Varför denna oro...?

joru sa:

Min åsikt efter att ha funderat är att alfahannen, den adrenalinstinna hannen (fritt från författaren till boken vandra fjäderlätt) och Tungpackaren närmast framstår som lätt mytiska figurer, insvepta i ett töcken. Det är svårt att finna klara belägg för deras existens i bemärkelsen aktiva trådskapare på Utsidan. Däremot omnämns de ofta i andra person, liksom snömannen .

//J

Klicka för att se resterande...

how

(min markering)

Snubben sa:

Jag asgarvade.

Den här gillade jag.

http://www.familjeliv.se/Forum-2-8/m25537938.html

Klicka för att se resterande...

Skönt för dig att du ser humorn i det! Jag blir alldeles vettskrämd! Hur mycket eget tänkande har dessa stackars mammor egentligen utrymme för? Hur kommer de att uppfostra sina barn??? Kommer de att göra vad de kan för att hjälpa dem bli starka självständiga indivinder, eller kommer barnen att få lära sig att hålla sig långt borta från en blodig nedslagen man "För han kan ju vara en pedofil", istället för att lära sig att det är varje människas plikt att hjälpa en medmänniska? Jämför med Klippens far:

"Ett exempel, när jag var i de tidiga tonåren så hade en kamrats far skaffat en båt till Revsundsjön som vi var ute och provade med en ljus sommarnatt av dragrodd. Fisk fick vi ingen men natten var vacker och morgonen vackrare ändå. Frampå morgonkulan ringde min kamrats föräldrar hem till mina och undrade om vi befann oss där. Min far lär ha svarat - "Nää, men de' e' ingen fara, 'n Mikal ha jämnt klara' se' förr så han klara se' 'n hänn gången å"-, ett par timmar senare var vi hemma. "

Det är inte hälsosamt vare sig för individen eller samhället att alla går omkring och är rädda hela tiden! Se Michael Moores film "Bowling for Columbine" om ni inte redan har gjort det.

Däremot tycker jag att det helt i sin ordning att ställa många nyfikna frågor i ett forum som detta, eftersom det ju är ett sätt för många (mig till exempel...) att få utlopp för sin längtan till nästa utflykt!

pacific sa:

I de här fallen verkar det som att många av dem som påtalar hur farligt det är att vandra i fjällen och vilken dyr och avancerad utrustning man måste ha är machomän som tycks ha ett patologiskt behov att bevisa för andra - och inte minst sig själva - vilka förträffliga överlevare och äventyrare de är.

Mitt tips till fjällnybörjaren blir: skit i alla alfahannar och använd ditt eget omdöme och sunda förnuft!

Klicka för att se resterande...

Ja herregud vilken tråd det blev av detta, det har varit riktigt underhållande läsning. I mitt första inlägg spetsade jag till det hela lite men jag tycker att det finns tendenser i den riktningen inom friluftslivet idag. Ett exempel är, som en tidigare skribent nämde, TV-produktioner om friluftsliv som lånar bildspråk från krigsfilmer. Det action-fokuserade "korttidsfriluftslivet" har också nämnts, där utövarna under en eller ett par dagar söker så många och så stora adrenalinkickar som möjligt. Allt detta tycks locka fram en machoattityd hos vissa, kanske för att vi matats så länge med bilden av den macho vildmarks- och äventyrsMANNEN (för det är så gott som alltid en man) att många tror att det är så det SKA vara.
Riskerna med fjällvandring och annat friluftsliv ska naturligtvis aldrig underskattas, men det är synd om folk tror att man måste vara en Rambo eller Göran Kropp för att klara en vecka i skogen eller på fjället. Att i sin egen takt pröva sig fram under förhållanden som man känner att man bemästrar måste vara det bästa sättet man kan idka friluftsliv och skaffa sig utevana på.

brigas sa:

Läs David Eberhards bok om Trygghetsnarkomanernas land.

Klicka för att se resterande...

Bra Britt!
Tänkte just föreslå samma läsning.
Om man inte har tillgång till boken kan man i alla fall läsa några artiklar av/om David Eberhard med liknande tema:
I trygghetens Sverige ska det ofarliga förbjudas
Doktorn ordinerar risker i lagom dos
Använd huvudet och säg nej till hjälmlag

Självklart är det inte ofarligt i fjällen, men det är en kalkylerad risk man tar, har man otur kan man skada sig, ja till och med dö, där precis som i stan eller hemma i lägenheten. Storleken på risken beror helt och hållet på: hur väl du är förberedd, var du vandrar, hur bra fjällvana du har. Man ska naturligtvis inte utsätta sig för onödiga risker, men det är ju faktiskt så att leva är mer än att bara hålla sig vid liv, så lite uppfriskande osäkerheter är bara nyttigt för själen.

Ha de' ///Claes
Nygårdhs irrfärder i Fjällen

cnygardh sa:

Självklart är det inte ofarligt i fjällen, men det är en kalkylerad risk man tar, har man otur kan man skada sig, ja till och med dö, där precis som i stan eller hemma i lägenheten. Storleken på risken beror helt och hållet på: hur väl du är förberedd, var du vandrar, hur bra fjällvana du har. Man ska naturligtvis inte utsätta sig för onödiga risker, men det är ju faktiskt så att leva är mer än att bara hålla sig vid liv, så lite uppfriskande osäkerheter är bara nyttigt för själen.

Klicka för att se resterande...

Fast det känns som om den springande punkten är just det där med onödiga risker.

För utomstående framstår kanske det mesta som vi sysslar med här på utsidan (när vi inte sitter framför datorn förstås) som "onödiga risker".
För inte är det nödvändigt att vandra i fjällen? Eller att klättra i berg? Paddla? Åka skridskor?

GustavOh sa:

Fast det känns som om den springande punkten är just det där med onödiga risker.

För utomstående framstår kanske det mesta som vi sysslar med här på utsidan (när vi inte sitter framför datorn förstås) som "onödiga risker".
För inte är det nödvändigt att vandra i fjällen? Eller att klättra i berg? Paddla? Åka skridskor?

Klicka för att se resterande...

Varför inte kalla det kalkylerade risker,det är inte farligt om man vet hur man ska göra.Och säskilt svårt är det inte till att börja med,skavsår och trötta axlar går över till nästa gång.Till och med fåglarna lär sig flyga på backen.


peter

pacific sa:

.....Allt detta tycks locka fram en machoattityd hos vissa, kanske för att vi matats så länge med bilden av den macho vildmarks- och äventyrsMANNEN (för det är så gott som alltid en man) att många tror att det är så det SKA vara
. .....

Klicka för att se resterande...

Specificera dig gärna. Vilka är vissa? Berätta gärna även hur vi tror att det ska vara. Vad är en "macho vildmarks- och äventyrsman" ?

Raskesven

Raskesven sa:

Specificera dig gärna. Vilka är vissa? Berätta gärna även hur vi tror att det ska vara. Vad är en "macho vildmarks- och äventyrsman" ?

Raskesven

Klicka för att se resterande...

Antagligen John Rambo i First Blood.


peter

ping sa:

Antagligen John Rambo i First Blood.


peter

Klicka för att se resterande...

Nej, det var väl snarare sinnebilden av en antisocial krigsveteran med våldstendenser. Men vad sägs om Lars Monsen?

För inte är det nödvändigt att vandra i fjällen? Eller att klättra i berg? Paddla? Åka skridskor?

Klicka för att se resterande...

Jo G, och det VET du ju.

HåkanF

PS ... men hör ni... är det bara jag som kan ge alla belackare av machomän åtminstone lite rätt? Jag klättrade inte ner i Kärkevagge bara för att där var vackert. Jag planerar inte att vandra trepassleden bara för den anslående utsiktens skull och jag planerar inte en skidtur i Sarek bara för att det är den vackraste vinterplatsen i världen.
Lite handlar det om att "ha gjort det" också, eller...?

öringen;323886 sa:

Nej, det var väl snarare sinnebilden av en antisocial krigsveteran med våldstendenser. Men vad sägs om Lars Monsen?

Klicka för att se resterande...

Jamen han är ju en tönt,hur många har han haft ihjäl? Har han ens fallit trehundra meter? Sytt ihop sig själv? Sprängt en helikopter med pilbåge?


peter

Nödvändigt

GustavOh sa:

Fast det känns som om den springande punkten är just det där med onödiga risker.

För utomstående framstår kanske det mesta som vi sysslar med här på utsidan (när vi inte sitter framför datorn förstås) som "onödiga risker".
För inte är det nödvändigt att vandra i fjällen? Eller att klättra i berg? Paddla? Åka skridskor?

Klicka för att se resterande...

Det är nog nödvändigt för åtminstone mitt välbefinnande det är, för mig, inte eventuellt ökade risker som driver mig. Det är känslan och sökandet att än en gång få exakt samma känsla av allts sammanhang som jag en gång fick när jag väcktes av storlomens rop en morgon när jag sov lutad mot en tall på hällorna vid Storselsforsens södra strand. Och jag vet att den känslan kan komma när som helst igen men bara ute i markerna, kanske när jag från kajaken ser en havsörn över Valloxen. Eller när jag ser Helags växa fram bakom Storådörrfjället för vart steg jag tar. Kanske efter att ha ränt Storsnasen på telisar. Eller när jag i Gesunden fångat många präktiga abborrar. Kanske när jag i tältet ligger och lyssnar på smålommar som kacklande flyger från fiskevattnet till häckningsloken.