Hur ska en ryggsäck för fjällvandring egentligen vara formad? Är det modet eller funktionen som bestämmer formen på dagens säckar? Finns det några undersökningar kring om det finns en optimal form?
Nuförtiden verkar tubformen (dvs i stort sett samma tvärsnittsyta i botten och upptill) vara allenarådande, vilket förvånar mig lite, eftersom jag växt upp i tron att "strutformen" (väsentlig ytskillnad upp- och nertill) var överlägsen. Det var åtminstone det jag "lärde" mig på 70-talet, att strutformen gör det lättare att packa med högre tyngdpunkt och därmed gör säcken lättare att bära, genom att man inte behöver luta sig framåt så mycket. (Det var väl då nästan som en revolution mot den gamla militärryggan "Päronet".) Detta gällde främst vandring/sommartid; skidtur/vintertid vill man ju ha lite lägre tyngdpunkt (om nu inte det också ändrats?), och lättare att packa tack vare större öppning upptill.
Nuförtiden är de flesta säckarna ramlösa (mer eller mindre) men jag inser inte att det ska vara något hinder för strutform om man nu vill göra en sådan. Vad är det som avgör att nästan alla säckar är mer "tub" än "strut"? Lättare för bagagehanterare att packa på flygplan?
Anekdotiskt kan jag ju berätta att jag fortfarande kör med en Haglöfs Sarek från 80(?)-talet, som jag ser som ett exempel på "strutform". Den har ganska liten botten men har väldigt stor öppning, tror åtminstone 3x större än bottenytan. Jag tycker den väger för mycket, så jag har länge funderat på att köpa en ny, men hittar inget som jag tycker är så mycket bättre.
Så vad tycker ni, spelar formen någon roll, och vilken är då den optimala formen? Jag tänker alltså främst på ryggor för vandring, typ 55-75 liter tänker jag mig. Skulle var intressant att få ta del av era erfarenheter och synpunkter
Nuförtiden verkar tubformen (dvs i stort sett samma tvärsnittsyta i botten och upptill) vara allenarådande, vilket förvånar mig lite, eftersom jag växt upp i tron att "strutformen" (väsentlig ytskillnad upp- och nertill) var överlägsen. Det var åtminstone det jag "lärde" mig på 70-talet, att strutformen gör det lättare att packa med högre tyngdpunkt och därmed gör säcken lättare att bära, genom att man inte behöver luta sig framåt så mycket. (Det var väl då nästan som en revolution mot den gamla militärryggan "Päronet".) Detta gällde främst vandring/sommartid; skidtur/vintertid vill man ju ha lite lägre tyngdpunkt (om nu inte det också ändrats?), och lättare att packa tack vare större öppning upptill.
Nuförtiden är de flesta säckarna ramlösa (mer eller mindre) men jag inser inte att det ska vara något hinder för strutform om man nu vill göra en sådan. Vad är det som avgör att nästan alla säckar är mer "tub" än "strut"? Lättare för bagagehanterare att packa på flygplan?
Anekdotiskt kan jag ju berätta att jag fortfarande kör med en Haglöfs Sarek från 80(?)-talet, som jag ser som ett exempel på "strutform". Den har ganska liten botten men har väldigt stor öppning, tror åtminstone 3x större än bottenytan. Jag tycker den väger för mycket, så jag har länge funderat på att köpa en ny, men hittar inget som jag tycker är så mycket bättre.
Så vad tycker ni, spelar formen någon roll, och vilken är då den optimala formen? Jag tänker alltså främst på ryggor för vandring, typ 55-75 liter tänker jag mig. Skulle var intressant att få ta del av era erfarenheter och synpunkter