Hur nöjda är ni med organiserade gruppresor till avlägsna platser, ex. Kilimanjaro?

För första gången i mitt liv anlitade jag en Svensk researrangör för att bestiga ett berg. Eftersom jag skulle resa som singel (min andra hälft är inte intresserat av sådana äventyr) och är lite till åren kommen med diverse krämpor ville jag vara på den säkra sidan. Jag kollade rund på diverse researrangörer och valde sedan en arrangör vars koncept med annorlunda färdvägar (mindre turistiska) till målet tilltalade mig.
Innan jag bestämde mig för gott berättade jag via mail för huvudansvarige om hur jag fungerar när jag vandrar alternativ bestiga berg. Jag brukar vandra allmänt något sakta och vid brantare uppstigning behöver jag rasta ofta för att få ner pulsen. Man skulle kunna säga att jag behöver längre tid en genomsnittet vid en bestigning. Till ex. toppbestigningen av Mt Kinabalu beskrivs med 3 timmar, jag behövde 4 timmar. Eftersom jag är väldigt envis har jag alltid nådd mina mål ändå.
Arrangören försäkrade mig att det inte skulle vara några problem, på Kilimanjaro brukar man gå pole pole (sakta sakta). Vi var 2 ålders-blandade grupper som träffades för första gången i Arusha. I min grupp var det mest singlar och i den andra var alla par. Jag hade några sömn-lösa nätter bakom mig och redan huvudvärk inför informationsträffen kvällen innan starten. Guiden berättade om själva upplägget och av-slutade med en berättelse om en bekant som rodde jorden rund eller något i den stilen. När han ville ge upp öppnade han brevet han fick från en kompis och det stod: ”Ro din jävel”.
Jag drabbades tidigt av höjdsjuka symptom, något som förvånade mig eftersom jag varit uppe på 4750 m utan problem. Av läkaren som var med fick jag tabletter och jag kollades lite extra. Jag fick veta att de flesta deltagare käkade samma tabletter redan från början i förebyggande syfte. Nåväl vid sjätte dagen började jag mår bra igen, symtomen i stort sett försvann och läkaren hade inga invändningar inför toppbestigningen på sjunde dagen. Därför var det med stor överraskning när min svenske guide kom in i tältet och föreslog att jag skulle stanna kvar tillsammans med några andra som av olika orsaker avstod från toppbestigningen. Som skäl angav han att de ville gå lite fortare än vanligt och jag inte skulle orka med. Det gick lite stick i stäv än vad som sades vid informationskvällen för just på toppnatten skulle man gå mycket sakta. Eftersom jag mådde toppen så svarade jag att jag inte betalade över 40 000 för att stanna vid sista camp och så hängde jag med vid toppbestigningen. Tempot var uppskruvat och snart gick vi förbi andra gruppen som startade 10 minuter innan oss. Vi gjorde knappt några raster inte ens de vanliga 50 min gående & 10 min rast. Min guide var flera gånger på mig och frågade om jag ville gå tillbaks istället för att peppra mig. Jag fick köldproblem med mina fingrar på grund av för dåliga vantar och guiden lånade mig några så det löste sig annars mådde jag bra och försökte hänga med gruppens tempo. Men när pausen jag väntade på uteblev var jag tvungen att stanna för att få ner pulsen och vips var guiden vid min sida och föreslog mig att vända om. Jag var nära att ge upp men sedan tittade jag på klockan och den visade redan att klockan var nästan fyra och i mitt huvud tänkte jag ”Gå din jävel” och jag tittade på guiden och sa Nej, jag ska fortsätter. Han lämnade mig med en assisterande lokal guide och sprang själv efter gruppen. Nu kunde jag fortsätta i min egen takt och plötsligt var jag uppe vid Gillmans Point där det serverades varmt te. Min grupp höll på att lämna platsen när jag kom fram så jag var kanske 5 minuter efter gruppen. Nu visste jag det värsta var över och jag fick en adrenalinkick utan dess like. Solen kom upp och jag såg mig redan stå vid toppen. Nu var det så lättgången och jag njöt, tog bilder och höll på att få problem med mina fingrar igen. Framme vid Stella Point stod en från gruppen och väntade på mig. Han mådde inte bra och sa att guiden gav order att jag skulle gå ned tillsammans med honom och en lokal guide.
Förvånad över det sa jag att jag visst skulle fortsätta mot toppen och det inte var något fel med mig. Jag hade inte den minsta känning av höjd-problem. Den lokala guiden som vaktade gruppens ryggsäckar föreslog att jag skulle vänta på den andra gruppen och fortsätta med de till toppen. Det lät rimligt, ville inte att min assisterande guide skulle få problem om jag bara fortsatte. När andra gruppen som i efterhand kallades ”den långsamma gruppen” kom fram till Stella Point frågade jag guiden om jag fick följa med de till toppen. Till min förvåning sade han nej och försökte få kontakt med min guide. Om han lyckades med det vet jag inte. Jag försökte klargöra att det inte var något fel med mig men det hjälpte inte och till sist tappade han tålamodet och tog min arm och drog mig ner mot kanten och sa: Ditt ska du ner, finns inget att diskutera, ha din guide sagt att du ska ner, ska du ner. Jag var otroligt besviken på honom, tyckte ju innan att han verkade så trevligt. Gråtandes och arg gick jag ner. På kvällen pratade jag med min guide om toppbestigningen och händelsen och varför jag inte fick fortsätta mot toppen. Jag fick höra från de andra att många i gruppen mådde dåligt som var på toppen. Det gjordes ett grupp-foto men annars hetsades de att gå ner med en gång.
Guiden försvarade sig med att han inte trodde på mig och bla, bla, bla. Att jag borde vara stolt och nöjd över att jag kom till Stella Point. Nej, nej jag är inte nöjd. Det är liksom man hade kunnat få guld men måste nöja sig med ett silver på grund av en tränares misstag.
En lokal guide viskade mig senare i mitt öra att jag borde ha åkt ner själv och anlitat ett företag på plats, då hade jag kommit upp till toppen. Nästa gång får det bli så vart det än gå.
I efterhand fick jag veta att den andra gruppen inte ville blandas med oss på grund av varan guide som pushade hela tiden. Jag ångrar jättemycket att jag inte bara fortsatte mot toppen utan att bry mig om hans order.

Jag undrar om andra har liknande upplevelser med att resa med en Svensk researrangör. Jag ältar fortfarande händelsen och ställer mig frågan: Borde jag vara nöjd? Borde inte en guide se till att alla som vill & kan kommer till målet?
Några bilder från toppnatten, verkar vara de enda eftersom de flesta mådde för dåligt för att fotografera.
Mvh Veni
 

Bilagor

  • 19-02-19, karta över Northern Circuit route.jpg
    19-02-19, karta över Northern Circuit route.jpg
    59.6 KB · Visningar: 1,427
  • 19-04-26, soluppgång_1.jpg
    19-04-26, soluppgång_1.jpg
    22.2 KB · Visningar: 1,417
  • 19-03-25, Kilimanjaro.jpg
    19-03-25, Kilimanjaro.jpg
    27.6 KB · Visningar: 1,424
  • IMG_6264_1.jpg
    IMG_6264_1.jpg
    75.8 KB · Visningar: 1,418
  • IMG_6273_1.jpg
    IMG_6273_1.jpg
    123.2 KB · Visningar: 1,407
Jag tycker hela grejen låter mycket märklig. Jag hade personligen varit mycket missnöjd.

Sedan är det helt klart så att man i en gruppresa kan förvänta sig att några inte kommer hela vägen till toppen. På Kilimanjaro brukar man ju försöka ta hela vägen på 5 eller 6 dagar, något som nästan garanterar att några i varje grupp kommer känna av höjdsjuka och en tråkigt hög andel av dessa kommer bli tvugna att bryta.

När jag gick upp för några år sedan var jag klart nöjd trots det lite stressiga schemat (5 dagar från start till nere vid bussen igen iirc). Vi började toppbestigningen i en grupp om ca 10 personer men delade strax naturligt in oss i undergrupper när man inte höll samma tempo. Säkert halva vägen gick jag och sambon ensamma med en guide. Tror det var kanske 2 timmar spridning på när vi kom tillbaks till tälten.

I mitt fall hade vi endast lokal personal, tyckte det funkade bra trots att jag inte höll med dem om allt. Prismässigt är det såklart stor skillnad, tror man kan kapa åtminstone hälften av priset den vägen.

Hade jag velat ta mig upp på Kilimanjaro en gång till hade jag helt klart tagit en eller två extra dagar på mig för att minska risken för höjdsjuka. Har för mig att den rutten jag gick fick ca 80% lyckade bestigningar på den tiden, lägger man till 2 dagar borde det lätt bli 95% eller mer.
 
Vi gick Northern Circuit Route på 8 dagar, vid sjunde dagen toppbestigning.
Det var inget fel på rutten och det fanns tid för acklimatisering. Vi var totalt 25 personer, uppdelat i 2 grupper med var sin svensk guide. Resten var lokala guider. Från 25 personer var det 5 som inte kom upp på Kilimanjaro. Jag räknar mig själv och den andra personen som stannade vid Stella Point inte in i de 5. En person lämnade redan vid fjärde dagen och 2 stannade vid School hut (sista camp innan toppbestigning). 2 andra fick vända under toppnatten varav en blev mycket dåligt och fick evakueras till sjukhus. Kanske det var anledningen att de svenska guiderna blev skärrade och tog det säkra före det osäkra och lät mig inte fortsätta. Fast man borde ha sett att jag mådde alldeles utmärkt. Det retar mig att i min grupp där de flesta mådde pyton kom till toppen och jag nekades bara för att jag kom lite efter.
80% kom upp för berget och det är väl godkänd.
Tanken var att inför toppbestigningen skulle grupperna blandas, en snabbare och en långsammare. Men så blev inte det och därför var jag automatiskt i den snabba gruppen. Här borde min guide ha sett till att jag kunde gå med den andra (långsammare) gruppen.
I efterhand fick jag veta att den andra gruppen inte ville blandas på grund av "min guide" upplevdes som att han stressade på för mycket och de kände sig mer trygga med sin guide.
Anledningen att jag åkte med en svensk researrangör var för jag trodde att säkerheten att komma upp på toppen var större. Men så är det INTE, ett dyrt misstag.
Skulle jag en gång till göra det skulle jag gå Rongai rutten i 8 dagar och mindre stressa allmänt. Bra lokala guide företag finns det gott om i trakten.
 
Är på väg att själv boka via Svenskt bolag. Detta då 2 av de jag reser med inte pratar mkt engelska samt att det känns tryggare med svensk guide. Sedan har de en del annat som känns som lite extra i sina paket. Tex lagad mat alla måltider och inte lunchlåda osv.

Med tanke på att du säger alternativ rutt så tror jag att jag vet vilket bolag du refererar till.
Har pratat med dem och allt låter superbra vid samtal med dem.
Har dock inte frågat om hur det fungerar om gruppen håller lite olika hastigheter. Kanske en bra fråga att ställa?
 
Hej,
lagad mat får du från andra arrangörer också även de lokaler arrangörer, det är något man kan komma överens om.
Tror vi menar samma arrangör och det är väl inget fel med de. De är duktiga med att marknadsföra sig och framstår som de erbjuder något extra.
Faktum är att även lokala arrangörer gör hälsokontroller varje kväll.
Det kan visserligen finnas mindre seriösa företag också, det kan man se på prislappen, samma med när man boka en safari efteråt.
Vi var 2 grupper och i grupp 2 som bestod av par var alla nöjda. Det hade med guiden och gruppens sammansättning att göra. De tog det mycket lugnare.
Grupp 1 bestod av ensamstående, syskon, kompisar och något enstaka par. Men mest hade missnöjet med guiden i grupp 1 att göra eftersom han hade stora ambitioner och ville framstå som bättre. Vi skulle vara förre grupp 2 trots att vi alltid råkade starta senare.
Visst fanns det personer i grupp 1 som kunde hålla ett högre tempo. Faktiskt de som var snabbast uppe på toppen mådde sämst, kräktes och orkade inte ens att stå kvar för en gruppbild. Missnöjet var störst under toppbestigningen men kom fram efteråt. Jag trodde jag var den ende som var missnöjd.
Jag skulle kunna tänka mig att resa med arrangören igen men valet av guide skulle jag kolla noga. Tyvärr inget man vet innan vem man får.
Missförstå mig inte, guiden var trevlig och hjälpsam för övrigt.
Jag hade helt enkelt oturen att vara i fel grupp något jag inte ens var riktig medveten om då, annars hade jag reagerat innan topnatten. Det sades ju att vi skulle blandas vad sedan inte gjordes. Det var grupp 2 som inte ville blandas eftersom de ansåg att de hade så bra sammanhållning. Allt det kom fram efteråt.
Hur som helst, ni kommer säkert att få en fantastiskt upplevelse. Hoppas ni kommer upp på kraterkanten för då har ni bestigit berget och sett soluppgången. Tänk på, de flesta har tagit tabletter mot höjdsjuka i förebyggande syfte, alltså vid första dagen eller till och med innan. Det gjorde inte jag, hade ingen aning om och drabbades av höjdskjuka redan tredje dagen men blev bra vid sjätte dagen efter jag fick tabletterna. Jag var en av få som hade absolut inga känningar av höjdskukan under toppbestigningen. Däremot höll jag på att förfrysa fingrarna på grund av för dåliga vantar, så varma vantar är superviktiga.
Med vänlig hälsning, Veni
 
Det har diskuterats i tidigare trådar om man ska ta förebyggnade tabletter eller inte och bla thureb har kommenterat detta. Vill minnas att det är mycket viktigare att gå långsamt upp och att genast ge sig neråt vid symptom - det går inte att tabletta sig säker, men om man får symptom som finns evidens för att de lindrar men tror de förebyggnade effekterna inte var lika odiskutabla.
Men faktiskt nämns diamox på både 1177 och vaccinationsguiden, även som förebyggande:
https://www.1177.se/sjukdomar--besvar/lungor-och-luftvagar/hojdsjuka/
https://www.vaccinationsguiden.se/vaccinationsguiden/hoghojd.html
Så jag kan ha fel, eller har säker ändrat sig över tiden.

Då jag besökte Peak Uhuru/Killimajaro hade jag tabelter med mig men tog inga.
Vätska och mat tycker jag är viktigt, så kroppen inte behöver jobba mot brist på vätska och energi också när det är lite ont om syre. Det räcker väl med en friktion. Grundkondition är därför också viktigt men inget som finns på burk eller tub, det heller.

/Patrik
 
Är lite osäker på vad som är trådens huvudfokus.

Hur som helst så är det stor risk för akut höjdsjuka på Kilimanjaro. Det dör flera turister där varje år. Jag har som sagt skrivit om detta och om förebyggande med Diamox i tidigare trådar.

Viktigast är att vara påläst om akut höjdsjuka och att gå ned vid allvarliga symtom inte vänta till nästa dag.

Thure
 

Glöm allt du lärt dig om vandringsskor

Sneakers och löparskor kan vara bekväma för enklare promenader, men de är inte designade för de utmaningar som vandring kan erbjuda. Ojämn terräng, ...