Efter att ha uthärdat ett par hektiska veckor på instutitionen har jag äntligen tid att skriva några rader om vårt försök på Galdhöpiggen. För att inte göra detta till allt för mycket av en spänningsroman så kan först konstateras att vi inte kom upp denna gång. Men oj vad vi får rek. området ändå!
Följande hände.
VI (3st) anlände till foten av GP sent natten den 26e. Efter att ha vältrat oss ur bilen blev vi minst sagt förvånade när plusgrader och lingonris välkomnade oss på spåret. I skenet av våra pannlampor fick vi upp ett tält och slockande på under en minut.
Tidigt nästa morgon var det lite organisering av utrustning och lite diskussion om vädret. Sista rapporten lovade ca 5 minus och vi bestämde oss för att inte lämna extra kläder i bilen. Ca kl 9 var det ljust och vi begav oss efter några timmars sömn ut på spåret. Inte mer än 500m in i skogen (vi gick från RV 55 upp mot Storjuvbrean) kom snön. En halvmeter är inte så farligt att pulsa i.... om det är torrt. Blötsnö av värsta sorten gjorde att vi inte kom högre än 500 höjdmeter första dagen. Precis där träden tar slut fann vi hårdare snö och slog läger efter 6 timmars pulsande. Vi blev positivt överraskade av lite svalare väder och att det faktiskt var ljust till ca 1600.
Dag två bjöd på en tidig start med ganska platt vandring längs stig/morän fram till glaciärens 'snout'. Vi konstaterade snabbt att snön var hård och konsoliderad varför risken för laviner bedömdes som minimal. Vi begav oss upp längs högra (västra) sidan av glaciären och använde snösäkringar för de inledande lite brantare partierna. Inte nödvändigt men bra träning. 6 timmars vandring längs fin terräng utan större svårigheter placerade oss halvvägs upp längs glaciären med en vägg av snö framför oss som vi såg fram emot dagen efter. Nu började det likna mer alpin miljö. Bara vitt och blå is överallt med stora krevasser längre ut på glaciären. Däremot var det fin vandring om man kramade berget på den västra sidan. Morgondagen såg dock ut att bjuda på betydligt mer krävande terräng.
Tredje dagen och vädret såg ut att hålla i sig. Svag skiftande vind mot syd och ca minus 5. Härligt tänkte vi och begav oss i ljuset från våra pannlampor, inknutna och skramlande med säkringar upp mot väggen som låg framför oss. Väggen visade sig vara mer sluttning och ca 60grader bjöd inte på problem. Några större partier med lavinfarliga sluttningar men underlaget var suveränt så vi bedömde risken som minimal. Mot slutet av dagen blev det svårare. Många sprickor, som däremot syntes tydligt men tröttheten gjorde att jag inte litade på mitt sinne för vägfinnande. Vi drog ut extra rep för mig (som gick först) och vid svåra partier körde vi running belays. Inte behövligt kanske men vi tog säkerheten först och kunskapet i sällskapet varierade. Precis i tid för att se solen krypa ner i syd kom vi upp på platån under Galdhöpiggens västra sida. Temp var ca 5 minus och barometern var stadig på 1014. Helt perfekt tänkte vi. Tyvärr fanns här ingen täckning för mobiler men den röda solennedgången, en stadig barometer och lovande utsikter dagen innan gav oss inga farhågor.
Vi grävde ner oss ca en halvmeter, satte upp tält, gratulerade oss att vara på 2200m och var i sovsäckarna innan kl 5. Kl 10 vaknade jag av att jag böhovde ut och ventilera lite. Jag hade inte vaknat av det men det lät som om det blåste riktigt ordentligt. Jag tycker ofta det är svårt att avgöra för det låter alltid som orkan inne i tältet. Jag låg och avvaktade i nästan en timme för att se om det bara var att vinden vände när jag mindes barometern. Den låg på 998. ojdå .... JAg bestämde mig för att kolla läget och tömma blåsan. När jag kom ut ur tältet fick jag en chock. Från att ha varit i krypande position ut ur vår grop och ställde mig upp utanför tälten så blåste jag omkull i en vindby! Jag har seglat hela mitt liv, bla från Boston till Västindien i en liten segelbåt i november. Jag har aldrig blåst omkull. Nåväl tänkte jag. Grävde upp lite högre vallar, kollade linor och med vår kamrat som sov själv i ett tält och återvände till tältet.
De nästkommande två dagarna bjöd på helt oförändrat väder. Till slut beslöt vi oss för att göra ett försök att ta oss upp för 'porten'. Om vi kom igenom där skulle vi kunna slå läger i lä vid nordväggen, ta en kompassbäring och gå rakt in i skidcentret eller juvashytta ca 6 km bort. Planen var sund och alternativet var att gå ner över glaciären. Jag hade markerat ut vår led genom sprickor och branter väldigt noga med bambupinnar med små oranga flaggor på. Vi konstaterade att vi kunde se den som låg 100m bort från lägret men inte den som låg 150m bort. Det skulle med andra ord bli en segdragen process att hitta ner och kanske skulle tvinga oss att sova på glaciären en natt till. Dessutom sluttade glaciären neråt i norrgående riktning, vilket jag bedömde som lite extra osäkert. Eftersom det hade snöat kraftigt (ca 1 m) med kraftig blåst från norr, kunde de fina sluttningar vi klättrat upp för nu vara rena dödsfällorna. Alternativet var att gå den andra vägen, genom passet, som visserligen bjöd på lika mycket sprickor, men inte alls borde vara lika lavinfarlig. Min föstmö och jag begav oss upp för passet för lite testklättring för att se hur tungt det var i all nysnö. Jag ansåg att det var klart görbart att klättra upp, lägga en fast lina och att sedan använda jumars upp för den lilla brant som passet vjuder på. Denna åsikt delades dock inte av en medlem i vår grupp. NU stod jag inför ett svårt beslut. Ska vi försöka tvinga upp någon för ett pass för att ta den vägen som jag anser säkrast eller ska vi riskera en nedfärd samma väg som vi kom upp? Valet var inte enkelt men det löste sig på ett lite udda sätt. Eftersom en i gruppen inte såg porten som ett alternativ alls konstaterade denne helt lätt att 'jag går tillbaka själv ner för glaciären'. Du måste skämta utbrast jag! Det vore ju självmord. Vad händer om du ramlar i en spricka eller värre? Det går ju inte att se 400m! Men men, vår kompanjon stog på sig. Valet var nu att antingen låta vår kompanjon vandra ner själv, vilket vore att assistera självmord, eller att följa med och säkra. Vår kompanjon var övertygad om att pinnarna skulle stå kvar och att laviner inte var något problem. Jag var ganska ordentligt bekymrad när vi kröp ner i våra sovsäckar den sista natten vid foten av berget för att 'sova på saken'. Nästa morgon gick det fortfarande inte att förmå vår kompanjon att ändra sig varför vi beslöt att gå ner samma väg vi kom upp. Vi löste detta genom, vad jag anser, vara bästa tänkbara sätt. Ett långt 50m rep som gick mellan oss tre. Han gick först med ca 30m. Sist gick jag med 10m extra virade runt axeln. Vi hade sedan ett 30m rep till mellan honom och mellanmannen samt ett kort rep på ca 15 mellan mig och mellanmannen. Tanken var att det skulle vara så enkelt som möjligt att rädda försteman som ramlar i en dold krevass. Min största oro var dock laviner och aldrig har jag känt ett sånt förakt för en lavinsändare som när vi traskade iväg på morgonen. Vad hade varit sannolikheten att den hade gjort nytta när vi sögs med i en lavin och var inbundna! Men men, kanske någon annan hittar oss tänkte jag.
Resan ner gick faktiskt bra. Jag gick sist och gick inte ifrån en markör innan nästa hade hittats.
Erfarenheter som vi tar med oss är många och jag ska gladeligen skriva om dessa vid tillfälle men kort kan sägas att 3 dagar upp, 6 timmar ner. Bättra att vara fyra än tre, och Galdhöpiggen GÅR att bestiga från västsidan. Vi tog massor av bilder och gick en bit upp för att reka. Jag kommer garanterat att återvända för en revansch! Tyvärr fanns denna gång inte tid att lägga upp en led längs den branta sidan men om någon har planer på att åka dit så skriv. Det ser svårt.... men inte omöjligt ut...precis som det ska va.
