Om ensamhet...

Jag känner igen så mycket i det andra skriver. Klart intressant att läsa.

När det gäller möjligheterna till sällskap i mina trakter måste jag säga att de är mest teoretiska. FF finns representerade här, men har inga aktiviteter inom paddling och skridskor. EN person försöker få i gång de verksamheterna i en annan lokalavdelning i trakten, men det blir inte många turer den vägen. På Facebook finns en grupp "Långfärdsskridsko Bollnäs" och jag startade själv "Paddla i Bollnäs". Skridskogruppen växer, men några turer ordnade den vägen har jag inte sett. Paddelgruppen har några medlemmar, fler än jag hoppats på, och jag har t.o.m. lyckats få till en eller ett par turer den vägen. Åker man till Söderhamn ökar utbudet med FF och "Söderhamnspaddlarna" och likadana Facebookgrupper som här. Har paddlat varje tisdagspaddling i somras och följde med på FFs skridskotur igår, men på hela året så blir det ändå rätt begränsad med turer de vägarna.

Jag måste också säga att jag är nästan förvånad över att alla inlägg hittills i princip uppmuntrar och förklarar tjusningen med ensamåkande! Hade väntat mothugg med pekpinnar, förebrående och förklaringar om hur BRA och ENKELT det är att åka i organiserad grupp.
Det är inte utan orsak jag surnade till och startade den här tråden. VARJE gång jag tittat in här på sista tiden och även på TV och annan media har man nämligen mötts av detta mantra ÅK ALDRIG ENSAM!!!

Jag kan i och för sig tycka att det är en ganska så sund inställning att försöka undvika att vara ensam vid aktiviteter som kan vara farliga. Typ långfärdskridskoåkning. Man kan ju plurra i iskallt vatten och behöva hjälp upp. Men att säga att man aldrig ska åka ensam är ju fel. Tycker man sig ha de kunskaper som krävs för att bege sig ut själv, så ska man ju inte känna något "dåligt samvete" eller känna att man gör något fel. Var och en får själv ta ansvar över sin säkerhet och får själv känna efter var ens gränser går.

Men annars delar jag nog den där känslan av att man stigmatiseras lite som ensam frilufsare, även om jag tror de allra flesta som är ute mer än skogspromenader när det är fint väder, som regel beger sig ut ensamma. Det hänger väl ihop med alla andra normer som säger att man förväntas göra saker med andra. Gå och sätt er på restaurang ensamma och man känner sig genast ganska obekväm.
Vithetsnormen, hetronormen och alla andra normer som de babblar om kan adderas med sällskapsnormen. Oerhört diskriminerande mot oss som frivilligt eller ofrivilligt vandrar, skrinnar eller campar på egen hand.

P-E,
Berörs mycket av det du skriver. Ett ofrivilligt ensamliv på isen eller i livet i stort borde inte få finnas. Som det står i Havamal "man är mans gamman". Jag nyttjar inte Facebook men min hustru har ett passivt konto. Via detta kostar jag på mig att kolla runt litet ibland. Det finns en Facebook-sida som heter "Vi som åker långfärdsskridsko". Den verkar besökas av stockholmare förstås men också av icke klubbanslustna från andra delar av landet. Om jag förstått dig rätt så bor du på en plats där det inte skrinnas eller paddlas så mycket. Kanske kunde du prova att på "Vi som..." efterlysa andra skrinnare i dina trakter? Kanske finns där, trots det du skriver, en människa i samma predikament som du.

Dubbelpost

En person som sökt skridskokamrater är Inge Bäckström i Vallsta kan vara lönt att kontakta.

Thure

En spontan reaktion på något jag kanske borde låta bli. Mitt behov av att vara ensam består i att jag nästan aldrig får vara det. Är omgiven av människor minst 15 timmar per dygn 365 dagar om året med få undantag.

Men.

Det här vad man ska göra när man är ute...

Måste man göra så mycket? När jag är på skogsturer har jag bara två mål.

1. Inte göra ett skvatt mer än att sitta och elda, äta och dricka gott.
2. Vara ensam.

För mig är det dessutom stor skillnad mellan vald ensamhet, och ensamhet som är en konsekvens av något annat. För min del har jag alltid längtat efter ensamhet, så länge jag minns. Jag måste helt enkelt bara lämna det civila ibland, helt oberoende av min livssituation.

Jag vill med andra ord aldrig ägna mig åt uteliv för att att jag vill något, jag vill ifrån något.

Ville bara sätta lite perspektiv i diskussionen. Det finns många olika typer av ensamhet.

En sista sak bara. Jag bryr mig inte ett dugg om vad andra tycker om min självvalda ensamhet. Man måste faktiskt inte det. Tvärtom är det ett medvetet livsval, och de gör jag själv för att det är mitt liv det handlar om.

En av fördelarna med att göra aktiviteter själv är ju just att man inte behöver bry sig om alla andras åsikter och förmaningar. Själv har jag ett jobb där jag har människor kring mig hela tiden och uppskattar verkligen all tid jag har för mig själv med min hund. Jag har turen att ha en fru som också gillar friluftsliv och uppskattar självklart de upplevelser vi delar. Jag håller dock uteslutande på med dagsturer.
Jag har försökt ge mig in i mer gruppaktiviteter men för mig känns det bara jobbigt att hela tiden ta hänsyn till andra människors krav och önskningar och kommer på mig själv med att hålla mig på sidan om. Precis som du tenderar jag att hålla en högre takt än andra och får ofta stå och vänta vilket också förstör upplevelsen för mig. Många gånger tycker jag att det känns som en social grej för dem medan det för mig handlar om lugnet av att vara ute i naturen.
Jag har varit nära att gå genom isen, förvisso med snöskoter, när jag varit ensam utan att någon vetat var jag var eller att jag över huvud taget var ute. Sådana upplevelser gör att man börjar tänka mer på säkerheten och så länge säkerhetstänkandet finns med tror jag att man kan minimera riskerna ganska långt även om man väljer att vara ute själv.
Jag skriver väldigt splittrat inser jag men det jag vill få fram är att inte låta andras åsikter hindra dig från något du vill göra. I mina ögon är det värt risken att vara med om en olycka jämfört med att sitta hemma och vara olycklig. Livet mäts i kvalitet och inte i kvantitet!

Jag vill även tipsa om radiodokumentären Martin holmgren - en av de äventyrliga. Det handlar om en gammal man som kanske borde sluta vistas i skog och mark för sin egen säkerhets skull men både han och hans fru inser att det vore värre att förneka honom den livskvalitén än att ta risken att han en dag inte kommer hem igen

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/297900?programid=3103

Hoppas du fick ut något av mitt virriga inlägg 😊

Inte läst igenom de andra inläggen,men nog åker jag både skrillor ensam och paddlar ensam och vandrar ensam,för hur lite skulle annars bli av om jag hela tiden var beroende av att få med mej någon annan,om än det är trevligt de gånger jag får sällskap ut.
Först och främst måste man ju lita till sitt eget omdöme och kunnande i det man tar sej för att göra.
Att tex själv pikat i isen jag tänker åka på och sen hålla mej till den vägen,inte blir det bättre för att nån annan är med och gör det.
Paddling likaså,måste ju ha koll på vågor och väder lika mycket om jag har nån med mej som om jag är ute själv.
Landbaserade aktiviteter;färdmeddelande och väg och ofta finns det ju telefonsändning....

Märkligt. Den stora fördelen med att vara singel är ju att man kan göra så mycket mer än när man är låst i ett förhållande som jag är nu. För min egen del handlar det om vandring, cykling och paddling. Funkar nu med i begränsad skala då hon inte orkar eller vill hänga med på de lite större projekten.

Så passa på när du är själv

Ensamhet

Brukar inte vara så aktiv med att skriva men kände jag behövde göra det efter jag läst din inlägg om ensamhet.

Ne här i sverige så upplever jag en stark kraft eller motstånd till att göra saker ensam men sen när man frågar folk vill ni följa med. Då blir svaren Näee osv inga pengar ingen tid ingen det eller det andra. Ok jag förstår säger jag men jag bjuder på resan för pengar ska inte stå i vägen för så vackra saker och ting i livet ne då är knäet eller ne då är det jobbet.

Aha men knäet du hade inga inga problem att laga eller renovera huset? det va inga problem att göra dead lift igår. Ne men sen när man kanske vill hjälpa till sin vänner eller bekanta varför dom känner så eller gör så och gå in djupet så börjar gå in i okänd mark och där blir det stopp för du börjar röra i folk egon och det börjar bli känsligt för dom.

Sen när man observera personer så ser man all dessa saker var bara ursäkter och under ursäkterna så döljer det något och där ser man det Det är rädslor ifrån folk. Här ser man också sina egna defekter.För man inte bättre än dom heller.

Alltså många styr saker och ting utifrån folk subjektiva intryck som gör vi lever efter deras ord deras känslor deras handlingar så inte är våran vilja eller våran Kall.

Det jätte tråkig när man ser mönsterna i sig själv samt i andra och man ser svaren tydligt.

Ne känner man man vill göra något ifrån djupet av sitt hjärta så ska man göra det. Men det betyder inte heller man ska vara dum och oansvarig för det heller för det kan betrakta så ifrån nära och kära eller vänner.

Fick en tanke precis att man Vi alla kommer Dö en dag och det lika säkert som själva livet.
Om vi åker ensamma eller med folk så kan vi skada hos och till och med DÖ.

Är det inte det folk påpekar när dom säger.Ne åk inte ensam,gör inte så, ta med dig någon, va aldrig ensam, gå aldrig ensam. gör aldrig ensam, du kan bli smittat, du kanske träffar fel person, har du försäkring. fixa en liv försäkringen hehehe osv osv.

Som ni kanske ser så har jag rest ensam. Vad som hände var istället för att ta med mig mina vänner eller så hittade jag helt andra vänner som aldrig i mitt liv och skulle ha träffat eller känt om jag man inte tog steget. Idag betraktar jag dom som mer än vänner och vänner har jag runt om i världen och jag kände mig ensam a det hände men det behövde man då börjar se saker och ting på ett annorlunda sätt på ett annat plan.

Ne man skriva mycket mer men jag hoppas jag fick ut det jag ville förmedla och kolla om det kan stämma i era liv eller i era kretsar. OM det skulle stämma hoppas jag det kan ändra på något.

Jag avslutar här och önskar er alla god resa var än ni reser om det är i det inre eller i det yttre för livet är en resa.

Alkazaa sa:

Jag vill även tipsa om radiodokumentären Martin holmgren - en av de äventyrliga. Det handlar om en gammal man som kanske borde sluta vistas i skog och mark för sin egen säkerhets skull men både han och hans fru inser att det vore värre att förneka honom den livskvalitén än att ta risken att han en dag inte kommer hem igen

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/297900?programid=3103

Hoppas du fick ut något av mitt virriga inlägg 😊

Klicka för att se resterande...

Härligt program. Bor de kvar?

Thure