Silverryggar
Jag har hållit på med friluftsliv hela mitt liv, har haft förmånen att växa upp i östjamtska tassemarker, och bott ovan "limens norrlandicus" de 42 första av mina snart femtio år.
Det är sant att hårbeväxningen på ryggen verkar tillta med tilltagande ålder, fast än är de mörka på mig.
Jag har lärt mig friluftsliv genom att gradvis öka turernas längd, övernattningarnas lägsta temperatur, terrängens trädlöshet, åar och älvars fallhöjd, den öppna vattenytan hos sjöar och fjärdar etc. Jag har också turat under kontenuerlig minskning av vädrets förutsägbarhet under många år. På det viset har jag skaffat mig en ökad erfarenhet av friluftsliv och en inneboende trygghet i att känna till mina begränsningar och styrkor. Och strategier för att hantera dessa.
Jag har också haft förmånen att ha föräldrar som inte varit överbeskyddande och som litat på att jag inte överstiger min förmåga.
Ett exempel, när jag var i de tidiga tonåren så hade en kamrats far skaffat en båt till Revsundsjön som vi var ute och provade med en ljus sommarnatt av dragrodd. Fisk fick vi ingen men natten var vacker och morgonen vackrare ändå. Frampå morgonkulan ringde min kamrats föräldrar hem till mina och undrade om vi befann oss där. Min far lär ha svarat - "Nää, men de' e' ingen fara, 'n Mikal ha jämnt klara' se' förr så han klara se' 'n hänn gången å"-, ett par timmar senare var vi hemma.
Ett annat exempel från min familj finns på Bräckeminnen;
www.brackeminnen.se, klicka på "längre artiklar" och där på "Med kanot runt Ammerön" som min lillebror har skrivit.
Jag har paddlat åar och älvar, ibland har strömmar och forsars svårighetsgrad överstigit min och färdkamraternas förmåga. Resultatet har i alla fall utom ett par enstaka varit att vi klarat dem och lärt oss nytt samt givetvis ökat vår erfarenhet. Det har även kapsejsningar gjort, de har lärt hur högt över gränsen man kan töja sig i varje erfarenhetsökande steg samt hur man reparerar glasfiberfarkoster fältmässigt.
I sommras välte jag med kajaken i vind hårdare än jag tidigare provat. Jag klarade mig bjöds på en rejäl simtur och har lärt mig nytt om att vara defensiv när omständigheterna är på gränsen för min förmåga. Dock avser jag inte avstå i så'na situationer, jag avser att utveckla min förmåga till strategier för att klara dem.
Nu boendes i det platta Uppland så försöker jag även att träna de förmågor som behövs på t.ex. vinterfjället. M.a.o. avstår jag aldrig från att klä mig och ge mig ut när vind och snö viner hårt längs åkrar och gärden samt runt skogsholmarna i jordbrukslandskapet. Det håller minnet av brist på sikt i snöyra vid liv, samt kunskapen om skillnaden i ansträning av att färdas mot eller med vinden. Samt nyttig uppfräschning av hågkomsten om vindens kylande inverkan. Det blir på nå't vis som mer konkret än den verklighet som köldtabellerna förmedlar.
Kontentan är att det är till syvene och sist kunskap och erfarenhet som smäller högst och att adekvat utrustning är aldrig adekvat om det första saknas. Och att skaffa sig kunskap och erfarenhet i friluftslivet är inte livsfarligt om man tar det etappvis.
Så min slutsats är att det viktigaste rådet till alla som frågar är prova, vidga dina vyer, lev friluftsliv i vardagen, ta alla tillfällen iakt att prova sämre förhållanden. Tio snödrev i det Uppländska jordbrukslandskapet kommer att ge dig mer erfarenhet och kunskapsinhämtning än tio solskensturer med högtryck i fjällen.
Och till sist mitt mantra. På nå't vis är det som om friluftslivets kvantitet har avtagit med den förment ökade kvaliteten på utstyret för detsamma.
