Vem har tänkt tanken: "En grej till. Sedan lägger jag av."?

grodanbolle sa:

Tror inte det skiljer med andra gedigna intressen så allt handlar om priotering. Jag förstår inte alls varför man skulle sluta med något man tycker är kul så länge som kroppen håller etc.

Det går väl alltid att klämma in mindre "expeditioner".

Klicka för att se resterande...

Just så resonerar jag, jag fick ju lägga av med dykning och annat för över 20 år sen efter en olycka men jag har återupptagit både dykning, uteliv och utökat med paddling som dessutom kroppen mår bra av. Jag vägrar att ge mig fast kroppen är kass, jag saknade sjölivet så jag höll på att gå sönder inombords och allt behöver inte betyda att prestera en massa, vissa dar är jag kass men saker får ta den tid det tar och tält och mat för en vecka (minst) finns alltid med så det är inte säkert att jag kommer hem som jag planerat. Att inte ha nåt att passa har blivit mitt sätt att leva vidare. Jag har aldrig varit en adrenalinjunkie, det är helheten som räknas för mig.

The_Lost_Cyclist sa:

Funderar inte saa. Jag kommer att fara runt i varlden tills det dyker upp ngt som jag hellere vill goera. Gor det inte det fortsatter jag livet ut.

Klicka för att se resterande...

Klokast i min mening.
Nu vet jag inte om det beror på att intresset sinar för er som tänkt "en grej till, sen slutar jag", men varför sluta eller trappa ner på något man tycker om och mår bra av?
Men är det tvärtom, att man inte mår bra och inte tycker om det längre är det förståeligt..

Förhoppningsvis fortsätter jag med det jag trivs med och tycker är roligt iallafall

Beroende lite hur man definierar "expeditioner" ser jag inget som helst skäl att någonsin lägga av .

Om det som expedition "duger" att bara packa fikaväskan, ta tegsnäsarna och fara ut i skogen dit näsan pekar, fika och njuta, eller ta tältet, fiskespöet och sovsäcken och traska iväg till ett härligt öringvatten, kommer jag förhoppningsvis inte sluta förrän den dagen man är för illa däran för att inte kunna ens bo själv längre (och den dagen kanske man helt enkelt tar en expedition man inte kommer tillbaks från...).

Om det för att räknas krävs veckolånga turer som ska planeras ett halvår i förväg och helst kosta en årslön är det fara värt att jag aldrig kommer börja .

Jag gör inga stora expeditioner men har en tanke. Fjällvandring är det bästa jag vet. Sedan jag blev pappa har tankarna naturligt skiftat mer mot hur vi ska kunna göra fjällturer även med barn - både för min egen skull och för att kunna visa fjällen för de små.

Utåt kommer det ju att se ut som betydligt mindre äventyr, men från ett arrangörsperspektiv är det snarare en ännu större utmaning. Min poäng är att formen för turerna kan skifta, men drivkraften är fortfarande densamma. Att man vill ut i naturen fast det kan vara kallt, blött och stenigt, och försöker hitta lösningar.

Om tjugo år kanske jag går med min son som tycker att jag är för bekväm, stel och långsam medan han vill upp på högre toppar