Det dummaste jag gjort

Har gjort massa dumt. Varsågod, här är några ...

Det här var minsann en av de mera underhållande diskussionerna, och jag kan utan vidare plocka fram och bidraga med en par egna innanför kategorien "Dumt".

Lumpen, gjorde jag på I5 i Östersund, och vi hadde tränat hela sommaren inför den stora fältjägarmarchen som skulle gå från Ljungdalen till Vålådalen. Under hela sommarträningen använde jag läderkängorna, men tog istället med mig endast cellgummikängorna - som jag aldrig gått en meter i - när det var dags för den stora fjällvandringen.
Det var väldigt, väldigt dumt, vilket mina fötter, fulla av blåsor och skavsår verkligen kunde ha skrivit under på. Men jag genomförde marchen, och fick mitt tygmärke som bevis och minne.

Har läst om någon annan som blandade ihop flaskorna, eftersom det är så dumt att förvara vätskor med samma färg, i samma typ av flaska.
Också jag gjorde den tabben under en 10-dagars tur i Femundsmarka 98. I en genomskinlig halvliters plastflaska hade jag "Arilds Dråper", som var hemkört som jag fått av en norsk arbetskollega speciellt för att jag skulle kunna koncentrera och minimera vikten på packningen under en så pass lång vandring.
En likadan flaska använde jag till dricksvatten - dumt!
En morgon när jag höll på att bryta läger och packa ihop, fick jag behov av att fortast möjligt skölja ur kaffegröten ur sotpannan. Och i stället för att gå till sjön, greppade jag vattenflaskan - trodde jag - och hällde alltihop i kaffepannan, sköljde runt och kastade sölet i buskarna. Hmmm - tänkte jag - fan vad det luktar sprit här ....
Nåväl, jag behöver väl inte säga mer, resten förstår ni.

Femundsmarka 2000, anlände vi till Røa med båten från Synnervika. Jag tog några bilder med kameran och rättade till packningen innan vi la iväg på vandringen upp mot Roasten. Efter 3,5 km tog vi första rast, och jag skulle passa på att ta några bilder igen, med kameran som jag upptäckte att jag glömt nede vid båtbryggan - Dumt!
Så mens kamraten gjorde upp eld, kokade kaffe och vilade, blev min "vila" att springa 7 km fram och tillbaka samma vägen som vi just kommit - bara för att komma tillbaka efter en knapp timma och upptäcka att jag mistat kniven under løpeturen. (Den fannt jag på hemvägen några dagar senare fasthuggen i en fura - Tur, är bra att ha, när inte huvet räcker till).
Därefter gick vi upp till Grislehåen (normalt ca 10-11 km från båten), men på mitt initiativ, gick vi inte den lätta stigen längs stranden vid Roastsjöarna, utan drog avgårde i obanad stiglös terräng 500-1000 meter längre upp - Dumt! speciellt med tanke på att jag efter 6 km med tung packning och 7 km löpning redan började bli ganska mör i mina otränade kontorsben. Efter ytterligare 5-6 km, tungt lastad i tung terräng, var det bara att konstatera, att inledningen på turen, lätt kunde placeras innanför katekorien "Dumt".

Egentligen, skulle man väl nämna allt för många sådana här dumheter, med tanke på sitt eget anseende, men avslutar i alla fall med att påpeka att om du har ett teleskopspö av carbon som är sammanskjutet, men fortfarande med linan genom spöringarna, och lekaren eller kroken fästad i toppringen samt bromsen relativt hårt åtskruvad, så är det inte så väldigt smart att börja med att dra ut toppdelen, och sedan dra ut del efter del, utan att se hur spötoppen böjer sig mer och mer, ... ända tills man skall dra ut sista och grövsta delen, och man blir väckt i sin dumhet av ett distinkt - Pang! - när toppdelen går av - Dumt!
Specielt dumt när man befinner sig mitt ute i vildmarken, där reservdelar är förhållandevis svårt att få tag i.

Nog med dumheter för idag. Tack för ordet.
Hilsen fra Norge,
Anders.

Efter att gång på gång ha underhållits av andras historier i denna "diskussion" så känns det som om jag ockås borde bidra med någon av mina egna dumheter. En av de mer minnesvärda kommer här.
Jag var i Sussex i England för att vandra. Befann mig i närheten av North Downs och hade bokat in mig på ett av dessa trevliga Inns. Denna gång på Crown Inn i Midhurst (mycket trevligt!!). En dag av strapatser med kallt och blåsigt väder följdes av en god middag i värmen av kolbrasan och därefter några goda "real ales". I en del av puben började ett live band spela och jag blev lite orolig över om jag skulle kunna sova med rummet rakt ovanför puben. Tröttheten tog ut sin rätt och jag gick upp för att lägga söta örat på kudden. Farhågorna att inte kunna somna var obefogade och jag sov redan innan huvudet träffade kudden. Rummet var pittoreskt engelskt blommigt men toa och bad/dush delades med övriga gäster. Efter en stunds sömn började resultatet av ölen göra sig påmind. Jag vakande och sömndrucken tog jag nyckeln på nattduksbordet, slog igen dörren, gick ut i hallen och till toaletten för att göra vad som skulle göras. Väl uträttat gick jag tillbaka, stoppade nyckeln i låseet till rumsdörren ... eller försökte. Efter ett par försök insåg jag plötsligt att jag tagit fel nycklar. Ett par sekunders förvirran och sömndruckenheten var som bortblåst. Vad gör man?? Iförd kalsonger på övervåningen på en pub med fullt med människor en trappa ner. En av mina första tankar var faktiskt att "detta kommer jag att kunna skratta åt senare". Dock utan att detta kändes särkilt tröstande just då. Efter att relativt raskt ha uteslutit möjligheten av gå ner i puben i nämnd klädsel för att fråga om hjälp började hjärnan arbeta för högtryck för att hitta alternativ. Kom att tänka på badrummet och gick dit. Låste dörren och hittade en matta som jag la i det stora badkaret för att försöka göra det till en provisorisk säng under några timmar. Bilden av någon av de övriga gästerna bankandes på dörren nästa morgon gjorde dock att jag ändrade mig innan jag lyckats somna. Desperat! Insvept i en matta sjönk jag ner i en stol i hallen utan att hitta något bra alternativ alls. Musiken i puben hade slutat men av ljudnivån att dömma fanns det fortfarande en hel del människor kvar där nere. Så ... med ens uppenbarades sig en ängel i form av en förvånad och lätt road landlady som kom upp för att hämta något. Jag lyckades få fram en artig fråga om det möjligen inte kunde vara så att det fanns någon extranyckel till just mitt rum. Hon försvann ner igen och jag bara väntade på att få höra skrattsalvorna när hon berättade vad hon hade stött på där uppe. Men de uteblev och ett par minuter senare var jag tillbaka i den mjuka och sköna sängen i mitt rum (ännu bättre än tidigare).
Jag hade en tidig frukost nästa morgon och blev serverad med ett stort leende på läpparna. Det kändes inte som om det bara var av ren artighet!?
Håller numera reda på nycklar med en nästan manisk precision

Re: Helknäppt!

mgullo; sa:

Kul diskussion, hörni!

En av de definitivt dummaste sakerna jag gjort i friluftssammanhang var att smaka T-Röd. (Har ni hört något så urbota korkat någon gång? - att göra så med vilje...) Man är ju nyfiken av sig, och i min ungdom undrade jag hur "denaturerat" egentligen smakar... :-( Jag fyllde en bråkdel av en tesked och tog en bråkdel av detta i munnen. Totalt kanske jag svalde en sisådär tre droppar, bara! Men tro mig - det smakade heläckligt i munnen i tre dagar efteråt. Munsköljning, tandborstning, tandkräm - ingenting hjälpte.

Rekommenderas inte!

(Don't try this at home - eller någon annanstans heller...)

Klicka för att se resterande...

Man kan gå ett steg längre. Om man är oförsiktig och råkar skvimpa i lite T-röd i grötkastrullen, häller på både vatten och havregryn och sedan glatt kokar frukost till sig och sina kamrater så får man sig en överraskning som heter duga. Jag tror säkert att naturell T-röd är nog så äckligt men det här smakade pecko i kubik.

/Johan

Extremskidåkare??

Ville ge ett bidrag till denna underbara diskussion som har förgyllt min arbetsdag!
16 år gammal i Åre fick jag för mig att backarna var för tråkiga och att jag minsann skulle ge mig ut på lite mer extrema ställen. Jag och en kompis hittade en ravin där vi skulle ta oss ner. Eftersom jag sett tuffa skidfilmer visste jag att man skulle reka terrängen innan man gav sig ner så jag la skidorna på axeln och gick mot kanten. Där snubblade jag och åkte på rumpan ner mot kanten och sedan... över. Jag rullade och ramlade nedför i ungefär 10 meter, helt avslappnade och fullt övertygad om att jag nu skulle dö. Mina långkullerbyttor fick ett abrupt slut när jag nådde trädgränsen och fick tag i en liten fjällbjörk. Där hängde jag sedan med ungefär 10 meter kvar till botten på ravinen och vågade inte röra en fena, livrädd för att trilla ännu längre ner. Otroligt nog hade jag fortfarande skidglasögonen på mig, fulla med snö.

Min kompis som sett mig försvinna nedför branten vågade inte ropa, det var ju lavinfara . Gråtande, övertygad om att jag var död alternativt allvarligt skadad åkte hon en säkrare väg ned och fick tag på några finska skidåkare och försökte hickande förklara att hennes kompis förmodligen låg död i en ravin. Trots att de inte förstod vad hon sa följde de med henne upp i ravinen och fick se mig hängandes krampaktigt i min björk. En utav finländarna klättrade upp och fick efter en hel del övertalning (på finska) mig att släppa trädet och klättra ned. Väl säkert på botten av ravinen kom tårarna och jag störtjöt i famnen på min hjältemodiga räddare. Med mycket darr i benen åkte jag direkt ner till After-skin där jag satt och darrade som ett asplöv och hinkade i mig Glüwhein "för nerverna".

Jag klarade mig undan med lite stukade handleder och böjda stavar samt en övertygelse om att jag inte har någon framtida karriär inom extremåkning!

T-röd kontra jordgubbssaft...

Rätt dumt blev det när min polare hade lastat kanoten och tagit med T-röd till Trangiaköket och jordgubbssaft att dricka till maten. Problemet var bara att de låg i likadana flaskor så gissa vad jag drack? Det smakade inte gott i alla fall. Jag fick gurgla munnen med snus för att få bort smaken...
/M

Kaktusvandring

För ett par dagar sedan var jag i Spanien och vandrade med min bror uppe vid gränsen till Frankrike. En dag gick vi från Port Boe på spanska sidan till Serbere på franska sidan av gränsen. Mellan byarna går en liten men mycket lättvandrad stig längs den dramstiska kusten. När vi startade var det bara 15 grader varmt så min bror tog sin fodrade svenska vinterjacka. Han är ingen van vandrare. Jag som hade tänkt gå i bara en fleecetröja blev helt idiotiskt lite orolig för att det skulle bli kallt, och tog min GT-jacka ovanpå. Efter ungefär fem minuter upptäckte vi att det blev på tok för varmt, men vände ändå inte tillbaka till bilen. Vi vill inte gå tilbaka nu när vi ändå bara skulle vara ute i , öhh.., några timmar.

Efter en timme var vi ganska svettiga trots att vi naturligtvis tagit av jackorna och släpade på dem i stället. Då ser vi hur stigen gör en sväng runt en liten ravin som är kanske 25 m bred och snarare flack än djup. Att gå runt hade kanske tagit fem minuter. Äh, här genar vi över så kommer vi fortare till en kall öl i Frankrike tänkte vi. Ravinen täcktes dock nästan fullständigt av kaktusar. Visserligen låga, men otroligt taggiga och slingriga. Som en kombination av björnbärssnår och kaktusar ungefär. De värsta kaktusarna var de som hade små små taggar som nästan sögs till oss och sedan kröp längre och längre in i benen för varje försök att dra ut dem. Korsandet av ravinen tog säkert en timme. För att gå 25 meter. Det insåg vi att det skulle göra redan efter några meter, men inte funderade vi på att vända för det.

En ännu värre sak var att av misstag köpa fettsnål räkost att ha på mackorna under en veckotur i Sarek. Osten såg ut som silikon och smakade likadant. Det blev inte muntert i lägret när den kom fram ur ryggsäcken. Mig veterligen är det det enda ätbara (?) som inte gått åt fullständigt under mina vandringar i Sarek.

Kalle
[Ändrat av kalleesbo 2002-04-03 kl 14:47]

Re: Kaktusvandring

kalleesbo; sa:

En ännu värre sak var att av misstag köpa fettsnål räkost att ha på mackorna under en veckotur i Sarek. Osten såg ut som silikon och smakade likadant.

Klicka för att se resterande...

Iih! Som att råka få med sig en veckoranson osötade fruktsoppor då?

Matmisstag

GustavOh; sa:

Iih! Som att råka få med sig en veckoranson osötade fruktsoppor då?

Klicka för att se resterande...

Eller som att hurtigt blanda oboy, mjölkpulver och vaniljsocker för att få varm cholkad utan att ta med mjölk, och sen se de stackars kamrater man har med sig försöka hålla god min när man själv inte smakar före man for hemifrån? Det går att göra bra, men alltid lyckas man ju inte. =)

Matmistag!

Inte det dummaste jag gjort, men det passade in när vi pratar om mat!

Har några kompisar som på en vandring började få slut på vattnet, men de hade en påse mjölkpulver med sig (trodde de) så de blandade ut pulvret med vatten får att få sig en slurk mjölk. Tyvärr inehöll påsen mjöl, och när man är törstig är ju inte en mjöldrink det godaste man kan tänka sig...

Nytt personbästa i dumhet!

Eftersom denna underbara tråd somnat in sedan en tid tillbaka så tog jag och en polare och satte personligt rekord i dumhet i friluftssammanhang nu i fredags!

Det var så här: Vi skulle ut på en mini-"hajk" över helgen och tälta på en lägerplats vid en avlägsen sjö långt från civilisationen. Strax före åtta på fredagkvällen parkerade vi bilen vid en vändplats på en liten skogsbilväg. Därifrån är det cirka 400 meter fågelvägen genom skogen till lägerplatsen. Jag har varit i området många gånger förut så jag skulle hitta enkelt, men senaste gången var säkert fyra år sen. Kompisen hade aldrig varit där.

Vi hade packat lite konstigt eftersom det inte var en egentlig vandring vi skulle på. Så vi fick inte med oss alla små märkliga kollin på en gång utan skulle gå en extra gång och hämta det sista. Nemas problemas eftersom det är kort och jag hittar.......

Det var alltså becksvart i skogen och när jag satte på mig pannlampan och kompisen tände sin ficklampa kände jag knappt igen mig ändå - allt blir ju så annorlunda i sådant ljus. Plus att det låg snö på backen. Plus att skogen vuxit och förändrats på dessa år. Plus att jag kanske glömt _exakt_ hur man gick. Plus att det avverkats lite i skogen så att spår av skogsmaskiner påverkade lokalkännedomen. Nåväl - vi hittade fram i alla fall.

Men på vägen tillbaka till bilen kom vi fel, fick följa våra egna spår i snön tillbaka en bit, kom sen fel igen o.s.v. tills vi konstaterade att vi inte kunde hitta bilen utan hade tappat orienteringen. Ingen av oss hade en vettig kompass på oss (och vi ska kalla oss "friluftsmänniskor"...)! Som tur är har polaren värsta MacGyver-klockan, med bland annat inbyggd elektronisk kompass. (Utan den hade vi i sämsta fall varit kvar därute än.) Han hade läst att den dels slukar multum med batteri samt kan visa upp till 90 grader fel. Som tur är dog inte batteriet men tro oss: den visade fel! Faktiskt just 90 grader - på en och samma plats bara han vred sig en liten bit. Varning utfärdas härmed för elektroniska kompasser! Genom att gå konsekvent västerut och ta ut en ny kompassriktning var tjugonde meter lyckades vi till slut hitta sjön och ta oss tillbaka längs med stranden till lägerplatsen.

Efter detta var vi lätt skärrade men det var också just då vi gjorde det stora misstaget - att göra ett nytt försök! Trots att vi visste hur lätt det var att komma bort sig valde vi att inte ens överväga om vi kunde klara natten med de grejer vi hittills burit ner. Och mycket riktigt - på andra försöket kom vi ännu mer vilse. Efter en nu något längre strapats hittade vi dock till slut tillbaka med samma metod. Och nu var det helt plötsligt ganska givet att stanna på platsen och fundera på vad vi egentligen hade för utrustning.

Vi hade lite mat, dricksvatten, ett tält, ETT liggunderlag (vi har normalt två VAR), EN sovsäck, lite extrakläder och en del annat. Natten blev efter omständigheterna OK trots KRAFTIGT frysande. Jag genomled den sovandes (till och från) på några klädesplagg istället för liggunderlag och med en ytterst märklig beklädnad påtagen.

När gryningsljuset kommit gick vi och hämtade resten av prylarna. (Det var förstås piece of cake att hitta när sikten var 200 meter istället för högst 20) Det har aldrig varit så skönt som då att rulla ut två liggunderlag, ta AV sig nästan alla kläder, och sedan krypa ner i sin underbara sovsäck och bara sova djupt några timmar.

Resten av helgen flöt något mer enligt planerna...



Nån mer som har nya dumheter att bjuda på?

Jag har nog inte gjort speciellt många dumheter genom mitt liv i friluftsammanhang men en liten anekdot kan jag berätta från i somras.

Jag och en kamrat var ute och paddlade en 3 dagars tur i Norra vätterns skärgård. Det var mitt i sommaren och kanon väder hela tiden. Med tanke på väderleks prognosen (20-25+ hela perioden) valde vi att lämna tältet hemma. Dock kände jag mig lite illa till mods över att sova under bar himmel för visst kan det bli lite kallt ute på småöar i skärgården nattetid med klar himmel. Så efter en stunds funderande valde jag att plocka med vintersovsäcken!! (en säck med en komfort temp på en sisådär -15-20...) under första natten valde vi att sova på en helt kal ö direkt på klippan. Efter att ha tagit ett underbart kvällsdopp i +25 grader var det så dags att krypa till kojs. Som vanligt började myggen att krypa till när kvällsolen började att gå ner. Men detta var ju inget problem det är ju bara att dra igen sovsäcken....

5 min senare inser man att det faktiskt är ganska varmt i en vintersäck mitt under högsommaren och har man desutom en hel del mygg utanför är det ju inte så kul att krypa ut från säcken.

Natten slutar med att undertecknad ligger i enbart kalsonger på liggunderlaget med sovsäcken slängd vid sidan och rabblades ramsor om att lite mygg bett är väl inte så farligt...

Fler kaktusar...

Var på en vandring i södra Kalifornien när vi gick förbi några kaktusar som var fulla med kaktusfikon. Eftersom jag hört att dom skulle vara goda tänkte jag plocka några och provsmaka...
... Kaktusens taggar såg jag och kunde hålla mej undan från, dock är kaktusfikon täckta av väldigt tunna, små taggar som inte syns lika bra... Jag lyckades få med ETT fikon hem men hade taggar i armar, händer och lår i flera veckor efteråt, tröjan jag hade på var så fäst vid sina taggar att den fick åka i soporna.

(Dessutom upptäcket jag att jag inte tycker om kaktusfikon... )

/M