Om leder vs frivandring
Man kan se det ur olika synvinklar och faktorer. Dels har vi slitage. Antingen samlar man den mesta slitaget på och runt lederna och lämnar resten "orört", eller så sprider man ut slitaget över ett större område. Dels har vi lättvandrat på leden vs svårvandrat utanför. Och sist (men inte minst) säkerheten med att navigera.
Jag anser att det är en erfarenhetsfråga. I början av sin fjällkarriär är det säkrast att följa leder. Man hittar, går enklaste vägen och sliter mindre på känslig natur. Skulle man göra några misstag och skada sig, är chansen större att någon annan går där och kan hjälpa.
Med tiden lär man sig att navigera, läsa landskapet med kartan som grund, förstå kartans begränsningar, planera längre i förväg, hitta den lättaste vägen genom oledad terräng, gå säkrare på ojämn terräng, riskminimera, åtgärda skador och röra sig i naturen med liten påverkan. Då är det dags att ge sig bortom allfartsvägarna. För de som känner sig trygga ute finns det ingen anledning att bara hålla sig till "motorvägar" som kungsleden. De flesta av oss som traskar bortom dessa har ändå koll på var de finns, så att vi kan fångas upp av en led om vädret slår om.
Om karta, kompass, gps
De två första är självklara. Sällan att man använder kompassen, men kan behövas i dimma, mörker och tät skog. Järn i berggrunden kan störa. Kan vara en bra idé att kolla ibland hur det är genom att jämföra med klockan och solen. Kan finnas utmärkt på kartan också. Köpte själv en gps på 90-talet, men har ärligt sällan använt den. Hänger man med på kartan och inte kör oledat i tvärdimma har den liten användning. Jag skulle aldrig förlita mig på endast kartor i gps-en. Oavsett mängden extrabatterier. Det krävs ingen större olycka, fall, fuktskada etc för att du skall stå helt utan karta. Det krävs mer för att sabba en plastad karta, tyvekkarta eller karta i vattentätt fodral.
Man kan se det ur olika synvinklar och faktorer. Dels har vi slitage. Antingen samlar man den mesta slitaget på och runt lederna och lämnar resten "orört", eller så sprider man ut slitaget över ett större område. Dels har vi lättvandrat på leden vs svårvandrat utanför. Och sist (men inte minst) säkerheten med att navigera.
Jag anser att det är en erfarenhetsfråga. I början av sin fjällkarriär är det säkrast att följa leder. Man hittar, går enklaste vägen och sliter mindre på känslig natur. Skulle man göra några misstag och skada sig, är chansen större att någon annan går där och kan hjälpa.
Med tiden lär man sig att navigera, läsa landskapet med kartan som grund, förstå kartans begränsningar, planera längre i förväg, hitta den lättaste vägen genom oledad terräng, gå säkrare på ojämn terräng, riskminimera, åtgärda skador och röra sig i naturen med liten påverkan. Då är det dags att ge sig bortom allfartsvägarna. För de som känner sig trygga ute finns det ingen anledning att bara hålla sig till "motorvägar" som kungsleden. De flesta av oss som traskar bortom dessa har ändå koll på var de finns, så att vi kan fångas upp av en led om vädret slår om.
Om karta, kompass, gps
De två första är självklara. Sällan att man använder kompassen, men kan behövas i dimma, mörker och tät skog. Järn i berggrunden kan störa. Kan vara en bra idé att kolla ibland hur det är genom att jämföra med klockan och solen. Kan finnas utmärkt på kartan också. Köpte själv en gps på 90-talet, men har ärligt sällan använt den. Hänger man med på kartan och inte kör oledat i tvärdimma har den liten användning. Jag skulle aldrig förlita mig på endast kartor i gps-en. Oavsett mängden extrabatterier. Det krävs ingen större olycka, fall, fuktskada etc för att du skall stå helt utan karta. Det krävs mer för att sabba en plastad karta, tyvekkarta eller karta i vattentätt fodral.
