Tips för att få barnen att gå :)

Under hökens vingar

Vi leker under hökens vingar. Höken går först och sedan ska de andra ta sig förbi. Och så ny hök och vips har man avverkat en lång sträcka.

En annan poppis lek är stenen på krönet där borta. Vad kan man göra med den? Är det en båt, ett tåg eller vad barnen tycker är kul att styra en stund.

Vem kommer först dit (sten eller annat lämpligt)?

Kogoyo sa:

Jag "tränade" mycket med mina på hemmaplan, för att få in det här med att bara gå. Som du säger så är d inte fysiken som e hindret utan motivationen. Ett tag körde vi med "belöningar" i form av godsaker att käka men effekten blev sämre: d ville inte gå om d inte fick nåt.
Efter många träningsrundor o fler vandringar har d till slut upptäckt själva att d e ok att vandra långa sträckor ftrsom d e kul när vi kommer fram. Mao, banka in konsekvenstänk - lite tråkigt nu (vandra) men roligare sen (lägerplats). Att sova i tält är en stor del av upplevelsen för dom, något d ser fram emot under själva vandringen. Toppturer är oxå väldigt kul för det ger dom ett tydligt mål - och sen känslan över att ha klarat d.
Lycka till.

Klicka för att se resterande...

Mycket bra råd. Vänj barnen vid att gå hemmavid, gärna roliga utflykter som ökar i längd, så blir det mycket lättare för dom att motivera sig även vid "tråkiga" sträckor.

Barn är ju olika, men min kille har sen han var riktigt liten tyckt att det varit kul att läsa kartor och en viktig grej därför har varit att vi gör själva färdplaneringen tillsammans redan hemma. Då ser han ju att för att komma till de häftigaste platserna så måste vi gå ganska långt och det har snarare varit jag som hållit honom tillbaka "om vi ska komma till den platsen så måste du orka gå 12 km den dagen" och så har han fått välja om han vill gå den jobbiga och häftiga turen eller den kortare och tråkigare. Sen får han gå först och läsa kartan under turen också vilket absolut motiverar honom. Hemma i Malmö kan han vara väldigt lat när vi ska gå nånstans men på fjället är det ett äventyr som han själv driver. När han var tre/fyra gillade han helt enkelt att gå "uggleslingan" och motsvarande vandringsleder där det satt små symboler som markerade vägen. Att bara gå efter mig nånstans var inte spännande men att själv få följa ett spår var något helt annat. Geocaching är en annan sån grej som funkar på honom (det finns ju lite över hela landet så har du tur kan ni hitta några såna på vägen).

Sen har jag en favoritlek som heter Guerilla: någon går först och tittar framåt och säger plötsligt högt och långsamt 1-2-3- Guerilla! De andra ska under denna korta tid kasta sig in bakom någon buske eller sten och gömma sig. Den som räknat vänder sig om men får inte vandra runt utan står kvar på stället och försöker hitta allas gömställen. Det är kul för att det blir så dåliga gömställen ibland men också för att man får en anledning att lägga märke till sin omgivning medan man bara går (för att liksom spana in eventuella gömställen och vara förberedd när någon plötsligt börjar räkna).

Nadjapadja sa:

Barn är ju olika, men min kille har sen han var riktigt liten tyckt att det varit kul att läsa kartor och en viktig grej därför har varit att vi gör själva färdplaneringen tillsammans redan hemma. Då ser han ju att för att komma till de häftigaste platserna så måste vi gå ganska långt och det har snarare varit jag som hållit honom tillbaka "om vi ska komma till den platsen så måste du orka gå 12 km den dagen" och så har han fått välja om han vill gå den jobbiga och häftiga turen eller den kortare och tråkigare. Sen får han gå först och läsa kartan under turen också vilket absolut motiverar honom. Hemma i Malmö kan han vara väldigt lat när vi ska gå nånstans men på fjället är det ett äventyr som han själv driver. (...) Att bara gå efter mig nånstans var inte spännande men att själv få följa ett spår var något helt annat. (...)

Klicka för att se resterande...

Känner igen mig! Eller rättare sagt mina ungar, när det begav sig. Särskilt en av dem var annars totalt ointresserad av att traska på för traskandets egen skull (förstod henne innerligt, är egentligen likadan själv).
När de var för små för att läsa riktiga kartor, ritade/målade jag enkla, gärna lite roliga versioner åt dem, typ "gammal skattkarta" med små bilder. Men de knäckte koden till detta med planprojektion tidigare än jag förväntat mig och blev snabbt duktiga kartläsare "på riktigt". Därefter var det bara roligt att vara ute och navigera i tillvaron.

Naturligtvis kokar allt ner till "sense of agency" - barn som vuxna.

joanna sa:

Känner igen mig! Eller rättare sagt mina ungar, när det begav sig. Särskilt en av dem var annars totalt ointresserad av att traska på för traskandets egen skull (förstod henne innerligt, är egentligen likadan själv).
När de var för små för att läsa riktiga kartor, ritade/målade jag enkla, gärna lite roliga versioner åt dem, typ "gammal skattkarta" med små bilder. Men de knäckte koden till detta med planprojektion tidigare än jag förväntat mig och blev snabbt duktiga kartläsare "på riktigt". Därefter var det bara roligt att vara ute och navigera i tillvaron.

Naturligtvis kokar allt ner till "sense of agency" - barn som vuxna.

Klicka för att se resterande...

Jag vill inte vara onödigt petig, men vill dela hur komiskt det blev för mig när jag läste "sense of agency" - är det att om man får fart pga att man känner sig jagad av någon amerikansk trebokstavsorganisation ("agency") som NSA, FBI, CIA - det kan nog sätta fart på somliga.
Men jag antar det skulle vara "urgency" och då tolkar jag det som motivation, viktigt såväl för barn som vuxna som vandrar. Motivationen kan vara att det finns små skatter längs vägen, gärna i form av snabba kolhydrater - små godisgömmor med ojämna mellanrum kan motivera de flesta barn, men en fin balansgång för att inte överdosera. det ska ju inte bli gottevandring för godisets egna skull.
Men kart-tipset måste jag prova själv också, nytta och nöje att lära barnen läsa kartan.

/Patrik

Kul att höra!

Det är visserligen ett kart-tips, men i ännu högre grad ett involveringstips. Han fick välja om vi skulle till Skuleskogen eller till Grövelsjön en sommar till exempel, och då kollade han upp Slåttdalsskrevan och ville gärna just dit. (Ett annat slags godis alltså..)

tango sa:

Jag vill inte vara onödigt petig, men vill dela hur komiskt det blev för mig när jag läste "sense of agency" - är det att om man får fart pga att man känner sig jagad av någon amerikansk trebokstavsorganisation ("agency") som NSA, FBI, CIA - det kan nog sätta fart på somliga.
Men jag antar det skulle vara "urgency" och då tolkar jag det som motivation, viktigt såväl för barn som vuxna som vandrar. Motivationen kan vara att det finns små skatter längs vägen, gärna i form av snabba kolhydrater - små godisgömmor med ojämna mellanrum kan motivera de flesta barn, men en fin balansgång för att inte överdosera. det ska ju inte bli gottevandring för godisets egna skull.
Men kart-tipset måste jag prova själv också, nytta och nöje att lära barnen läsa kartan.

/Patrik

Klicka för att se resterande...

Språk-OT
Nej, inga spionlekar och ingen "urgency", fast kul tanke . Svenskan är ett rikt språk som jag gärna och lustfyllt håller mig till, men den saknar fortfarande en bra motsvarighet till "sense of agency". Ett centralt begrepp när man sysslar med barns fysiska miljö, så mitt problem är större än ett foruminlägg.

Jag har dock noterat att "agens" börjat dyka upp i skriven svensk text, så det kanske finns hopp på sikt. Men jag var än så länge tveksam till om "känsla/upplevelse av agens" skulle vara mer begripligt än den etablerade engelska termen.

joanna sa:

Språk-OT
Nej, inga spionlekar och ingen "urgency", fast kul tanke . Svenskan är ett rikt språk som jag gärna och lustfyllt håller mig till, men den saknar fortfarande en bra motsvarighet till "sense of agency". Ett centralt begrepp när man sysslar med barns fysiska miljö, så mitt problem är större än ett foruminlägg.

Jag har dock noterat att "agens" börjat dyka upp i skriven svensk text, så det kanske finns hopp på sikt. Men jag var än så länge tveksam till om "känsla/upplevelse av agens" skulle vara mer begripligt än den etablerade engelska termen.

Klicka för att se resterande...

OK, då misstolkade jag och försöker förstå vad ditt begrepp innebär - är det lite som delaktighet och kontroll över sin egen situation?
Både agens och engelska agency i din betydelse var nytt för mig.
Agens inom kemi har jag hört, särskilt som reagens men inte inom beteendevetenskap, psykologi eller vilken vetenskap det kommer från.

/Patrik

tango sa:

OK, då misstolkade jag och försöker förstå vad ditt begrepp innebär - är det lite som delaktighet och kontroll över sin egen situation?
Både agens och engelska agency i din betydelse var nytt för mig.
Agens inom kemi har jag hört, särskilt som reagens men inte inom beteendevetenskap, psykologi eller vilken vetenskap det kommer från.

/Patrik

Klicka för att se resterande...

Det är nog jag som är lite yrkesskadad . Jag tycker den länkade wiki-texten ger en bra förklaring. Notera avsaknaden av svensk motsvarighet...

Jag blev medlem bara för att kunna svara

Men vi gick upp på fjället med en 4- och 7-åring och körde då något jag döpt till Fjällbingo (TM).

Det består helt sonika av olika små uppgifter och saker att se som man efter vägens gång fick checka av. Det var ca 30 olika saker som stod med ex.

Drick vatten ur bäcken
Se färskt fårbajs
Lägg en sten på toppen
Hitta en grön sten
Hör fårens bjällror
Hitta kråkbär

Och så höll det på. Bockade man av 20 saker så fick man en present när man nådde toppen. Den gången fick de en sån godispizza som de hade tjatat om hemma i Sverige.

De tyckte det var kul som attan och blev ännu gladare för priser. De knallande ca 7km på sommarens varmaste och mest vindstilla dag utan större besvär

Vi "letade" efter Plupp i fjällen när jag var liten men jag var nog yngre än 5 då.