Fjällupplevelse för nybörjare

Hej! Detta är mitt första inlägg på forumet och vad jag behöver är lite råd av nån vandringsvan människa. Eftersom jag tror mina problem är mest tjejrelaterade så är ju detta forum helt ypperligt! Ja, till sak. Efter att ha gjort min premiär som fjällvandrare på sträckan (nikkaloukta-Kebene-fjällstation-nikkaloukta) har jag en del att undra över. Jag är VÄLDIGT ovan att bära tungt och de 14 kilo (vägde ryggan innan hemfärden på kebene)kändes som om de skulle kväva mig. Ibland kändes det direkt läskigt att balansera på spetsiga stenar och känna att man vinglar till pg a tyngden(sulan i vandringsskorna böjer sig ju inte utan är platt och stel). Vad är rimligt att bära för en otränad person i viktklass 55 kilo (en helgtur)Är det normalt att känna att packningen liksom tynger över bröstkorgen, kväver en? Jag hade för övrigt köpt en ny ryggsäck (Haglöfs shosho 5000 Q ) som satt som gjuten, även om jag gick hela dan nästan i ett sträck så fick jag inga skavsår och inte ont i ryggen. Jag kom fram till att om jag omväxlande drar och släpper på diverse remmar så flyttade jag bekvämt omkring tyngden på höfter och axlar så att respektive område fick jobba/vila.
Jag undrar oxå om det finns några bra råd för hur man går i den där terrängen, ska man försöka kliva mellan (undvika)stenarna eller är det bara att kliva på.
En annan sak jag har frågor om är skor. De skor jag använde var av grov vandringssort Garmont yukon Lady (stela och tunga) med vibramsula. Känslan jag hade var att jag stapplade fram i stela pjäxor som förvisso var oerhört stadiga och på platt mark var de bekvämma.
Inga allvarliga skavsår förutom att stortån klämdes eftersom helafoten tyngdes framåt i nedförsbackarna.
Men de var så tunga och vandringsleden var så stenig och mina klumpar till skor var så osmidiga!Efter ett par timmar fick jag kramp eller vad man kan kalla det i hålfoten och (trampdynorna)framme vid tårna. Jag hade dessutom fått ganska ömma fotleder .
Det var direkt smärtsamt så jag var tvungen att ropa till min pojkvän i täten att nu tar vi rast. Vi fick stanna och vila så jag kunde sätta compeedplåster fram på stortårna och massera mina fötter lite (allt medans min pojkvän nervöst kollade på klockan och undrade om jag kunde klara mig till färjelägret)
Mina funderingar i första hand är om det ska göra så här ont i fötterna. Är det ovana, kanske mina vandringsskor är för nya (har bara använt dom ett par gånger förra vintern). Har nån annan oxå fått fotkramp?
Finns det några bra rekomendationer på vandringsskor i läder eller nubuk som är smidiga men har en bra sula OCH finns i små storlekar stl 35. Har hört att lundhagare är riktiga mardrömmar med skvsår och de ser heller inte så smidiga ut (platt stenhårdsula)
Kan man klara sig i relativt torr fjällteräng men en grov allaroundsko av typen Salomon exitlow? Jag ångrade mig bittert att jag hade valt att ta med min varmaste jacka (Tenson parkas 1,5 kilo) istället för jympaskorna. September var inte så kallt trotts allt i fjällen men regnigt var det!
Nästa gång vi ska ut kommer vi fördela packvikten bättre. Han bar vid den här turen på 18 kilo och jag på 14, i vikt och fysik förhållande känns det inte rättvist på nått sätt eftersom han väger 80 kilo och vandrar mycket och jag e en liten sak på 55 kilo och är ett blåbär på fjällvandring. Han studsade fram med andra ord och jag orkade knappt lyfta fötterna. Och så undrade han varför jag gick ungefär femtio meter bakom hela tiden!! Man vill ju inte gnälla heller...
Det var iallafall underbart även om det var dimma och regn hela helgen och även om jag inte ens såg Sveriges högsta berg(eller någon annan topp heller eller ens en glaciär)där uppe i dimmorna så längtar jag redan
tillbaka!
Kan tänka mig att det skulle vara ännu roligare om jag hade kunnat hålla samma tempo som han, så jag inte hade behövt känna mig som en "börda".



Tack på förhand

/knytt

Tillägg

Det tog 7 timmar att ta sig ifrån kebne till nikkaloukta. Mycket mer än vad min pojkvän räknat med. På upp färden blev vi bjudna på helikoptertur så han hade ingen aning om hur pass lång tid det skulle ta ner. Fem ljuvliga minuter i helikoptern upp och 7 gruvliga timmar ner.
Tack Gud för ett varmt bad på Scandic hotell i Kiruna
/knytt

Skynda långsamt

Hej Knytt!

14 kg låter (IMO) lite mycket för en nybörjare utan vana av fjäll*vandring* och att bära tungt. Särskilt med tanke på din egen kroppsvikt. Lassa över mer på pojkvännen nästa gång .

Annars finns det en "regel" som säger att maxvikt bör vara 1/3 av kroppsvikten. Det är något så när rimligt för den som är hyfsat tränad med viss vana av vandring med packning. En vältränad & erfaren kan gott och väl överstiga detta medan den ovane (som du) inte bör vara i närheten av liknande siffror.

Beträffande skorna så finns det "snällare" skor. Frågan är vad du har för behov? Ska du enbart gå Kungsleden utan särskilt tung packning (under 10 kg) så tror jag att de sk allroundskorna funkar bra. Nackdelen är att de är lägre = mindre stabila samt att de släpper in väta lättare när man passerar sankmark/ mindre vatten flöden. Annars är (IMO) halvhöga eller "Lundhags höga" att föredra. Särskilt när du går i stenig terräng, snöfält eller sankmark.

7 timmar är väl inte mycket att bråka om. Visst kan man gå snabbare men under de förutsättingar du beskriver så tycker jag att det är helt acceptabelt. Jag och mina kompisar brukar gå (ingen båt) på ca 6-7 timmar inkl. ca 40-60 min matrast (förutom sedvanliga 5 min rast/tim).

/mats

Alla är vi nybörjare nån gång

1/3 av kroppsvikten brukar vara riktvärdet för någon form av maxvikt, medan 1/4 av kroppsvikten räknas som en vikt de flesta klarar av att bära. Men alla är ju olika. Vingligheten kan bero på hur ryggsäcken är packad, tyngst högt upp och nära kroppen för ökad stabilitet. En annan poäng här tycker jag att vägen mellan Keb och Nikka inte hör till de roligaste att gå, m a o tänker man mer på packningen och annat ovidkommande. Kan dock hålla med om känslan av att man själv sitter fast i ryggsäcken och inte tvärt om, men det borde väl bara vara ett tecken på att den sitter ordentligt, eller?

Min flickvän, som väger 10 kilo mindre än du och bar ungefär samma vikt på vår premiärtur med tält i somras, tyckte också att packningen var tung fram till Keb, sedan glömdes allt sådant bort. Hon hade också väldigt mycket problem på steniga partier, små fötter som inte lyfts så högt, medan jag klev på stenarna. Viktigast av allt är att inte pressa hastigheten! Det finns ingen anledning att ha bråttom och framför allt känna sig som en börda. Då blir det inte roligt. Men ge inte upp, nästa gång kommer det att kännas mycket bättre!

Ännu en kille som svarar

Oavsett vad jämställdhetsministern tycker i frågan så HAR killar mer muskler. Om jag inte missminner mig är det ca 50%, alltså skall du bära 14 kg skall han upp i 21 kg. Dessutom kanske han tränar mer än vad du gör, dvs lasta på pojkvännen tills ni håller samma tempo!

Vad som verkligen är trist är nämligen om jag kommer fram utvilad och Hon är helt slut. Då känner jag mig som en riktig stövel.

Testa en vandringsstav om du inte gillar balansakterna. Suveränt som stöd både vid stenar och vad, samt fungerar som känselspröt (testar i förväg om stenblocken tänker röra på sig).

På tal om träning förresten. Det gör underverk om man gillar långvandring i obanad terräng. Själv har jag släpat runt på 50% av min kroppsvikt på 4900 m i Anderna i terräng som är så brant att det kallas stup här hemma. Och haft kvar det goda humöret. Visst blev jag långsam då syremängden begränsade farten (vilopuls kring 100 slag), men det är som guiderna på Kilimanjaro säger; pole, pole (dvs långsamt, långsamt).

De första ett par dagar är alltid de svåraste, även för mer erfaren vandrare. Jag brukar komma i gång först den tredje dagen. Börja sakta och öka tempot när kroppen värmer sig. 15 kg för 55 kg vandrare är väl lite för mycket, åtminstone i början. Min fru väger också 55 kg och brukar normalt ha runt 13-14 kg. Hon har haft inga svårigheter med det och hon är "ganska normal frilufsare" med normal kondition. Skoval beror bara på dina fötter och förhållanden du tänker att använda dina skor. Frugan har Scarpa Ekla GTX, som är tillräckligt stabila, men ännu sköna och lätta att gå. Pröva olika märken och model och köp inte för liten sko. Det måste finna minst 1 cm mellan tår och sko när du har dina vandringsockor på.

Någon gång är det roligt att gå lite mer och fortare, när du har blivit van att vandra. Kom ihåg att sköta om dina fötter bra. Ju mer du går, desto mer ansträngas dina fötter. Tejpa med leukoplast i förhand, om du tänker att det ska bli skavsår. Om det börjar att smärta, tejpa genast, vänta inte. Tvätta dina fötter på kvällarana, ta av skorna och lyfta fötterna upp när du håller rast. Glömm inte att sträcka på dig.

Matrast

Hej Hedman
Mmm Du ska veta vad jag längtade till färjelägret där det hade utlovats stektfalu och potatismos och fotmassage för trötta fötter. det hägrade framför mig som en oas *s* bara uppför den här lilla backen så är du framme...
Nästa gång ska jag försöka övertala gruppledaren om att ta lunchpausen lite tidigare än kl 16. Och inte stressa! För naturen är ju så vacker att man får en klump i halsen! Jag hann inte stanna mer an en halv minut och beundra en liten jokk eller en hängbro. Det kändes som jag ville bosätta mig på varje plats jag stannade *s* Jag gjorde oxå naturliga pauser vid jokkarna med förevändning att dricka lite gott kallt vatten.
Eftersom jag aldig har varit så högt norrut så var det ju faktiskt unikt, för mig alltså, dricka vatten ur jokken, helt otroligt ju!

Apropå skorna så upplevde jag som att stigen ibland var så vattenfylld (mer som en liten bäck)att det enda val man hade var att klaffsa rakt igenom pölarna, vilket oifs var ganska skoj. Min far som är ifrån Kiruna har alltid försökt lära oss att inte klaffsa i pölar och att hålla fötterna torra (det har nått med överlevnad att göra)
Vid dom partierna som var ospångade och vattenfyllda är jag glad att jag hade kängorna på mig, jag höll mig torr och varm och efter ett tag så känndes det som att jag sparade tid om jag bara kunde klaffsa på rak igenom. (Ibörjan så körde jag en teknik som måste ha sett extremt rolig ut, jag balanserade nämligen på stenar som låg ute i pölarna och använde min vandringsstav som ett tredje ben för att hålla balansen) allt för att undvika att bli blöt. Det är tur att man kan skratta åt sig själv iallafall.
Men det var när vi kom efter färjelägret som den riktiga prövningen började. Terrängen blev "lättare"men jag var tröttare och stenarna bara fortsatte.
Nästa tur så tar jag nog både kängor och jympaskor iallafall om vi åker i början av september för Tensonjackan hade jag inte mycket annan glädje av än en ovanligt gosig och mjuk tältkudde. Vi ska oxå försöka dra ner på packvikten genom att välja frystorkad mat och ta med mindre extrakläder Jag hade både mitt craft underställ och fleece underställ tex...
Det visade sig vara för varmt för båda!
Ja ja några erfarenheter rikare...

/knytt

Tältkudde

Kan man ju vara utan...Om man har någon annans arm att sova på. Jackor av typen nordpolsexpedition passar inte i regn och rusk.De blir tunga som bly...Låt mig se...Vad får mer stanna hemma nästa tur...Min pojkväns klocka kanske..? No more stress

Marschhastighet

Bestämms inte av klockan, inte av vädret utan av den som går långsammast i sällskapet, denne skall ha sina raster och bestämmer gruppens tempo!
Dvs Du som går i ditt bästa tempo anger raster, och matpauser! Efter ditt tempo annars lär det inte bli mycket njutning för dig. Är vyn fin tar jag av mig ryggsäcken, tar fram kikaren och kameran, jo det tar nog något mellan fyra och tolv minuter, men jag är ju där för att njuta.

Lite mjukare pjäxor verkar inte vara fel för dig. Sulan i de flesta dampjäxor är inte anpassade för lägre kroppsvikt och do packningsvikt. Med skor du orkar böja sulan på förändrar sig livet till det bättre. Dubletter orkar ingen med! Vad med en utralätt ryggsäck och sovsäck till Jul?

Ett sätt att diskret ta kommandot över klockan och tiden är att sköta orienteringen och rastuttaget.

Vänligen

Johan K

Orienteringen

Håller med...Bättre att se själv på kartan vilka avstånd som föreligger än att bara höra, bara uppför nästa backe, bara en halvtimme till etc...

Vi försökte med att jag gick först och fick då bestämma tempo och raster. Men det gick bara en kort stund för han kunde inte gå i den takten. Jag fick höra något om att alla hittar sin egen takt och tempo...Men jag undrar, om vi inte rastar eller går tillsammans delar vi ändå upplevelsen? På nått sätt kanske, vi kan ju prata om det sedan tillsammans...

På nått sätt blev jag lite övergiven därute eftersom jag inte hängde med och han inte kunde lugna sig. Han kunde inte visa mig saker eller tala om hur jag skulle kunna göra för han såg mig ju inte ens! Å andra sidan lämnade detta mycket utrymme för mig själv att lösa diverse små problem.

Om jag hade haft kartan hade han varit tvungen att vänta på mig lite då och då! Ska testa det.

Johan tycker jag ger ett mycket bra svar på hur gruppvandring MÅSTE gå till. Den svagare anger tempo och rastavbrott.

Jag hade en kompis som berättade att han aldrig förstod varför hans fru var så tyst, rent av putt, på deras vandringar. Inte heller hur hon kunde bli så trött, han hann ju minsann ta 5-10 minuter rast varje timme. Till slut insåg han att det berodde på att han gick snabbare och därigenom fick sina raster medan hon fick gå på utan avbrott. Och varje gång hon hann ifatt, pga att han stannat för rast, så stack han iväg igen! Nu för tiden så har han ändrat sitt beteende

Ta kontroll över karta, kompass och KLOCKA. Då får din pojkvän desto fler anledningar att hålla sig i din närhet. Efter 1-2 timmar gemensam(?) vandring kan du släppa iväg honom näst kommande timme ifall han börjar bli otålig, under förutsättning att maten är fixad när du hinner ifatt. Har han så gott om energi kan han väl använda den till er bådas nytta

/mats

Tack Mats!

Jamenvisst! *s* Han skulle ha kunnat fixa käket om inte det låg i min rygga! Han satt och väntade med moset klart när jag släntrade in i färjelägret.
Jag borde ha satt mig vi sidan av stigen och käkat falun rå när hunger föll på! mums.
Jag känner igen mig i din beskrivning av din vän och hans fru precis! *s* Nu känner jag mig inte så ensam och oduglig längre! TACK!
Kanske är det bara så att för en del är vandring en ren fysisk upplevelse och sport och för andra är det en naturupplevelse i första hand?

Lättare utrustning fick jag förslag om...Kanske borde jag skaffa tyngre pojkvän, verkar det som? (göda honom lite med fläskfile och gräddsåsgrytor och skicka iväg honom på träning)
Lättare utrustning tittar jag för övrigt redan på, en ny varm sovsäck som är liten (160-170 cm) och ett "lätt" 3 manns tält som väger under 4 kilo(helst) och har bra absider ...Man blir lätt ha-galen på Naturkompaniets affär på Hamngatan i Stockholm...Jag spanar även in prylmarknaden här på utsidan...