Framfotalöpning

I väntan på svar från Utsidans framfotsexperter så hittade jag denna sida:
http://www.runningbarefootisbad.com/

Jörgen

Redan URL:ens namn gör ju en misstänksam mot att det kanske inte är balanserade åsikter och fakta som förs fram där :). Och det är det inte heller.

Grejen är att i USA har det blivit lite debatt runt det där med barfotalöpning, och som vanligt börjar folk kriga istället för att försöka klarlägga fakta.

Det bör väl nämnas att den vanligaste barfotalöparen egentligen är en minimalistlöpare, dvs använder minimalistiska skor eller vanliga löparskor av tunnare modell och springer en mindre mängd barfota som träningsverktyg (och för att det är kul). I det avseendet är väldigt många friidrottare "barfotalöpare", men debatten rör främst motionärer.

Ta till exempel detta med stressfrakturer i foten. Är det så att de som börjar barfotalöpning löper en förhöjd risk att få stressfrakturer? Ja, troligen, även om undersökningar saknas finns det anekdotisk data som tyder på det. En mer vanlig skada (den vanligaste?) är överansträngning på ovansidan foten (senhinneinflammation). Problem med stela vader är ytterligare en sak (skada verkar det sällan bli av just det dock).

Vad betyder det? Att människans kropp inte är anpassad för att klara löpning barfota? Att livslång vistelse i skor gjort att man inte är anpassad för det?

Alla efterlyser med forskning, men det som finns tyder på att
1) människan är väl anpassad för långdistanslöpning, även foten
2) växer man upp utan skor har man färre fotproblem och klarar barfotalivet galant även i vuxen ålder

Även tidigare var den allmänna rekommendationen att barn ska vistas mycket barfota och använda minimalistiska skor då skor är nödvändigt. Tyvärr har nog det gått lite förlorat, så idag köper många föräldrar skor till sina barn som är direkt skadliga för fotens utveckling. Och nej, crocs för barn är inte minimalistiska skor (även om det finns betydligt värre). Mockasiner är det.

Det man vet väldigt lite om idag är vad som händer om en vuxen person som levt med västerländsk skokultur hela livet går över till en barfota/minimalistisk skofilosofi (det finns liite forskning, och det visar att man får starkare fötter, men om det blir mindre skadebenägen vet man inte). I grunden finns två teorier:

A) endast de med perfekta fysiska förutsättningar klarar av det, kanske 1 på 1000
B) de allra flesta, minst 9 av 10 har tillräckligt goda fysiska förutsättningar att klara av det

Ingen vet egentligen svaret, om än anektdotiskt data tyder på att i alla fall 1 på 1000 är allt för pessimistiskt.

Så i debatten tolkar man datat utifrån vilken teori av A och B man tror på. Tror man på B säger man att skadorna som är vanliga beror på att man försökt sig på för snabb övergång och inte låtit kroppen anpassa sig. Mellanfotsbenen och hälsenan tar högre belastning, och foten flexas mer än i en sko, och har man haft på sig skor hela livet är fötterna inte tränade för det. Man måste ge dem tid. Tror man på A drar man slutsatsen att blir man skadad hörde man till den där gruppen 999 av 1000 som inte kan göra övergången.

De som tror på A anser förstås att man allmänt ska avråda från barfotaaktivitet, medan de som tror på B ofta anser att man har att tjäna på att införa minimalistiskt och barfotaaktivitet för sin fothälsa, eller helt enkelt för att det är roligare att springa minimalistiskt än vara beroende av 350-grams joggingklossar.

Inom all träning är det så att ändrar man belastningsmönstret har man en period av ökad skaderisk, även om det nya belastninsmönstret är bättre på lång sikt (när kroppen hunnit anpassa sig). Joggingskornas utformning är på sitt vis väl anpassade för att ändra så lite som möjligt i en västerlännings rörelsemönster - de har "klack" (högre häl än framfot) och genomsnittsvästerlänningen har skor med lite klack i vardagen, faktiskt är det så att dammodeller av joggingsskor ibland har några millimeter extra högre häl för att damer statistiskt sett har högre klackar i vardagen. Fotisättning långt framför kroppen hårt på hälen som joggingskor är byggda för stämmer också överens med genomsnittsvardagsskon.

Själv tror jag så här - de flesta kan om de vill introducera en minimalistisk skofilosofi, men det kräver en tids anpassning, för vuxna kan det röra sig om ett år för en grundanpassning och ytterligare ett par år innan hälsenor etc är helt anpassade. Det handlar mer om personligt intresse och tålamod än om fysiska förutsättningar.

För de som inte bryr sig, och har en vardagsskofilosofi som bygger på alltigenom dämpa/stödja/stabilisera/avlasta så är nog joggingskor det bästa ändå.

Än så länge är de flesta sjukgymnaster mfl negativt inställda till barfotalöpning, och annan barfotaaktivitet / minimalism. Man vet för lite om det helt enkelt, men det kommer nog ändras. Jag hittade för ett tag sen denna C-uppsats skriven av en sjukgymnast vid umeå universitet:

http://www.dessi.se/wordpress/wp-co...ra_for_att_forebygga_loprelaterade_skador.pdf

han drar mer långtgående slutsatser än jag törs göra... så det finns undantag även bland medicinsk expertis.
 
Hur ställer sig dessa sjukgymnaster till annan barfota träning?
Exempelvis budo. Det finns tusentals utövare av diverse budosporter i Sverige som tränar barfota.

Jag var själv en av dem tills för något år sedan. Jag började nyligen att springa med FiveFingers efter att lagt att mina vader blivit mycket svagare sedan jag slutat träna barfota.
 
Hur ställer sig dessa sjukgymnaster till annan barfota träning?
Exempelvis budo. Det finns tusentals utövare av diverse budosporter i Sverige som tränar barfota.

När man kommer till en sjukgymnast är det ju i regel för att man är skadad. Om man kommer dit för en typisk överbelastningsskada från löpning då är etablerad behandlingsmetod att kolla om några biomekaniska avvikelser från "idealet" finns, och i så fall korrigera med fotbädd med stabila dämpade joggingskor som bas.

Som kortsiktig fix funkar det i regel, och är nog en bra rehabiliteringsmetod. Stöd och avlastning används som verktyg när man rehabiliterar andra kroppsdelar. Men efter tex en rehabiliterad nackskada plockar man bort stödkragen, detsamma gäller inte fötterna. Det finns egentligen inget som tyder på att det måste vara så, men att få fötter som fungerar fullt ut kan kräva att man måste se över hela sitt skoanvändande, skaffa nya skor, göra långsamt upptrappande träning osv, dvs rätt stor uppoffring för patienten. De flesta känner sig inte särskilt begränsade av att behöva använda tunga uppbyggda skor, så fungerar det så tycker man det är bra (lite jobbigare då att jämt ha på sig en stödkrage). Drivkraften för att testa ut alternativa behandlingsmetoder är inte så stor. Hörde en intervju med en amerikansk barfotavänlig fotspecialist och han sa att största motståndet var från patienterna, i 90% av fallen ville han rekommendera mer barfotaaktivitet för att minska risken för problem i framtiden, men nästan alla patienter kunde inte tänka sig att gå barfota eller med minimalistiska skor till vardags.

Då det gäller budo vet jag inte vilka skador man brukar få på fötterna, men jag skulle gissa att det mer plötsliga skador (typ stuka en tå) snarare än överbelastningsskador, så man ställs nog inte inför problemet. Det är nog mer långa vandringar och löpning som man anser behöver understödjas snarare än annan etablerad barfotaaktivtet. Vi har ju också en etablerad tradition att gå utan skor hemma (det gäller ju inte i USA t ex).
 
I väntan på svar från Utsidans framfotsexperter så hittade jag denna sida:
http://www.runningbarefootisbad.com/

Jörgen
Det är inte bra att hamna i ingenmansland under ett skyttegravskrig. Man blir påskjuten från alla håll. Men som svar på hans fråga om någon verkligen tror att man kör bensinsnålare barfota svarar jag "Ja, det tror jag på!" Att köra snålt handlar till stor del om att vara mjuk med gasfoten, det blir man automatiskt när man är barfota. I övrigt är den diskussion han är inblandad i stollig.

Jag tror att det är svårt att överföra erfarenheter och tekniker fån löpning till vandring. Särskilt vad gäller framfotalöpning. Jag, som ju är en "naturlig tågångare" sätter i hälen eller mellanfoten först när jag går, beroende på steglängd (egentligen underlag och gångfart). Det är bara uppför jag går på tårna och det orkar jag inte särskilt länge i stöten.

Är det inte en gammal sanning att man skall säcka ihop och sjunka in i steget för att gå energisnålt?
 
Vad betyder det? Att människans kropp inte är anpassad för att klara löpning barfota? Att livslång vistelse i skor gjort att man inte är anpassad för det?

Alla efterlyser med forskning, men det som finns tyder på att
1) människan är väl anpassad för långdistanslöpning, även foten
2) växer man upp utan skor har man färre fotproblem och klarar barfotalivet galant även i vuxen ålder

Det man vet väldigt lite om idag är vad som händer om en vuxen person som levt med västerländsk skokultur hela livet går över till en barfota/minimalistisk skofilosofi
Verkar dock som att människor som har ett val föredrar att använda skor framför att springa helt barfota. Jägaren i filmen har förmodligen en rätt odogmatisk syn på skor.

http://www.youtube.com/watch?v=9wI-...ke-wild-humans-2.html&feature=player_embedded
 
Det är inte bra att hamna i ingenmansland under ett skyttegravskrig. Man blir påskjuten från alla håll. Men som svar på hans fråga om någon verkligen tror att man kör bensinsnålare barfota svarar jag "Ja, det tror jag på!" Att köra snålt handlar till stor del om att vara mjuk med gasfoten, det blir man automatiskt när man är barfota. I övrigt är den diskussion han är inblandad i stollig.

Jag tror att det är svårt att överföra erfarenheter och tekniker fån löpning till vandring. Särskilt vad gäller framfotalöpning. Jag, som ju är en "naturlig tågångare" sätter i hälen eller mellanfoten först när jag går, beroende på steglängd (egentligen underlag och gångfart). Det är bara uppför jag går på tårna och det orkar jag inte särskilt länge i stöten.

Är det inte en gammal sanning att man skall säcka ihop och sjunka in i steget för att gå energisnålt?

Å andra sidan gäller väll resonemanget att våra fötter är anpassade att klara sig utan skor i lika hög grad vandring som löpning. Huruvida det bör göras med framfotsgång eller hälrullning vet jag dock inte.
Något ska väll hälkudden vara bra till, om det nu inte är vid löpning så kanske gång är svaret, eller är den bara för när vi är stillastående :D
 
Fruktansvärt intressant tråd som jag missat tidigare (läser normalt inte om löpning här) men nu läst igenom. Mitt allmänna intresse är ju vandring och mitt högst personliga är att kunna göra vildmarksturer så länge benen bär mig. Därför har jag på senare år blivit lite gammelmansförsiktig när det gäller just ben och fötter. Vill att de skall hålla så länge som möjligt. Två frågor m a a detta:
-Vad är tillämpligt när det gäller gångteknik av det som diskuterats här. Dvs sådana saker som fotisättning, steglängd, kadens osv. Vad är optimal "gångteknik". Lättpackningsgurun Ray Jardine är den enda vandringsboksförfattare jag på rak arm kommer ihåg som ger råd om fotisättning ("fötterna i rak linje framåt"). Chris Townsend lyfter i någon av sina böcker fram vilken väldig nytta han personligen haft av individuellt utpassade inlägg. Finns det teoribyggnader och forskning som någon kan tipsa om.
-Hälkuddarna. Har på senare år försökt använda inneskor och inläggssulor som puffar ihop hälarna och skyddar dessa ("en gång borta för alltid borta"). Intressant nog har jag vid två tillfällen på långre vandringar försökt använda Superfeet (som jag alltså går i till vardags) och vid båda tillfällena fått ont, en gång i foten och en gång i knät. Det senare redde ut sig genom två dagars vila och att skippa inläggssulorna under resten av den långturen.
Tips mottages tacksamt, eller vi kanske skall starta en gångteknikstråd under Vandring?

Jörgen

Är det någon som har några tankar kring ovanstående frågor; alltså gångteknik?
Jag fick låna ett par TerraPlana barfotaskor av Martin Fjäderlätt nyligen. Jag var ganska skeptisk, men har funnit dem mycket användbara. Bland annat på dagsturer i fjällen. De är förvånansvärt trevliga att springa med. Man anlägger snabbt en annan teknik både för gång och löpning, vilket redan påpekats. De är faktiskt en smula vanebildande...

Jörgen
 
Är det någon som har några tankar kring ovanstående frågor; alltså gångteknik?
Jag fick låna ett par TerraPlana barfotaskor av Martin Fjäderlätt nyligen. Jag var ganska skeptisk, men har funnit dem mycket användbara. Bland annat på dagsturer i fjällen. De är förvånansvärt trevliga att springa med. Man anlägger snabbt en annan teknik både för gång och löpning, vilket redan påpekats. De är faktiskt en smula vanebildande...

Jörgen

Här en bild från New York magazine som illustrerar skillnaden gåteknik i skor och barfota (kanske postat den tidigare? Tråden börjar vara lång och gammal... :) ):

http://images.nymag.com/health/features/walking080428_makingstrides_560.gif

Kortare steg och flackare fotisättning med böjt knä. Man kan inte gå lika fort barfota/minimalistiskt som med skor, eftersom man inte kan forcera steglängden på samma sätt. Detsamma gäller inte när man springer, då kan man nå samma steglängd (inom löpningen brukar man iofs tala om kortare steglängd barfota, men det beror på att man med joggingskor ofta springer med översteg, dvs ett ej önskvärt teknikfel, men god löpteknik är steglängden barfota och med skor i princip samma).

Jag går själv med barfotateknik även i uppbyggda skor, för att skona mina arma knän.
 
Tack, Torger för den intressanta artikeln. Jag har skrivit en sammanfattning här:
http://www.fjaderlatt.se/2010/08/on-your-feet.html

Jag har också börjat gå med framfotsteknik i vanliga skor, en del. Inte för knäna utan för hälarnas skull, i mitt fall. Stegen blir kortare och man tvingas till högre frekvens än normalt. Men det känns som om detta inte blir samma "problem'" när man går med stavar, vilket jag gör i fjällen. Än så länge har jag för liten erfarenhet, men barfotaskorna kommer nog med på de närmaste fjällturerna...

Jörgen
 
Tack, Torger för den intressanta artikeln. Jag har skrivit en sammanfattning här:
http://www.fjaderlatt.se/2010/08/on-your-feet.html

Jag har också börjat gå med framfotsteknik i vanliga skor, en del. Inte för knäna utan för hälarnas skull, i mitt fall. Stegen blir kortare och man tvingas till högre frekvens än normalt. Men det känns som om detta inte blir samma "problem'" när man går med stavar, vilket jag gör i fjällen. Än så länge har jag för liten erfarenhet, men barfotaskorna kommer nog med på de närmaste fjällturerna...

Jörgen

Denna artikel kan du möjligen finna intressant (forskning som visar att för just gång är häl först effektivast):

http://www.sciencedaily.com/releases/2010/02/100212092304.htm

"Konsensus" bland barfotaentusiaster fokuserade på gång tycks vara att det är hälen först som gäller, fast flack isättning så hälen tar i lätt och hela foten ligger på marken när hela kroppsvikten ligger på (flack isättning är inte bara snällare för foten, utan innebär mer böjt ben som är snällare för knäna).

När man går barfota (och viss mån minimalistiskt) är dock fotisättningarna mer varierade. Går man barfota på oerhört obekvämt underlag, typ sprängsten, så smyger man i regel ner fötterna med framfoten först. Några små variationer i underlaget kan leda till att det kommer några framfotssteg här och där trots att man i huvudsak sätter i hälen. Hela grejen är ju att har man ingen klack under foten så blir man av med den automatiska hälfokus man får av den. Men på plana underlag typ golv och asfalt gör man nog sig till om man sätter ned framfoten först.

GoLite kommer under nästa år med en hel serie "vanliga" skor (dvs med dämpning mm) som har den ovanliga egenskapen att de inte är tjockare i hälen än framfoten. Skorna riktar sig inte till hardcore barfota/minimalistentusiaster (de tycker nog de är för dämpade), utan till mer vanliga användare. Ska bli intressant att se hur det tas emot.
 
Det börjar verka som om lagom är bäst :)
Det är ju svårt att gå med framfotsisättning i vanliga skor eftersom den uppbyggda hälen gör att man s a s behöver överdriva rörelsen. Men det kan ju vara ett alternativ om man har knän eller hälar man vill skydda en smula. Energieffektiviteten får då lägre prioritet.

Min nuvarande arbetshypotes blir nu att jag skall testa barfotaskor för fjällvandring, parallellt med mina gamla vanliga mesh-skor. Det verkar trovärdigt att en tunnare sko/sula gör att kroppen bättre känner av underlag och förbereder muskler, senor och leder. Samt att man tränar upp fotens muskler bättre. Detta borde leda till en "ursprungligare" gång där man använder hälen, men på det sätt som den är skapad för vid gång. Får se hur länge denna hypotes håller. Tror dock knappast att jag själv blir 100%-ig barfotagångare. Åtminstone vill jag hålla en distans till de mer religiösa övertonerna på området.

Jörgen
 
Det är nog lättare att gå över till mockasiner för gång än för löpning

De flesta vet ju redan hur man går barfota, även på hårda underlag. Det gör vi ju nästan allihopa varje dag. Därför är nog inte omställningen lika svår som för löpning (även om den inte heller där verkar vara så svår).

Så när det handlar om mockasiner* för vandring tycker jag själv nästan att diskussionen blir mest akademisk. Behöver vi vetenskapliga rapporter?
När jag under ett par veckor testade mina Vivobarefoot EVO (som sedan passades vidare till Jörgen pga liten storlek) för vardagsbruk i stan var det ju bara att köra på. Jag går i och för sig barfota nästan hela mina sommarsemestrar. Gången reglerar sig själv med underlaget.

För gång handlar det ju inte lika mycket om var kraften ska tas upp, särskilt inte när man går på mjukare mark. Det handlar kanske mer om det där "stödets" och "stabilitetens" vara eller inte vara. Men den diskussionen har vi ju adresserat redan med vandring i "sladdriga" lågskor.

Hur som helst är ju just fötterna ett område med väldigt stora skillnader i smak och beteende. Vissa av oss har fått ganska problemfria fötter, andra inte. Det är svårt med generaliseringar i vad som funkar eller inte funkar, men det gäller såklart oavsett om man förespråkar silikonfotvantar eller stegjärnsfasta kängor för vandring.

3145.jpg

Silikonfotvantar. Det hetaste för sommaren 2011...

Själv tänker jag gå över till att testa vandring i mockasiner så fort någon tillverkare gör ett par snygga i storlek 48.

(*Jag har ännu inte bestämt mig för vad jag ska kalla dem. Men "fotvantar" eller "mockasiner" ligger nära till hands. Ämne för en helt egen tråd, såklart.)
 
Senast ändrad:

Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.