Inflation i sponsring

Göran Person sade en gång: Den som är i skuld är icke fri.

Och precis så måste det kännas för många av dagens proffsäventyrare som har hela skaljackan nerklottrade med loggor. Man är inte FRI. Måste vara en vidrig känsla.

Jag säger tvärt om, hatten av till alla höghöjdsturister som lyckas fylla jackan med sponsormärken. Det visar på både driv och karisma, sen får företagen faktiskt skylla sig själva om dom lägger sina pengar på det. Att jackan är fylld med märken betyder också att personen som bär den kan åka på en resa som den fastän han egentligen inte borde ha råd, dom flesta som klättrar 8000m berg är inte rika snobbar men det är tyvärr dom som hörs mest och av någon anledning verkar få mest spons.


Will pratar sanning

Hur som helst, Andy Kirkpatrick (Brittisk klättrare med hård aid och läskiga alpinturer) sa en gång att vara en professionell klättrare vara fattig och att få gratis kläder, ungefär som socialbidrag, helt klart sant. Värt att betänka om spons är också de två sorterna, antingen får man prylar av ett företag för man har bra rykte och det man klättrar lär vara nyhetsvärdigt även om man inte har bett om saker för en specifik resa (tänk David) eller så får man prylar till en specifik expedition. Typ två är den de flesta dödliga hamnar i, det är inte så svårt att få ihop åtminstone lite saker om man är driftig och har ett realistiskt och intressant mål. Har man dessutom visat att man faktiskt levererar (lär dig fota!) så blir det lättare. Beroende på hur mycket företagen tror på en och deras budget får man olika sorters spons, ofta vill de ha saker tillbaka fastän det man får är inköpspris istället för gratis, visst hjälper det men är det spons? Många av klättrarna eller expeditionerna är i den situationen, man får billiga prylar men inte gratis. Sen om man har riktig tur får man saker gratis vilket ju är trevligt.

Om en månad åker jag till Kyrgyzstan för att försöka Pik Byeliy (The Grand Poohbah) ~5700, för att det är ett tillräckligt exotiskt mål, vi har åkt dit tidigare och klättrat andra toppar, våra bilder blev bra sist och det är åtminstone lite känt har vi lyckats skrapa ihop vettigt med sponsring för att göra det möjligt. Gör det vår resa mindre värd? Jag säger nej, det gör den möjlig. Våran motivation är dock inte att klättra berget för att bli sponsrade utan får sponsring för att kunna klättra det vi vill. Att vi har fått £1500 bidrag från MEF och ett par tusen pund i prylar gör inte att jag hatar mig själv när jag kletar min nya hjälm full med sponsordekaler utan snarare tacksamhet. Tack våra sponsorer!

Sen för att se vad man kan göra klättermässigt med ett svenssonjobb, googla Mick Fowler.
 

Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.