Cirkeln nästan sluten

Sedan militärtjänsten i södra Finland för 43 år sedan har jag inte upplevt en liknande vinter och vårvinter som i år! Nu är våren i antågande. Dagsmejan talar sitt tydliga språk. Sitter väl tillbakalutad i trädgårdsstolen på altanen med en kopp kaffe och njuter av den värmande vårsolen som snart kommer att förvandla det vita landskapet till en spirande grönska, härligt och efterlängtat! Ser framemot vårens första cykeltur i böljande landsbygd, och när våren övergår i försommar glida fram i kajaken till kajakstävens ljuvliga kluckande mot det spegelblanka vattnet medan solen speglar sig i Ljusnans slingrande vatten på väg mot Bottenhavet. Två underbara årstider hägrar bakom hörnet.

Årets vinter (2009) i Simeå får mina barndomsminnen att framträda med all tydlighet, som exempelvis; den snöklädda skogen som jag dagarna före julafton pulsade i meterdjup snö tillsammans med mina bröder sökandes efter en lämplig julgran. Röken som steg upp ur skorstenarna mot den kalla och tindrade natthimlen och spred björkvedsdoften över ön medan köldskotten ekade mellan husknutarna, och utmed takfoten hängde klasar av istappar ovanför rimfrostprydda fönster. Det är min födelsestad, Kaskö i Österbotten, där jag växte upp på en liten ö, som än idag är Finlands minsta stad med drygt 1400 innevånare. Åker man sjövägen från Hudik rakt österut kommer man till den vackra och idylliska skärgårdsön, som också är vänort till Hudik. Trots dess charm, så har jag ingen tanke på att fullborda den cirkeln, utan enbart som en utflykt!

Nu, drygt 47 år senare känns det som cirkeln är sluten med tanke på den säregna och fantastiska vintern vi haft med kyla och rikligt med snö för bland annat klassisk skidåkning. Det var länge sedan jag skidat så mycket som denna vinter. Tillsammans med grannen,
åkte vi månskensturer på skidor i Horsabos storskog, som blev mitt skidparadis.
Dess upplevelse, vill jag kort beskriva, om det nu överhuvudtaget går med att ord beskriva?

Ståtliga och snöklädda granar reser sig mot den upplysta och stjärnklara natthimlen när vi kopplar på oss motionsskidorna. Det är minus 19 grader vilket känns friskt och skönt. Klockan visar 21.40. Det är fredag kväll. Vi är ensamma med hela härligheten.
Enbart detta har bidragit med att vår livskvalité stegrats åtskilliga pinnhål sen vi lämnade Göteborg november 2008!

Vi glider fram i maklig fart på våra skidor med tystnaden susande i öronen i sällskap med en praktfull fullmåne som majestätiskt stoltserar och lyser över gnistrande myrar som ligger och ruvar i bitande kyla. Ensamhetskänslan, och skidupplevelsen i denna vildmarksmiljö tillsammans med en likasinnad kamrat är inspirerade och upplyftande på flera plan, och jag hoppas att vi får uppleva en liknande vinter även nästa vinter?!

Som sagt, det känns som om cirkeln är sluten, efter att jag har ”gästspelat” 47 år i södra Sverige, även om jag emellanåt saknar västkustens fantastiska skärgård med bland annat kajak- och långfärdsskridsko turer. Men, de är lagrade i minnesbanken och i mina dagboksanteckningar, och det bästa av allt, skärgården den finns ju kvar!

Inge Bäckström, Simeå