Varför så få kvinnor?

bananmannen; sa:
Ok, en del tjejer ser man faktiskt. Senaste turen mötte jag två som gick i motsatt riktning. I samtliga fall i övrigt har tjejer rört sig tillsammans med a: pojkvän b: familjen c: scoutpatrullen. Som jag har mött.

Själv vandrar jag en del.... Har aldrig varit scout. Har världens lataste och mest otränade mor och en far som inte skulle anse vandring vara att ha en effektiv semester (och en bror som vill ha det bekvämt och blir uttråkad utan "action") - så följaktligen har jag aldrig vandrat med familjen. Har med gråt och tandagnisslan (nästan i alla fall) lyckats få med mig min gubbe ut på en fjällvandring och efter två dagar hade han överansträngt fotleden (?) och tog en bil tillbaka till vandrarhemmet där vi började och sedan satt han och drack öl och "snackade skit" med kreti och pleti medan jag vandrade vidare. Nu har jag ju iofs fyllt hela 33 så jag klassar väl inte in som ung tjej längre (20-25), men dagsturer på hela dagar gjorde jag redan när jag var sisådär 13 år och sedan har det bara fortsatt (så under en period klassade jag ju in *s*)...

Fast jag tycker att det är sällan jag överhuvudtaget möter andra vandrare när jag är ute och går....(förutom i fjällvärlden, där stöter man på andra). Tur att man inte är rädd för älgar *s* Fast jag har ju nästan alltid hund med mig (eller en kompis.... fast oftast hund).

Någon som har något tips på hur man får en karl att lämna dataspelet och ge sig ut i naturen istället? :-D
 
Verkligen ett par?

Hur vet man förresten att "alla" man möter är ett par? Själv är jag glad om jag får med mig någon ut och vandra öht.... När jag t ex vandrade Närsen runt så hade jag en kollega från jobbet med mig. Jag hade frågat hela avdelningen men i slutändan blev det bara han och jag. Inte för att vi mötte någon på hela sträckan, men om vi gjort det så kanske denne skulle ta oss för ett par bara för att vi var av olika kön och att det bara var vi två som gick?
 
Två av samma kön kan också vara ett par...

Sedan kan det resultera i att de blir ett par om inte annat, även om det inte var någon baktanke från början.
 
Re: Verkligen ett par?

Excellent; sa:
Hur vet man förresten att "alla" man möter är ett par?

Möter man bara varandra när man är på väg i vars en riktning och säger "hej" innan man skyndar vidare är det naturligtvis omöjligt att veta, men ibland märker man det ändå. Särskilt om man dessutom delar lägerplats eller stannar och talas vid.
 
Tror jag kan säga att jag är mer drabbad av detta frnomen än dig, men det du säger är helt sannt! Jag är tjej på 18 år och kan berätta att det inte är så lätt för mig att hitta jämnåriga vandrarkompisar. Blir till att vandra med familjen, dvs 45 åriga föräldrar och en 10-årig syrra.. :p Tyvärr..bistra verkligheten!
 
Hur många anledningar som helst!

Jag tillhör skaran lata inomhusmänniskor, som först nu börjar leta mig ut i naturen. Här kommer ett gäng anledningar till att det är så få kvinnor ute i markerna:

1. Fler och fler verkar ha utvecklat en skrämmande allvarlig bacillskräck, och är seriöst rädda för att uträtta naturbehov i naturen, eller bli antastade av insekter. Jag känner själv flera som blir närmast hysteriska av något så primitivt som utedass (med belysning och toapapper...)

2. Tidsbrist. Om man har fyra veckors sommarsemester och valet står mellan sol och bad i utlandet eller vandring mellan fjällstugor i osäkert väder så väljer många solslappandet, trots att de egentligen skulle tycka att det vore trevligt med tältning och natur. Hade semestern varit längre, så kanske. Har man sedan blivit så stor att man har skaffat barn så blir tidsprioriteradet desto viktigare.

3. Dålig kondition/rädsla. Många blir (som tidigare nämnts) medsläpade av fjällvana pojkvänner med god fysik. Försoffad flickvän ser framför sig hur de ska gå genom träskmarker med knotten surrande framför sig i alltför hög fart från morgon till kväll för att sedan ligga och frysa i en för kall sovsäck på ett knöligt underlag efter att ha ätit klumpig pulversoppa till middag.

4. Pengar. Om man inte bor någorlunda naturskönt till så kan kostnaden för själva resandet dra iväg så pass att man helt plötsligt inser att man lika gärna kan ta en sista minuten till Bulgarien istället. Plus att man måste lägga dyra pengar på att skaffa åtminstone vandringskängor även om man kan låna det mesta annat. Pengar som skulle räcka till 3 par snygga vinterskor som man använder dagligen.

5. Brist på tjejsällskap. I tonåren är det mycket annat som lockar. Och skaffar man pojkvän så blir det lätt så att man lägger sina egna intressen åt sidan för att få umgås så mycket som möjligt. När sedan barnen kommer känner man sig automatiskt som en dålig mamma om man vill sticka bort från dem för att ge sig ut på långtur. Det är nog inte för inte som frilufsandet blir något man som kvinna tar upp först när barnen har vuxit på sig lite (om man är ensam i familjen som är intresserad vill säga). Vid det laget vet man kanske också bättre var man har sin partner.

Sen tror jag inte att tjejer överlag har samma drift att testa sina gränser och ge sig ut på strapatser, utan kanske hellre kortare mysiga dagsturer med lite fiske och lite grillning.

Hur råder man då bot på detta? Hm. Den pojkvän som vill ge nybörjartjejen en positiv start bör nog se till att hon får bestämma takten. I början höll jag på att strypa min pojkvän som gick ifrån mig. Sedan stod han tålmodigt och väntade in mig. När jag slutligen kom ikapp så FORTSATTE HAN ATT GÅ fast jag hade kämpat på och hoppades att jag skulle få stanna och hämta andan lite precis som han hade gjort. Taskig kondition, lågt blodsocker och utmattning gjorde mig närmast mordisk till sinnet! Nuförtiden går jag alltid först. Funkar utmärkt! Han gnäller i och för sig lite över att dagsetapperna inte blir lika långa som när han går med sina killkompisar, men så kommer han på att han hellre har mig som sällskap i tältet, så det jämnar ut sig! Sen tror jag att det är jätteviktigt att man tidigt tar med barnen ut i naturen så att de får lära sig tycka om den. Och framförallt att de lär sig att man inte dör av att kissa ute, tappa en grillkorv på marken eller vara ute även om det regnar. Själv var jag ofta ute med min pappa före skolåldern, men så blev det ett glapp på ca 20 år innan jag kom upp ifjällen igen, och nu älskar jag det. Och jag minns mer än man kan tro av det pappa lärde mig när jag var liten. (Bara doften från Trangiat!)

Men fjället blir nog aldrig någon köttmarknad, så till de killar som tycker att det är tråkigt att det är ont om villiga 20-åriga tjejer på fjället har jag bara ett råd. Ragga först, vandra sedan. Man måste nog ha med sig sitt eget lammkött om man ska få till det på turen.
 
Öhrnell har säkert rätt i mycket men det avslutande stycket är diskutabelt.
Köttmarknad kanske inte är rätt ord men om den liknelsen ska användas så har jag en reflektion. Jag upplever det som att den svenska charketuridisken gapar tom medan den norska är välfylld.
I svenska fjällen är det ganska sällsynt med kvinnlig fägring i åldersspannet medelålder och neråt medan det i norska fjällen vimlar av "unga" tjejer.
Om jag hade varit lika uppmärksam vad gäller killar så skulle jag säkert sett att motsvarande gäller där men den betraktelsen överlåter jag åt andra.

Vad jag vill ha sagt är att svenskar förmodligen inte är så olika norrmän men det finns något som gör att man i Norge lyckas nyrekrytera fjällvandrare och inte bara män. Tittar vi på lillebror så har vi säkert något att lära.

Om det sen medför att man får till det vet jag inte, dit kanske det är långt, och jag ska inte bli allt för privat här....

Eller också har jag helfel i hur jag upplever det.
 
Öhrnell har säkert rätt i mycket men det avslutande stycket är diskutabelt.
Köttmarknad kanske inte är rätt ord men om den liknelsen ska användas så har jag en reflektion. Jag upplever det som att den svenska charketuridisken gapar tom medan den norska är välfylld.
I svenska fjällen är det ganska sällsynt med kvinnlig fägring i åldersspannet medelålder och neråt medan det i norska fjällen vimlar av "unga" tjejer.
Om jag hade varit lika uppmärksam vad gäller killar så skulle jag säkert sett att motsvarande gäller där men den betraktelsen överlåter jag åt andra.

Vad jag vill ha sagt är att svenskar förmodligen inte är så olika norrmän men det finns något som gör att man i Norge lyckas nyrekrytera fjällvandrare och inte bara män. Tittar vi på lillebror så har vi säkert något att lära.

Om det sen medför att man får till det vet jag inte, dit kanske det är långt, och jag ska inte bli allt för privat här....

Eller också har jag helfel i hur jag upplever det.

Tjörn hej då.. Norge, "here I come..." ;) Skämt åsido, ja, det är underligt. Norge har så mycket aktivare kvinnor, speciellt synligt på vattnet och i fjällen. Svenska kvinnor måhända är aktiva, men då på gymmet.

// Jocke
 
Vad jag vill ha sagt är att svenskar förmodligen inte är så olika norrmän men det finns något som gör att man i Norge lyckas nyrekrytera fjällvandrare och inte bara män. Tittar vi på lillebror så har vi säkert något att lära.

Om det sen medför att man får till det vet jag inte, dit kanske det är långt, och jag ska inte bli allt för privat här....

Eller också har jag helfel i hur jag upplever det.

Jag tror säkert att du har rätt i detta, och jag tror att det helt enkelt beror på att en så stor del av Norge är så hisnande vackert att utelivet drar mer där. Procentuellt sett har fler norrmän än svenskar vacker natur runt knuten, och jag tror att det gör att de har lättare för att ta sig ut i naturen. Enligt devisen - "Det man inte vet att det finns, längtar man inte heller efter"

Är förresten någon som vet om ifall de rara fjällvandrande pikene i de norska fjällen verkligen är infödingar? Det borde ju vara rätt gott om utländska (svenska?) turister där också.
 
Det ska börjas i tid

Måste bara få lägga en kommentar...

Jag hoppas att det fanns en viss ironi i Öhrnells listning över anledningar till att inte kvinnor håller på med friluftsliv. Jag tycker att man kan se en lika dålig anlutning av killar förstås...

Däremot håller jag helt med om att det är jätteviktigt att ta med barnen ut redan från tidig ålder, och där tror jag att vårt kära grannland ligger långt före. Om man tittar på Norska Turistföreningens hemsida, så har de flera sidor som handlar om barn och friluftsliv. Tyvärr är det ju så inom alla idrotter att många lägger av när de är i tonåren. Fullt naturligt kanske, då kroppen förändras, allt blir tungt och jobbigt. Andra intressen dyker också upp... Men ofta är det så att om man är van att idrotta så kommer man att ta upp det igen när tonårsperioden har passerat. Likaså tror jag det kan vara gällande friluftsliv.

Och barnen tycker att det är jättekul bara att vara ute. De gillar att tälta, klättring, paddla kanot, skidor m m. Men som sagt det gäller att börja tidigt. Om man ska dra ut en tolvåring som inte rört sig alls innan, ja då kanske det inte blir så lätt.

Så ta med barnen ut när de är små! Och även i fortsättningen förstås.

PS. Och du Jocke! rätt vad det är så dyker hon upp, den perfekta drömtejen som gillar allt inom friluftsliv, eller så blir det så att du faller för en som är precis tvärtemot! Kärleken kan man inte styra! Tills dess, gå med i föreningar (kanotklubbar, klätterklubbar m m), där lär du iaf garanterat hitta likasinnade, av bägge könen. DS

Ha dé!

Anna
 

Glöm allt du lärt dig om vandringsskor

Sneakers och löparskor kan vara bekväma för enklare promenader, men de är inte designade för de utmaningar som vandring kan erbjuda. Ojämn terräng, ...