Varför denna oro...?

Huruvida hängslen, dubbla livremmar och gummisnodd samt kamrater räcker för att det skall vara säkert det är frågan.
Tidigare har ju framförts vikten av att inte bara medföra karta, kompass utan att även kunna använda dem i dimma och tätt regn, speciellt viktigt är att vända kompassen rätt....
Vi har under tämligen kort tid för mänskligheten men långlig för individerna haft ett överbeskyddarsamhälle där skolan, staten och systemet garanterar allt... T o m uppfarten och utsikten på Åreskutan skulle göras rullstols och handikappanpassad.... Och det var bara början.
Har man under längre tid varit aktiv i någon sport eller uteaktivitet stöter man förr eller senare på de som råkat ut för olyckor, misstag och felbeslut, någon enstaka gång begår vi själva något felbeslut, de allra flesta går att rätta till, kroppen har en enorm förmåga att reparera sig själv, bara den får tid.
Nu är det ju så att mästaren naturen tar ut sin tribut på besökarna, den som slarvar får plikta. Går du vilse får du gå längre... Stannar du inte och äter får du gå hungrig. Skadar du dig...
Men så har vi dem som som bryter så många kardinalregler så att fallet blir för långt och tungt...
Skadade, ensamma på ödsliga platser med trasiga skidor i djup snö och genast är det mycket allvarligare... i ett dylikt läge är inte fixering och förband det viktiga utan att komma därifrån snabbt. Det går inte alltid för att färdbeskrivning inte lämnats, rutten ändrats eller att vederbörande kunde terrängen och strundatade i det basala och var borta själv...
När så när resterna hittas några år senare, framstår den individuella katastrofen så som det antagligen var. I varje fall gör press och massmedia sitt för att dramatisera och varna. Givetvis följer en smula skrämsel med.
Jag vet inte vid hur många ortsborvarnings meddelande över fjället jag hört om Anarisolyckan som om detta hände varje dag, i varje fjälldal, bara det började blåsa lite.
Jag har varit ute när föret gav oss platåskidor och framryckningshastigheten var i hundratals meter per timme. När sikten på grund av snöyra och dimma nådde till skidspetsarna och då blir det mycket långt mellan ledmarkeringarna.
När rädda människor ville gräva snögrop på en nästan naken rygg och daldrivan låg bara 500 m bort, de var ett himla jobb att få dem att spänna på sig skidor och ryggsäckar igen för att gå till där det fanns snö, men det gick och allt gick väl.
Men mest har jag haft tur och varit ute när solen lyser vårgul, skarföret är fint och himmlen djupblå, ljuvligt apelsinväder. Dit där korpen hörs och skoterspåren lyser med sin frånvaro, dit längtar jag, ofta.
Den tidiga hösten med färgspel, myggfritt och få besökare är en annan favorit.
Men varna för det? Jo det kan bli ett beroende....
//J
 
Senast ändrad:
Vissa människor anser att de är världens bästa bilförare strax efter att de tagit körkort och de ser ned på alla andra, speciellt ”gamla gubbar och gamla käringar” vilket för en 18 åring är dem som är över 30. De anser att dessa gamla människor inte kan köra alls medan de själva är experter…
Är det samma personer som anser att ju mindre man varit i fjällen ju mer kan man?

Beteendeforskare säger att det tar 7 år att lära sig någonting – om man verkligen vill lära sig och jobbar minst 8 timmar om dagen för att lära sig.
Dessa 7 år delas in i tre delar. Den första delen heter kännedomsdelen och den tar 3 år att gå igenom. Nästa del heter kunskapsdelen och tar 2 år, tredje delen heter insiktsdelen och tar ytterligare 2 år.

Problemet som uppstår för vissa människor är att i slutet av kännedomsdelen kan de så lite att de tror att de kan allt.

Översatt till körkort vid 18 så stämmer det att många 20-21 åringar kör ihjäl sig. Efter tre år fattar VD:ar och styrelser sina mest mossiga beslut, osv. Jag tror de flesta känner igen det hela.

Det tycks vara så at vissa människor stoppar sitt lärande i slutet av kännedoms-statdiet eftersom de anser att de redan kan allt – och sedan står de och stampar på denna fläck resten av sitt liv och utvecklas inte mer eftersom de själva har ”lagt locket på” så att säga.

Alltså, det är inte ovanligt att människor - som kan så lite att de tror att de kan allt – skriver böcker om t.ex. fjällen, fjällvana, fjällnatur och djurliv i fjällen eftersom de gärna vill dela med sig av sin expertkunskap…

De brukar vara experter på kartor och när inte kartan stämmer med verkligheten så gäller, absolut, kartan….
Jag har mött en del sådana författare, de brukar häcka på turiststationer någon ett ett par veckor om året - men jag har aldrig sett dem i fjällen och, jag måste erkänna, jag är lite trött på dem.

Thomas
 
Beteendeforskare säger att det tar 7 år att lära sig någonting – om man verkligen vill lära sig och jobbar minst 8 timmar om dagen för att lära sig.

Så översatt till bilkörning. Säg att du bor i Stockholm och pendlar 1.5 timme varje dag til och från jobbet. Lägg till detta 0.5 timme för övriga ärenden. Nu ska vi inte vara knussliga, vi säger att man kör lite på helgen också, så får vi ett snyggt 25% av 8 timmar pe dag.

Dvs, startar man vid 18 så kan man köra bil vid 46. Iallafall inte omöjligt, men jag betvivlar att det tar SÅ lång tid.

Christian
 
Dvs, startar man vid 18 så kan man köra bil vid 46. Iallafall inte omöjligt, men jag betvivlar att det tar SÅ lång tid.

Men om vi inte kräver aktiv bilkörning, utan bara 7 år med regelbundet körande, så blir det mer rimligt.

Jag (som tog körkort vid 19, är nu 26) stödjer fullt ut tesen att efter 7 år är man fullärd!
 
Nänä, det vaf 8 timmar om dagen som gällde. Men om jag sitter en timme på essingeleden så är det ju knappast samma sak som 1 timme i innerstan en onsdagnatt. Hmm, verkar komplisvårt det här
 
Tjaa, hur det fungerar med bilkörning har jag ingen aning om och exemplet rörde dem runt 21 års åldern. Alltså, den ålder som är värst utsatt för bilolyckor.
Om man är ”färdig” bilförare vid 46 års ålder vet jag inte heller – men jag tror att en 46 åring ganska sällan drabbas av olyckor i trafiken, i alla fall jämfört med en 21 åring. Det borde ligga någonting i detta som är värt att lägga på minnet.
Sedan är det säkert så att när man är 90 så är man ofärdig bilförare…
Någonstans finns alltså ett bäst före datum, det kanske finns ett bäst efter datum också?

Att köra bil fort kan man säkert dressera en schimpans att göra eftersom det enbart behövs en rörelse nedåt med höger fot samt ett kvarhållande av foten i detta läge. För att klara detta behövs inte speciellt omfattande utbildning. Problemet är att det är just detta en del ungdomar (läs människor med nytagna körkort) anser vara att kunna köra bil.
Med åren lär man sig väglag, lastpåverkan, vindpåverkan, bromssträckor, viltstråk samt olika väglag o.s.v. och väger in allt detta i sin bilkörning och anpassar hastigheten efter sin erfarenhet.
Jag pratade mycket med min äldsta son om bilens levande kraft när bilen plötsligt inte längre gör vad man vill, bilen gör vad den vill och jag kan inte påverka den. Han skakade bara på huvudet och köpte ingenting av vad jag sa eftersom jag, naturligtvis, var en tönt när det gällde bilkörning. En dag ringde han och sa att nu förstod han vad jag menade. Är du ok, frågade jag. Jag är ok men bilen är bara skrot, svarade han. Efter den händelsen har han inte drabbats av andra olyckor. Det kallas erfarenhet.

Kontentan av det hela är ju att om man inte vet att X kan inträffa så kan man inte heller vara rädd för att X inträffar.

Översatt till fjällvandring så är det ju som så att har man bara varit med om bra väder så vet man ju inte mer än just det.

Handen på hjärtat – hur många av er har tränat att sätta upp sitt fjälltält och valt en dag med ösregn och storm att träna på?

Min erfarenhet är att några har tränat lite under varma sköna sommardagar när det varit mer eller mindre vindstilla, ungefär som att träna vinterkörning på sommarväglag alltså.

Thomas
 
Handen på hjärtat – hur många av er har tränat att sätta upp sitt fjälltält och valt en dag med ösregn och storm att träna på?
Jo, det är ju precis då man tränar. Också. Har gjort flera renodlade turer bara för att testa utrustning och tekniker under "säkra" men j-liga förhållanden. Har dock aldrig haft nöjet att sätta upp mitt nuvarande tält (det större) ensam i kraftig blåst. Men jag antar att det kommer. Förra veckan i stugan låg jag flera nätter och förbannade att det inte ville bli kallt så jag fick testa vad sovsäcken gick för (nå, jag sov ute ändå).

En sak jag skulle vilja testa, är
"Överleva på naturens villkor" (Källman/Sepp) och
http://www.equippedtosurvive.com/drperskit.htm
på en kortare tur.

Men det ser ut att bli först i vår, jag verkar inte kunna få loss tre dagar i sträck denna höst.
 

Liknande trådar


Glöm allt du lärt dig om vandringsskor

Sneakers och löparskor kan vara bekväma för enklare promenader, men de är inte designade för de utmaningar som vandring kan erbjuda. Ojämn terräng, ...