Sågar du som en kärring ?

Ser rätt obekvämt och jobbigt ut för man lär ju inte kunna lägga så mycket kraft i dragen.
Detta var lite trådnekromanti, men i sak kan jag tycka att det är ett praktiskt sätt att jobba på med halvtunna grenar/stammar som man vill kapa till ungefär samma längd. Man får kraft när man drar mot sig, och kan med händerna se till att virket inte griper om bladet.
 
Jag har sågat på det viset sen jag var i tonåren. Men så som teckningen visar håller inte jag sågen. Jag håller ihop knäna och stöder sågen mitt emellan knäna, och foten man ställer på sågen måste man vinkla ganska mycket. Sågen får inte vara för kort.
Man får betydligt mycket mera kraft och styrsel när man kan hålla i virket med båda händerna.

Skulle man lägga virket på ett underlag och hålla virket med en hand och sågen i den andra, måste man ha något som håller emot en ända på virket för att det skall bli stadigt.

Jag sågar oftast på mitten av virket för att få balans på biten.

Svante
 
Lat som jag är kör jag med makeld, då behöver man inte bära med sig sågen, såga eller bryta. Men som tur är är vi alla olika.

go tur
 
skulle nog klyva veden först och sen såga eller skära bort en bit så man får en plan yta. då rullar de ju iaf inte. som kockarna gör med runda grönsaker typ.
 
Idiotisk gammal tråd. Varför är det alltid kvinnornas fel när karlarna inte kan göra som de vill? Dvs. när man saknar rejält stöd för att såga hittar man på att det är en "kvinnometod" i stället för att fixa ett stöd. Får man oväntat motorstopp, vilket kan hända den bäste, måste man också skylla på kvinnorna. Orkade inte läsa hela tråden men kvinnorna var nog även förr dugliga så det räckte, åtminstone här då alla män var på sjön. Vem tror ni höll igång allt på landbacken?

För övrigt kommer ordet kärring av kär + ing, alltså den man håller kär!
 
”Du har säkert fått frågan förr, men vad har ordet kärring för ursprung?
En vanlig förklaring är att det kommer av ordet kär, alltså ett slags ömhetsbetygelse. En annan variant är att det kommer från kärling, en femininform av ordet karl, det vill säga att det ursprungligen betydde kvinna.” Frågan landade i mejlboxen för inte så länge sedan, och idag kan det vara dags för en liten språkhistorisk utvikning i Historiebloggen.
Ordet kär stammar från latinets carus. Det finns flera liknande ord i Europa – se bara på franskans cher. Av ordet kär har varianter som käresta och kärlek utvecklats, men inte käring eller dess vanliga variant kärring. Detta ord, som förr också kunde stavas kärling och källing, är inte inlånat från kontinenten utan stammar från fornsvenskans kärling. Motsvarigheter finns i de andra nordiska språken, till exempel norskans kjerring och isländskans kerling. Alla dessa ord går ytterst tillbaka på ordet karl.
Under det senaste seklet har vi med en kärring huvudsakligen åsyftat en ålderstigen kvinna och använt det i nedsättande bemärkelse, gärna med pejorativa tillägg (”gammal kärring”, ”kärringjävel”, osv.). Förr var termen mindre negativ laddad, men även då syftade den framför allt på gummor. På 1500- och 1600-talen finner vi således kombinationerna ”gamle kärlingar” och ”med sqwaller omlöpande kiäringer”.


http://blog.svd.se/historia/2015/01/16/karringens-ursprung/
 
I rest my case men ifrågasätter vitsen med att dra upp en 10 år gammal sexistisk tråd ur det djupa mörker där den hör hemma. Tänker inte hjälpa upp den igen.
 

Glöm allt du lärt dig om vandringsskor

Sneakers och löparskor kan vara bekväma för enklare promenader, men de är inte designade för de utmaningar som vandring kan erbjuda. Ojämn terräng, ...