Löpning Allt om löpning, löpträning, skador mm.

Svara
 
Ämnesverktyg Betygsätt ämne Visningsalternativ
  #1  
Gammal 2013-10-05, 12:18
Löpardröm Löpardröm är inte uppkopplad
 
Inlägg: 1
fråga Vad motiverar och inspirerar er?

Vad inspirerar och motiverar er?

Jag är nybörjare och kan ibland känna att jag har svårt att motivera mig att gå ut och springa ibland även om jag tycker det är jättekul, hur känner ni?

Jag har en blogg som heter Löpardröm där jag skriver om min utveckling, där kanske ni kan få lite tips och inspiration och kanske ge mig lite motivation när det känns tungt

www.lopardrom.blogg.se
Svara med citat
  #2  
Gammal 2013-10-05, 14:53
Glännman Glännman är inte uppkopplad
 
Inlägg: 1 008
Jag har alltid avskytt att springa. Gör det fortfarande och är riktigt dålig på det. En gång har jag klarat att springa milen men normalt brukar jag landa på 4-5 km. Men jag har ändå två motivationer. Dels konditionen som gör allt så mycket enklare och dels känslan när man står i duschen efteråt !

Mvh // Johannes
Svara med citat
  #3  
Gammal 2013-10-05, 15:21
niklaz niklaz är inte uppkopplad
 
Inlägg: 4 366
Jag springer extremt sällan pga ond fot men cyklar desto mer. Motivation kan vara svårt ibland men en kompis som gått PT-utbildning ser på styrketräning som att borsta tänderna. Det behöver inte vara kul varenda gång men man vet att det är bra för en själv
Svara med citat
  #4  
Gammal 2013-10-05, 15:29
seobserver seobserver är inte uppkopplad
 
Inlägg: 14 167
Precis före ledskador var löpning kul, efter stundtals en plåga, med hjärtbromsare får joggning räcka, cykla däremot går bra och halvfort. Viss sjutton mår man bra av det efteråt.
Minst 40 minuter ska det vara.
go tur
Svara med citat
  #5  
Gammal 2013-10-05, 18:27
joanna joanna är inte uppkopplad
 
Inlägg: 3 050
Jag är funtad som Glänman .
Det har ställt till med mycket elände - jag har idrottat en hel del och alla tränare verkar utgå ifrån att det är springa man ska för att få upp flåset. Så jag sprang lydigt mina rundor, men de blev aldrig till någon njutning. De där endorfinrusen andra berättade om verkade ligga bortom min horisont. Jag gav upp och tog mycket hellre ut mig på något tekniskt och explosivt som dans, badminton eller utförsåkning.

Genombrottet kom när jag bestämde mig för att sluta skämmas för att jag helt enkelt inte var född till långdistansare - utan tvärtom begåvats med en utpräglad sprinterkropp. Jag kortade ner mina trista löprundor till hälften och fyllde dem med serier av mycket korta/täta intervallrusningar på maxfart - och tyckte äntligen att det hela blivit lustfyllt. Efter hand visade det sig att det också var en rätt effektiv träningsmetod, men det bryr jag mig ärligt talat mindre om.

Lite ironiskt alltså, men jag springer oftare, snabbare, med större lust - och faktiskt längre - nu när jag är en gammal tant, än när jag tränade/spelade volleyboll på division 1-nivå, klättrade i berg och åkte mycket utför. Man ska nog inte bråka med sin kropp alltför mycket.
Svara med citat
  #6  
Gammal 2013-10-09, 09:58
Kelpa Kelpa är inte uppkopplad
 
Inlägg: 1
Jag upplever att det finns många saker som motiverar mig med løpning.

Innan jag børjar springa så tænker jag tankar som att jag vill vara en frisk mænniska och att det ær naturligt før en mænniska att kunna springa en viss distans. Tænker ganska mkt i banorna om "the great dance - a hunters story" och "Born to Run". Att jag vill vara en person som kan springa.

Nær jag væl ær ute och springer så kænner jag hur kroppen får arbeta och om jag upplever att det ær jobbigt så tænker ajg att jag trænar mig och att det kommer bli lættare och bættre med tiden. Efter att ha sprungit ungefør 9-12 kilometer så sætter mina endorfiner och glædje substanser in och jag får ett otroligt rus som jag knapt kan få på något annat sætt. Jag får kænslan av att "Jag kan springa hur långt som helst...".

Efter att jag løpt så kænns kroppen helt mør och god och då brukar jag duscha och gøra mej "fin" och sen æta gott och slappna av med gott samvete.

Alla dessa saker motiverar mig starkt men det ær inte sækert att det gør det med andra.
Svara med citat
  #7  
Gammal 2013-10-09, 12:54
joru joru är inte uppkopplad
 
Inlägg: 3 489
glad

Citat:
Ursprungligen postat av joanna Visa inlägg
Jag är funtad som Glänman .
Det har ställt till med mycket elände - jag har idrottat en hel del och alla tränare verkar utgå ifrån att det är springa man ska för att få upp flåset. Så jag sprang lydigt mina rundor, men de blev aldrig till någon njutning. De där endorfinrusen andra berättade om verkade ligga bortom min horisont. Jag gav upp och tog mycket hellre ut mig på något tekniskt och explosivt som dans, badminton eller utförsåkning.

Genombrottet kom när jag bestämde mig för att sluta skämmas för att jag helt enkelt inte var född till långdistansare - utan tvärtom begåvats med en utpräglad sprinterkropp. Jag kortade ner mina trista löprundor till hälften och fyllde dem med serier av mycket korta/täta intervallrusningar på maxfart - och tyckte äntligen att det hela blivit lustfyllt. Efter hand visade det sig att det också var en rätt effektiv träningsmetod, men det bryr jag mig ärligt talat mindre om.

Lite ironiskt alltså, men jag springer oftare, snabbare, med större lust - och faktiskt längre - nu när jag är en gammal tant, än när jag tränade/spelade volleyboll på division 1-nivå, klättrade i berg och åkte mycket utför. Man ska nog inte bråka med sin kropp alltför mycket.
Känner igen mig där, jag gillar längdåkning och har genomfört många långa pass i eller nära tröskeln tillsammans med sparrisar som har långsamma men uthålliga muskelfibrer. Det dröjde innan jag insåg att för mig är snabba och många maxintervaller mycket bättre för flåset, och de lugna passen ska verkligen vara lugna.

...för mig kommer njutningen med långa löppass först när jag har flåset på plats, och vägen dit är alltså korta, många och hårda rundor.

//J
Svara med citat
  #8  
Gammal 2013-11-13, 11:48
camoscio camoscio är inte uppkopplad
 
Inlägg: 2 544
Vad som motiverar mig att springa är att det är roligt och skönt, även ett par timmar efteråt. Jag upptäckte på allvar långlöpning när jag var 30, alltså för 39 år sen; med långt menar jag då 10 km och mer. I 10 år sprang jag bara långrundor. 1984 anmälde jag mig till en halvmara, den gick på c:a 87.30. 1988 bestämde jag mig för att träna lite kvalitet också, då gick det på 80.30 och jag hade kul nästan varenda sekund. Jag var då nästan 44 år. Fick bara bromsa mig en smula på slutet eftersom maten började röra på sig, uppåt - inte för att jag var trött eller mådde dåligt, utan därför att det kan bli så när man springer.

I många år var normalrundan 15 km, men 22 km på söndagar. Sen jag fick problem med fötterna har jag lugnat mig. Mitt normala distanspass är 9-11 km, mitt långa är kanske 14-15. Och tyvärr går det inte så fort längre. Men det är fortfarande skönt. Kondition och viktskontroll är bonus.
Jag väger ungefär som när jag var 30.
Svara med citat
  #9  
Gammal 2013-11-13, 14:25
Tapio_ut Tapio_ut är inte uppkopplad
 
Inlägg: 556
Halaj!

Förströelse kanske? Nu springer jag inte (tycker det är tradigt), utan går. I skogen lyssnar jag på den, eller mina egna tankar, men när jag går på motionsslingor (särskilt på vintern) lyssnar jag på radion eller en talbok. En spännande talbok?
Om du bara lyssnar på den när du springer blir du sugen på att höra hur det går!

//T
Svara med citat
  #10  
Gammal 2014-02-01, 16:30
olofca olofca är inte uppkopplad
 
Inlägg: 4
Komplexitet

Löpning är enkelt att utföra men så svårt att förstå sig på. Jag började springa för ett par år sen och har hela tiden, succesivt ökat både antal pass och distans. Nuförtiden springer jag mer eller mindre varje dag. Men visst, det händer att jag faller i svackor, ibland korta ibland långa, då jag inte springer någonting alls. Av någon anledning hittar jag alltid tillbaka i spåret och det är då, när allt kommer omkring som jag mår som allra bäst. Att vara motiverad, oavsätt vad man ägnar sig åt grundar sig i att man innerst inne vet att det man ägnar sig åt så småningom mynnar ut i någonting värdefullt. Jag betraktar mig själv inte som en löpare, en löpare håller sig till en plan, planerar och presterar därefter. Men jag kan inte sluta springa och nu väntar min första riktigt stora utmaning. Om en vecka springer jag vulkanloppet i Nicaragua som sträcker sig över fem mil. Det kommer förstås vara alldeles för jäkla jobbigt men jag vet att det samtidigt kommer att vara pretty sweet.

Olof

http://www.komloss.com/2014/01 ... are-20216553
Svara med citat
  #11  
Gammal 2014-02-11, 22:33
Somala Somala är inte uppkopplad
 
Inlägg: 2
Trail running

Jag blir inspirerad av att vara ute, vill helst vara ute jämt och även om mycket annat tar tid så kan en löptur stilla mitt utebehov.
Jag blev även sugen på att testa på ett lopp för att verkligen ha något att träna mot. Läste om Olof på www.komloss.com som på semestern sprungit sitt första ultramaraton! Sjukt imponerad och knöt på mig skorna direkt!
Svara med citat
Svara

Ämnesverktyg
Visningsalternativ Betygsätt det här ämnet
Betygsätt det här ämnet:

Regler för att posta
Du får inte posta nya ämnen
Du får inte posta svar
Du får inte posta bifogade filer
Du får inte redigera dina inlägg

BB-kod är
Smilies är
[IMG]-kod är
HTML-kod är av



Alla tider är GMT +1. Klockan är nu 06:15.


 

Logga in