lejon i en bur. Därmed en dålig förälder. En död förälder är dock riktig kass. En 20-åring tyckte häromdagen att det var acceptabel risk att köra som en vettvilling från polisen. Frågorna om var pappa tog vägen gör nog mer ont än de strulpellen skulle orsaka som närvarande.

Men en fördel med att själv syssla med aktiva och potentiellt farliga saker som förälder är att man har en beredskap när barnet kommer och säger de vill bli t ex dykare. Man har själv en hantering av riskerna och kan implementera ett säkerhetstänkande till sitt barn. Istället för att utbryta: Dykning som är så farligt (för att man knappt vet något om det). Och därmed dödar sitt barns drömmar. Då är man inte heller en bra förälder.

Klicka för att se resterande...

Kunde inte formulerat det bättre själv!

50/50-chanser är max risk som är acceptabel som förälder, och 70/40 för alla andra