Balanspunkt?

Är det så att det finns en punkt under foten som måste ligga över skenan för att man skall få balans? Jag misstänker att det kan vara så. Är det så skulle detta innebära att man kan vrida skenan i olika vinklar i förhållande till foten och få balans, så länge som skenan ligger rakt under balanspunkten. Min gissning är att denna punkt ligger ganska långt bak på foten, någonstans under hälfettkudden.

OK, om nu detta är sant, hur skall man få reda på vilken vinkel man skall välja? Jag tror att detta är kraftigt individberoende, t.ex. beroende på hur utåtriktade fötter man har. I fallet man har lös häl tänker jag att man har ett andra intressant läge, nämligen då man är i skärets ytterläge och står på främre delen av foten. Även här vill man vara i balans för att kunna överföra så mycket kraft som möjligt till skridskon. Kanske man i löshälsfallet skall prova att på uppochnedvända skridskor stå på tå respektive häl, markera på skon var man får balans och sätta skenan under dessa punkter.

Om man bara har en "fot i marken" så måste kroppens tyngdpunkt (inkl ryggsäck etc förstås) ligga rakt över skenans kontaktpunkt med isen för att statisk jämvikt ska uppstå. Har man inte kontakten där är kroppen mer eller mindre på väg åt nåt håll (den "faller").

Detta sker säkert hela tiden men korrigeras när den andra foten sätts i, eller genom olika accellerationer under åkningen.

Med två kontaktpunkter mot isen måste, vid statisk jämvikt, kroppens tyngdpunkt befinna sig någonstans rakt ovanför den räta linje som kan dras mellan kontaktpunkterna med isen.

Allt detta sker dock garanterat intuitivt utan att man behöver fundera över villkoren...

I teorin kan man, om man är stark och har bra balans, stå på tårna eller framdelen av foten, utan att sträcka sig upp på tå, om man lutar kroppen lagom mycket framåt. I praktiken är detta svårt och jobbigt.

Är rätt osäker på om jag svarade på din skridskofråga...

Dynamisk balans

Det går att åka på många olika inställningar då man har goda möjligheter att kompensera med knä höft och rygg samt inte minst skridskons lutning i sidled.

Dynamisk balans:
Tar man kraftiga skär så ger impulsen framför allt i sidled en kraft som motverkar kroppens tendens att ramla åt andra sidan/framåt.

Om skenan sitter långt lateralt under foten kan man behöva ta kraftiga skär för att få god dynamisk balans.

Å andra sidan kan man om skenan sitter nära insidan av foten luta skridskon mer inåt under skärets senare del och får då god kraft i och med att skäret blir längre och skridskon kan lutas mer utan att sulans insida eller någon del av skridskon tar i isen.

Det finns olika preferenser. Själv föredrar jag att ha skenan mer mot insidan av foten än t ex Bosse Gustavsson och Lars Lison Almkvist.

Egentligen borde jag kanske förklara med skisser, också hoppas att det är någorlunda begripligt ändå.

Thure

Tillägg

Egentligen så frågade du om vridning dvs inåt framtill utåt baktill och vice versa Krister.

Jag har inte testat det så mycket med löshäl men när jag provkörde Bosse Gustavssons skridskor så var de vridna i förhållande till mina egna och det fungerade ganska bra efter lite invänjning.

Thure

Anders svarar på den första delen av frågan. När det gäller andra delen, är frågan var man har viktfördelningen i längsled och sidled under olika faser av skridskoskäret.

I sidled så vill man i initeringen av skäret kanske ha lite hjälp att komma ut på ytterskär, alltså vill man ha balanspunkten i sidled utanför skenan. Under själva glidfasen vill man stå i balans. Jag är lite osäker på frånskjutet. I balans borde vara bra, har svårt att se konsekvenserna av att ha balanspunkten innanför eller utanför skenan, överhuvudtaget blir det svårt att tala om balanspunktsplacering eftersom den alltid hamnar innanför skenan då skridskon avlägsnar sig från kroppen i sidled.

När det gäller balanspunkt i längsled är jag lite osäker på hur den förändras under ett skär. Är den t ex samma under initiering och glidfas? Är den normalt det så måste man aktivt flytta balanspunkt i längsled bakåt för en vinkelställd bindning med hälen utåt vid initieringen av skäret. I frånskjutet borde man på lös-hälskridskor flytta fram balanspunkten medan man på fast häl nog gör det i mindre omfattning.

För att kunna utnyttja en vinkelställd bindning kan det alltså krävas att man jobbar mer aktivt med balanspunkt i längsled.

Jag är osäker på om det är så mycket vits att lägga ner alltför mycket tid på detta, det känns som det viktigaste är att man har en bra balans i glidfas. Resten korrigeras med den "dynamiska balansen" som Thure diskuterar.

Ett exempel på detta är att jag åkte ett par turer med en trasig sko. Hälbindningen kunde då långsamt röra sig i sidled. Det tog ett bra tag innan jag märkte något, hälen var säkert sidoförflyttad 15 mm. När jag flyttade tillbaka till normalläge kändes det väldigt konstigt i början. Kroppen anpassar sig alltså väl till olika balanssituationer.

-Palle
[Ändrat av Palle_Z 2004-01-14 kl 17:10]

Innovation efterlyses!

Jag har en önskelista till hågade konstruktörer i denna fråga: Skenor försedda med någon form av momentan reglering, förslagsvis tröggående excentriska bultar vilka förskjuter bindningen åt olika håll, gärna stegvis 0,2 mm, vilka man kan reglera med medhavd insexnyckel. På detta sätt skulle man snabbt kunna ställa om skridskorna dels efter omständigheterna, dels efter vem det är som använder dem. Att ställa om dagens grejer kräver verktygslåda och riskerar hela dagsschemat!
/U