balans - hopplöst fall?

Ett sine till

camoscio sa:

En sak jag märkt, om man står med slutna ögon och rör vid ngt, ett bord, utan att stödja, så är det mycket lättare. Det kanske är ett sådant mellanstadium, som Mezzner tänker på, att gå vidare från.

Klicka för att se resterande...

Vill man hjälpa någon att hålla ballansen så räcker det med att lätt vidröra handen eller armen. Man behöver alltså inte hålla i personen. Förmodar att trycket mot huden hjälper personen genom att tillföra ytterligare ett "sine" till ballansen (syn, hörsel och känsel).

När jag hjälper ungdomarna att gå på lina så håller jag ett finger i deras handflata. Detta förbättrar deras sträcka som de går på lina med flera meter. Vikten jag har på fingret är kanske ett hekto eller så.

/Janne

Små cirkelrörelser i fotleder och knän samt höfter, med lätt stöd gör susen, har förbättrat mitt knä i stabilitet, fast fortfarande värker det vid snedbelastningar.
Min sjukgymnast förslag till oseendeövningar har jag skippat men fått både självförtroendet att växa och knäet att bli bättre. Idag 700m på 6 minuter.....det tar sig, sakta.......

seobserver sa:

Små cirkelrörelser i fotleder och knän samt höfter, med lätt stöd gör susen, har förbättrat mitt knä i stabilitet, fast fortfarande värker det vid snedbelastningar.
Min sjukgymnast förslag till oseendeövningar har jag skippat men fått både självförtroendet att växa och knäet att bli bättre. Idag 700m på 6 minuter.....det tar sig, sakta.......

Klicka för att se resterande...

Mitt högra knä smärtar till om jag råkar trampa så att foten vrider sig. Detta inträffar endast i terräng av alpin svårighetsgrad.

Min övning för benmusklerna - att resa sig på ett ben från 40 cm, sätta sig långsamt och hålla balansen hela tiden (fria foten hålls då framför stödfoten) - verkar hjälpa till att stabilisera muskulaturen kring knäet. Jag brukar göra 5 gånger på vardera benet och 2*5 på vardera, med hantlar i händerna, 4 kg just nu. Uppåt 6 kg bir det ganska krävande även för mig som har starka ben och god kondition. Under löpturer passerar jag ofta eldstäder eller bänkar där jag kan göra en enkel övning för knäna: man placerar en fot på stödet, häver sig långsamt upp och för den fria foten över bänken och sen tillbaka.

Nyss var jag en tredje - och tills vidare sista - gång hos sjukgymnasten. Hon ansåg att jag gjort framsteg sen sist (två månader tillbaka). Hon hade utarbetat ett program med stigande komplikation. Allt görs på den lägre balansplattan till att börja med. Bara stå, vrida huvet fram och tillbaka, knäböjningar, dra i gummiband, göra de båda sista rörelserna samtidigt. När jag klarar svårare övningar på den låga plattan kan jag börja göra enklare på den höga.

Blundövningar gör jag ibland, men bara som test, och jag behöver skor med stadig sula. Ofta tar det flera misslyckade försök innan jag hittar rätt i hållningen och kan stå, säg 15 sekunder. På min vandring i Schweiz hade jag mycket tid till sådan träning vid mina tältläger, därtill på rätt mjukt underlag. Mina vandringskängor är inte tunga, 1.1 kg för paret, men de har påtagligt tjock sula, så det hjälpte. Den sjukgymnast som för 6 år sen föreslog blundövningar som enda, eller ens första, övning, utan att ens ha testat mig, gjorde förstås fel.

Jag nämnde förresten det här med sit-to-stand och timed up and go för min nuvarande och hon sa bara kort och enkelt att det är väl inte din nivå. Kan man lita på en sådan sjukgymnast?

Igår

testade jag mig hos Fyskliniken i Mjärdevi, teknikbyn en bit från Universitetet i Linköping. De har ett paket, kondition, styrka, rörlighet och stabilitet, en timme, 500 kronor. Konditionstestet var Cooper, spring 3 km på löpband på tid (den vanligaste varianten är spring 12 minuter och se hur långt du kommer). Jag klarade 13.45 ungefär i beslutsamt men
oforcerat tempo - jag tog inte ut mig precis, och var inte intresserad av det. Det är tydligen en rätt bra tid för en herre på nästan 67 år.

Styrka: jag skulle resa mig på ett ben från sittande, med händerna på bröstet. Jag klarar 30 cm med fria armar och 40 cm med viss svårighet (med låsta armar), dock
42 cm (stolshöjd) utan vidare. Men det fanns bara 25 (aldrig i livet!) och 46 tydligen och jag förväntades göra 25 i sträck på vardera benet, vilket jag givetvis klarade (42 cm klarar jag säkert också).
Hur hon testade stabilitet minns jag inte i alla detaljer, men plankan var ett moment. Det är en övning jag normalt inte gör eftersom jag aldrig vet om min dåliga rygg är rak nog. Hon var nöjd med 1 minut och det gjorde ont i armarna. Jag har för mig att jag gjort 2-3 minuter för nåt år sen, tråkigt som fan.

Vad jag fick veta var att jag hade god bål- och knästabilitet, vilket var trevligt att höra. Sen kom hon till balans, vilket jag helst hade hoppat över. Och jag skulle blunda och jag svarade "helst inte" - hon fick övertala mig - och sen gick det som väntat, dvs. jag tappade balansen meddetsamma (i strumplästen). Nu förstår jag lite bättre varför. Det är inte knäna och det är inte bålen, det är fötterna. Man håller balansen m h a diverse sensorer
i fötterna (därför inga skor!), och jag hinner inte känna in mig utan tappar som tidigare balansen direkt. Hur man utvecklar en obefintlig prestation vet jag inte. (Tre tidigare sjukgymnaster har sagt att sådant är för svårt för mig.)

Det skulle betyda att jag annars håller balansen med hjälp av ögonen enbart, vilket verkar opraktiskt. Jag skulle alltså göra mina vanliga, och nya, övningar på ett sätt om gör mig mer uppmärksam på vad som sker i fötterna. Hon försäkrade att jag skulle kunna förbättra min balans, men jag är skeptisk (varför lyckades jag aldrig lära mig åka skridskor?) - kanske för skeptisk för att det ska gå. Möjligen kan jag förbättra mina vanliga övningar så att det inte bara är ögonen som gör jobbet. Få se om det blir en fortsättning. Vi hann inte gå igenom armar, axlar och bröst.

Det är tydligen knappt ett år sen jag började på Fyskliniken. Jag har numera gått över till en annan tränare, av skäl som jag inte vill återge här. Tränaren var väldigt bestämd på att "alla kan träna upp sin balans" och att min balans med slutna ögon "kunde bli bättre". Hon menade kanske att den inte gärna kunde bli sämre.

Helt overksam har jag inte varit. Jag skaffade en balansboll. En av de mer elementära övningarna är att ligga på bollen på alla fyra och se till att inte rulla av. Bollen rör sig, men jag klarar utan större bekymmer en minut, jag kan också hålla en arm utsträckt, kanske 10 sekundr, kanske mer. Tränaren visade hur hon höll balansen med båda händerna i luften. Här kommer ju inte fötterna in. Jag antar att man håller balansen med bålen och där är jag stabil. Som att cykla, kanske?

En övning, som jag tycker är rätt kul, är att hoppa på ett ben, fram och tillbaka över en linje, ex.vis en plattskarv på badrumsgolvet, kanske 30 gånger. Man får upp flåset rätt bra inför en löprunda.

Vid ett av de sista tillfällena föreslog hon koncentriska tåhävningar, kanske för att stärka vadmusklerna. Jag gör excentriska på vänster p g a en kronisk hälskada så det var nytt. Jag försöker alltså hålla balansen på tårna (utan skor förstås). Klarar jag 15 sekunder på vänster blir det hälften på höger.
En annan övning är Draken, man står på ett ben med en viktskiva i händerna, börjer sig framåt, helst mycket djupt, och reser sig långsamt samtidigt som man höjer skivan över huvudet (jag är dock mycket begränsad i rörlighet och styrka i höger arm). Där märks att vänster fot, den skadade, är väldigt vinglig.

Om dessa övningar har något värde, så inte visar det sig i blundövningarna. Jag prövade nyligen för första gången på ett bra tag och det blev väldigt varierande utfall. Höger var bättre än vänster, som bäst klarade jag 27 sekunder (under kamp!) på höger (utan skor) hälften på vänster, men jag var inte säker på att nå 2 sekunder! Med de flesta övningar är det ju så att man gör systematiska framsteg,
fler repetitioner, tyngre vikter, osv., men detta är ju fullkomligt stokastiskt! Och något mellansteg vet jag fortfarande inte.

Jag har haft problem med mina knän och har opererat dem. Fick då göra olika övningar och att stå på ett ben är svårt för många och det är bara att vara envis med hård träning. Fast att blunda och stå på ett ben är svårare än att man tittar och fokuserar på ett fast föremål en bit bort, då blir det mycket lättare tycker jag.