Vilken risknivå är beundransvärd och vilken är oförsvarligt dum?

mellpat skriver

"Beundransvärt är väl möjligen att ta höga risker för att hjälpa/skydda/rädda andra. Å andra sidan finns det folk som gör det automatiskt utan att reflektera. Och i så fall är ju inte ens det beundransvärt."


Just att inte reflektera over personliga impiikationer som tex ett missat toppforsok och rycka ut och hjalpa till har min oinskrankta beundran.

"A man does what a man has to do". Om man som jag är tveksam till om människan har någon fri vilja finns det inte så mycket utrymme för beundran. Men illusionen om en fri vilja är säkert hälsosam och därmed en god sak värd att bejaka. Själv omfattar jag den helhjärtat.

Har lite svårt för ordet beundra. Betyder det kanske någonting mitt emellan respektera och idolisera?

Klart du tror att det finns en fri vilja Mellpat, du gör ju ständigt och frivillgit snälla saker mot dina medmänniskor. Om du nu menar att det helt enkelt är den optimala lösningen som du väljer och "måste" välja, så kan jag väl säga att det är ett val likafullt. Du väljer hur du vill värdera vad som är optimalt, och man måste ju inte alltid välja det optimala.

Sen kan jag tänka mig att de finns de som hamnar i situationer där de "inser att de måste" hjälpa nån annan, svär över det och genomför det hela eftersom de inte tycker att det finns nåt att välja på.

Det kan ju diskuteras om det är mer eller mindre beundranvärt att göra en insats på såna premisser, eller att göra samma insats med inställningen att man gör nåt fint för att man är duktig och hjälte.

En tredje variant är ju att man genomför en räddningsinsats för att man får så bra betalt.

För den som räddas kanske det kvittar.

Fast nu blev det nog OT.

Jag tycker helt klart att det är beundransvärt/imponerande med folk som är villiga att ta risker för att rädda andra, alternativt att ge avkall på sina egna ambitioner (tex missat toppförsök som nämnts ovan). Sen är det klart att mga sk 'professionella' räddare säkert i viss mån känner sej fina och viktiga (och i vissa kulturer, ffa den amerikanska, så är det ju väldigt creddigt att just rädda folk, ffa om det är förenat med risk, eftersom media alltid framställer dylika personer som hjältar) men man ska väl vara glad att finns folk som känner så, för att det skulle finnas ekonomiska incitament är nog väldigt ovanligt.

Rescue

Man kan ju vanda pa fragan vad galler rescue i alpin miljo och fraga sig vad ar det for personer som inte skulle delta i en ev rescue om det ar "fit and skilled".

Janna sa:

Jag tycker helt klart att det är beundransvärt/imponerande med folk som är villiga att ta risker för att rädda andra, alternativt att ge avkall på sina egna ambitioner (tex missat toppförsök som nämnts ovan).

Klicka för att se resterande...

Här är väl, i varje fall av vad jag har läst, Denis Urubko ett exempel på en sådan person som avbrutit egna toppförsök för att hjälpa andra klättrare i nöd.

Christian Haarlem sa:

Här är väl, i varje fall av vad jag har läst, Denis Urubko ett exempel på en sådan person som avbrutit egna toppförsök för att hjälpa andra klättrare i nöd.

Klicka för att se resterande...

Den listan ar inte super lang men valdigt manga namn dyker upp om och om igen. Senast var det Simon Antamatten som forsokte radda Tomaz Humar. Simon var aven inblandad i att forsoka fa ner Inaki fran Annapuruna.

Bolotov bla Annapuruna

Steck, Annapuruna

Bowie, bla Annapuruna

Normand bla pa Nanga Parbat

ar andra som upprepade ganger hjalp till

Denna tråd har de facto väckts till liv genom en urspårning i tråden om "mest beundransvärda klätterprestationer", där några solobestigningar tagits med på listan, vilket bl.a jag ifrågasätter.

@) E9climbing: Visst har du rätt i att kompetensen och risknivån hör ihop och därför är det inte möjligt att ange någon absolut och universell gräns för när risknivån blir "omoraliskt hög". Ändå tycker jag att det finns en sådan gräns eftersom konsekvensen av ett fall vid frisolo blir fatal. Nyligen omkom den kände klätterprofilen John Bachar i en soloklättringsolycka. Hans kompetens kan inte ifrågasättas.

@achtminus och spacemonkey: Alla soloklättrar, även jag , dock inskränker det sig i mitt fall till klättring av högst grad 2 i samband med nedstigning/nedklättring vilket jag anser mig kunna klara av med "tolerabel risknivå" även om jag rör mig i en terräng där man inte skall falla.

Nu finns det, och ni verkar bägge höra dit, klättrare som får ut något speciellt av att veta att ett misstag absolut inte är tillåtet. Det är "den resandes ensak" och inget att moralisera över , men som sagt låt det vara en "inre upplevelse" och inget att gå ut med och framförallt inte att få det att framstå som något beundransvärt och eftersträvansvärt för andra.

Vad som är "den rätta och sanna formen av klättring" skall vi nog vara försiktig med att diskutera. För mig är repet och replaget en omistlig del i begreppet "klättring".

Intressant diskussion...

Min tanke är att en del risker man utsätter sig för är en konsekvens av en aktivitet man företar sig medan andra risker är aktiviteten och att den senare oftare är "oförsvarligt dum" än den andra.

Ett försök att förklara:
Jag sysslar med grottdykning, klättring, off-pist åkning, fors/havs paddling, mtb och en del andra saker(fick jag sagt det också) som av oinsatta uppfattas som riskfyllda. Jag sysslar dock inte med någon av dessa grejer för att få det där "pirret" som man kan få när man gör något "reptilhjärnan" uppfattar som farligt, tvärtom jobbar man ju aktivt med att minimera riskexponeringen inom alla dessa aktiviteter(givet omständigheterna).

På "andra sidan" finns bungy-jumping, plasteka i pulkabacke, "canyoning hopp" etc där själva behållningen är adrenalin-kicken och där det egentligen inte finns några "färdighets moment". Dessa aktiviteter kan jag känna är "dumma"...även om det inte nödvändigtvis hindrar mig från att göra dom...

seon sa:

@achtminus och spacemonkey:
Nu finns det, och ni verkar bägge höra dit, klättrare som får ut något speciellt av att veta att ett misstag absolut inte är tillåtet. Det är "den resandes ensak" och inget att moralisera över , men som sagt låt det vara en "inre upplevelse" och inget att gå ut med och framförallt inte att få det att framstå som något beundransvärt och eftersträvansvärt för andra.

Klicka för att se resterande...

Jag har full respekt för att man kan tycka att soloklättring är "för riskfyllt" och att man personligen inte skulle göra något liknande, det förstår jag verkligen.

Det Är onekligen en riskfylld aktivitet - men det är så oändligt mycket mer än bara "mer riskfyllt" än vanlig replagsklättring (vilket är det det flesta zoomar in på) soloklättring ställer mycket större krav på klättraren när det kommer till färdigheter som uthållighet, kunskap, teknik och mental styrka.

En solobestigning (dessutom i princip alltid on-sight) av El Capitan t.ex, ställer oerhört stora krav på en klättrare - större än vad t.ex en inövad fribestigning av samma klippa skulle göra, skall soloprestationen försvinna i det tysta medan replagsklättringen höjs till skyarna för att det är säkrare?

Att man kan tycka att soloklättrare skall "hålla tyst" och därmed censurera bort sina upplevelser för andra klättrare känns helt overkligt och främmande för mig.

Vi är alla klättrare och varje klättrare har sina upplevelser att berätta och förmedla, vare sig det är en (trist?) historia om hur många gånger man hangdoggat och topprepsövat in vissa replängder för att till slut kunna proklamera att man "friat" en led, i en viss svårighet.

Det är väl upp till var och en att bedöma vad som är intressant för just den personen att ta del av, soloberättelser handlar ofta om en mer filosofisk och inre resa än hårda fakta om svårighetsgrader och replängder.

Att censurera soloklättringar är som med all annan censur, inget jag samtycker till.

Sedan så är det ju visserligen en rätt stor skillnad mellan olika solotekniker, men soloklättrare dras lätt över en kam som kufar, suspekta eller respektlösa individer som inte tänker på vare sig konsekvenser eller på andra klättrare när de utövar sin aktivitet. Det var just det som jag (försökte) lyfta fram i tråden "The Dark Art" för många år sedan...

peace

seon sa:

Nu finns det, och ni verkar bägge höra dit, klättrare som får ut något speciellt av att veta att ett misstag absolut inte är tillåtet. Det är "den resandes ensak" och inget att moralisera över , men som sagt låt det vara en "inre upplevelse" och inget att gå ut med och framförallt inte att få det att framstå som något beundransvärt och eftersträvansvärt för andra.

Klicka för att se resterande...

Har tänkt att aldrig skriva i klätterforumet... Men det här är grovt. En ytterst betänklig sak att skriva. Det är inte din sak att tala om för andra vad de skall och inte skall prata om. Om Spacemonkey vill skriva och jag vill läsa, vad är då problemet? Jag accepterar inte "förledande av barn och ungdom" som argument för inskränkningar i vuxnas rätt.

@ Spacemonkey, tack för dina tankar! Skriver du en bok köper jag ett ex.

Visst får man moralisera över andras risktagande om man vill. Så nu skall jag göra det:

I runda slängar femhundra människor dör i trafiken varje år, så jag tycker det är dumt att köra eller åka bil om man inte är beredd att dö för det. Jag är tillexempel förbluffad över normalt riskaverta människor som är beredda att offra livet för att åka in till kiosken och köpa en aftontidning.