"känna på sig var vädersträcken går"................................................

Har suttit o funderat efter att frugan bjudit på ett par stänkare,mörk sockerrom, citron,is och cola ( hon fyller år idag)
När jag är ute o ska orientera mig, så känner jag på mig innan vart jag ska gå, men tänker, det är så långt så jag tar fram kompassen, och den visar nästan alltid litet mer åt höger än jag trodde.
Vad beror det på ?
Vet att vilsegångna drar sig åt ena eller andra hållet, går till höger om stenar, o andra hinder i skogen.
Så jag har ju vant mig vid min "skelögdhet" beträffanda uppfattning om vädersträcken.
Jag har en antik GPS, Garmin E-trex Venture, en sån där grön mojäng, den va rolig ett par år men numera kör jag med magnetkompassen, ibland med luftbubbla...
Vad är er uppfattning/erfarenhet av "känslan" för var ni ska gå för att komma rätt innan ni kollat upp det med GPS/kompass ???

Känslan är väl en sak, men rent praktisk kan olika längder på benen spela roll för att hålla kursen. När det gäller känslan och villor mm så är det oftast relaterat till innerörat och balanscentrum..men det är ju mere att hålla kurs och veta vad som är upp och ned.


Måste vara att du har stora fyllningar i vänster käke som snedvdrider din inre kompass....haha

Jag har inget svar på din fundering, men i somras fick jag mig en varning när det gäller att lita till "känslan". Jag BRUKAR veta åt vilket håll jag ska gå. I somras upptäckte jag att yngste sonen (25) har samma förmåga.
MEN - vid ett tillfälle sattes bådas våran känsla ur spel. Här följer ett kort utdrag ur min artikel om sommarens vandring. Vi befinner oss mycket högt upp på Mårmas kam:

"Vi hade inte mer än lämnat toppen och påbörjat sänkningen förrän ovädret slog till. En mycket kraftig vind i kombination med en absolut tät dimma tvingade oss att hålla tätt ihop. Efter bara någon enstaka minut kände vi oss helt vimmelkantiga. Det kändes helt overkligt. Åt vilket håll vi än tittade - höger, vänster, uppåt, neråt - så såg vi bara samma gråa, diffusa färg. Det såg bokstavligen ut som om vi svävade i ett grått töcken med avkapade fötter. Vi beslutade att stanna där vi var och vänta. Vi hade ju sett klarare väder längre bort.
Det fanns inte en möjlighet att avgöra var solen fanns. Någon gång trodde vi att vi såg ett litet ljus som kunde vara solen, men det visade sig att det ljuset dök upp på olika ställen. Efter kanske 20-30 minuter i stark vind och med vid det här laget dyngsura fötter bestämde vi oss för att börja gå med stor försiktighet. Jag var helt säker på åt vilket håll vi skulle gå, men för säkerhets skull frågade jag Magnus. Han pekade åt exakt samma håll. Efter bara några steg kändes det fruktansvärt otäckt. Vi såg ju inte ett endaste dugg. Bara våra egna fotsteg några få meter bakåt. Vi stannade igen och jag letade fram kompassen som legat ordentligt undanstoppad. Vi tog en ungefärlig kompassriktning och blev smått chockade när kompassriktningen visade nästan 90 grader från den kurs vi båda var säkra på var den rätta. Detta fick oss givetvis att åter stanna upp. Det tog ett tag för det faktum att sjunka in i medvetandet att det med största möjliga sannolikhet var kompassen som hade rätt och vi som hade fel. Jag kan bara skylla på vår trötthet (jodå, Magnus var också trött) att vi faktiskt övervägde att följa vårt eget huvud istället för kompassen."
(Hela artikeln finns att läsa här: http://www.utsidan.se/cldoc/13141.htm )

HåkanF

Tack Håkan, intressant, de var sånt här jag efterlyste,

Jag fattar inte hur folk kan gå vilse!

Jo, så har jag med en blandning av skämt och allvar sagt många gånger. Dock inte längre. Inte sedan jag kom på mina egna spår i blötsnön, följde dem undrande över vem mer som var ute i detta skitväder. Här är en kortversion av storyn.

Jag var ute på kända marker för att försöka spåra upp och förhoppningsvis skjuta ett rådjur. En metod som kan fungera bra i viss väderlek. Storskog, ymnigt, blött snöfall på gränsen till regn är idealiskt. Och så nån decimeter spårsnö på marken.

Efter att under någon timmes tid försökt hitta lämpliga spår att följa gav jag upp, och bestämde mig för att gå till vägen som jag visste gick bara nån kilometer bort. Satte kurs i rätt riktning och när jag började fundera på varför jag inte kom fram till vägen, det var visst längre än jag trodde, kom det plötsligt fotspår från vänster. -Vem f-n är det mer som är lika tokig som jag och är ute i detta skitväder, tänkte jag. Jag följde spåren något hundratal meter innan jag kände igen mig och insåg att det var mina egna spår jag stött på. Jag hade gått i cirkel. Åt höger. Då, men först då, tog jag fram kompassen.

Det är lite kusligt på ett positivt sätt. Får jag blunda en stund och ta in känslan av att jag står i mitt gamla rum som jag hade som liten (ca 6-12 år) kan jag peka ut norr, slår aldrig fel. Oftast funkar magkänslan men ibland får man ta till det större artilleriet som ovan.


peter

Jag har ibland en hyfsat taskig inre kompass. På en helt ny plats (som jag kanske sovit i bilen när vi åkte dit) där man inte kan se solen så kan jag peka ut norr 90 grader fel. Inget att orientera efter direkt.

Kan jag däremot relatera till en karta jag någon gång sett så blir det sällan fel. Det verkar som om jag måste ha sett en karta för att få vädersträcken rätt. Eller använda klocka och solen.

Jag har vandrat 35grader fel i fjällen under ett regnoväder, hamnade på fel sida ett fjäll innan jag gav upp och slog upp tältet för natten. (Det var i och för sig mest för att jag följde ett renstängsel som samerna flyttat på så att det inte sträckte sig som på kartan...)

Har också i dimma/låga moln råkat ut för att uppleva att man går 90 grader fel, vi trodde vi gick rätt norrut istf åt väst, men kompassen visade att vi gick rätt. Väldigt lätt att komma vilse i dimma.

/Ulf

Trodde också jag hade bra lokalsinne, men sedan började jag med orientering... Då inser man hur enkelt det är att gå helt fel.

Trots mitt misstag uppe på Mårma (se ovan) så anser jag att jag har helt OK känsla för väderstreck i friluftssammanhang.
Men släpp in mig på NK och släpp ut mig genom en annan dörr....

Borta med vinden!

HåkanF

Redan behandlat, kanske...

För den som inte är rädd att blanda in nån sorts kvasi-metafysik i det hela, så rekommenderar jag följande tråd. Ni andra kan läsa den för ett gott skratt:

http://www.utsidan.se/forum/showthread.php?t=42216&highlight=tracking

/Apache (prosit) Indian

Indianerna har ett gammalt talesätt

"An indian is never lost, but sometimes has a little problem finding his tipi"