När man vill kunna förlita sig på att kniven inte går av, oavsett eventuell oaktsamhet.
Jag förundras över attityden till knivar här på utsidan.se. Många här verkar vara rädda för vad andra kan tänkas tycka om er om ni skulle råka visa er med en stor eller dyr kniv.
Faktum är att man får vad man betalar för. En Mora 2000 är vass en liten stund efter att man köpt eller slipad den, men saknar själ och ger ingen glädje att varken äga eller använda. Den duger om man inte bryr sig om mer än kortvarigt bruksvärde, precis som en ryggsäck från OKQ8 duger om den bara behöver hålla över dagen och man inte ska gå längre än att man står ut med att den är obekväm.
Jag har vad man kan kalla ett "specialintresse" för knivar, i den bemärkelsen att jag lägger stor vikt vid mitt val av kniv. Jag gör det inte på grund av latenta Rambo-drömmar utan därför att jag uppskattar känslan av kvalitet. När folk höjer ögonbrynen och slänger ur sig dumma kommentarer angående mitt val av kniv säger det betydligt mer om dem än det gör om mig.
I mitt tycke så har den bästa rekommendationen hittills varit WM1. En mycket kompetent liten kniv som funkar till det mesta och som är billig nog att man inte behöver vara rädd om den. VG10 håller inte skärpan tillnärmelsevis lika bra som 3G och de extra pengarna är väl investerade. Eftersom kniven ska bli en gåva tycker jag dock att TK5 är ett bättre alternativ. Trevligare material och inte lika billig känsla.
Personligen skulle jag kontakta en knivmakare och beställa en kniv efter egna specifikationer.
Vad gäller kolstål kontra rosttröga legeringar; kolstål har en trevlig rustik känsla men kräver betydligt mer vård och jag brukar komma på mig själv med att besväras av den extra ansträngningen som behövs för att hålla rost borta i fuktiga miljöer. Dessutom så kan inte traditionellt kolstål mäta sig med moderna legeringar beträffande styrka och hållbarhet. Enda gången jag föredrar kolstål framför rosttröga legeringar i damascussmidda blad. Rosttrög damascus har mindre hantverkskänsla.
Senast ändrad:
