Skall klätterträffar de facto förbjudas?

Gustav, ditt inlägg tycker jag är rätt på det.

Idag när vi har någon enkel sammankomst typ lokalklubbträff på en liten klippa så finns det personer som ofta dyker upp och förväntar sig/ställer krav på en rätt hög service (typ prova på klättring) och de tar nog för givet att den lokala klubben ska också har försäkring/riskanalys/cert. instruktörer. Det känns klart oroande.

När sedan SKF hänger på till 110% med riskanalyser och utbildningssteg för att klippklätterinstruktör som kräver att man genomgår:
Första hjälp för klättring
inomhus
hjälpinstruktör
sport
Klippklätterinstruktörsutbildning

Så känner jag att allt blir väldigt segt.
Dessutom så tappar man lusten att jobba ideellt för den lokala klubben.

Det är en genomgripande trend tycker jag att folk tror att de köper en tjänst av en förening.

"Jag betalar för det"

Det har ju i princip gått så långt att många föreningar snarare drivs som bolag, med enda skillnaden att man måste vara medlem för att få bli kund. Avlönade ledare, avgifter för alla aktiviteter etc. Men eftersom de kallar sig för förening så slipper de undan mycket av de regler som gäller för företag.

Men det är väl kanske så att det är den typen av föreningar (maskerade företag) som man främst är ute efter att klämma åt. Men de riktiga föreningarna kommer i kläm...

Alltså, trenden med större krav på organisation, säkerhet och service är ju genomgående. Det tror jag i alla fall de flesta håller med om. Sedan kan man ha olika åsikt om detta är bra, dåligt eller mittemellan.

Jag upplever att mycket av det som förr var ideellt arbete genom föreningar redan har förvisats till mindre organiseraade former? Jag deltar i princip aldrig i någon föreningsverksamhet längre, däremot klättrar jag, vandrar, seglar och hittar på allesköns äventyr med folk jag har kontakt med via nätet på olika sätt (framförallt meetup).

Jag började klättra via en meetup när vi skulle utforska klövbergsgrottorna, det lilla jag har hunnit tradklättra har bara varit med vänner och samma gäller bouldering och sportklättring.

Samma gäller fjällvandring, helgresor etc. Massor av meetups, men scouterna har jag inte varit aktiv i sedan -97 och friluftsfrämjandet har jag inte deltagit i en enda aktivitet av trots att jag varit medlem i flera år och har ett starkt intresse för i princip allt de sysslar med.

Med detta som bakgrund tror jag det är naturligt att man förväntar sig att det, när man väl deltar, är ganska uppstyrt och professionelt. Annars kan jag ju lika gärna fortsätta hänga med folket jag redan drar ut med?

Nu verkar ju en del av exemplen ovan ganska extrema. Men visst förväntar i alla fall jag mig att när det är officiellt sanktionerat är lite uppstyrt och att det finns folk där som har med sig en förbandslåda, vet hur de kan få dit en ambulans och kanske av eget intresse gått en kurs eller två inom relevanta områden.

Det du missar lite är väl att just det här "hänga med folk med gemensamma intressen för att göra saker ihop" är det som är grunden till en förening.

Stadgar är inget mer än överenskommelsen av vad man ska göra tillsammans. Medlemsavgift är inte måste alls i en förening, men brukar ses som ett bra sätt att dela på gemensamma kostnader och att hålla reda på vilka som fortfarande vill vara medlem varje nytt år.

Så när du och dina klättringsbekanta bestämmer er för att lägga en 20-lapp var till bensinpengar till den som kör bilen till leden så har ni i princip bildat en liten förening med medlemsavgift

Nu för tiden då de flesta klubbar har facebook-sidor där man enkelt skapar evenemang så får jag känslan att det finns folk som tror att någon annan ska ta hand om ansvaret när man är ute klättrar på en säsongsupptakt vid den lokala utomhusklippan.

Detta måste ju jobbas bort för annars blir ansvarsbiten orimlig för de lokala klubbarna och deras styrelse.

Att komma med en riskanalys och skriva i rutor som förberedelse kommer alltid nagelfaras och ifrågasättas, varför fyllde man inte i den ruta, kunde man ha förhindrat det genom en annan åtgärd osv.

Med den trend som är nu så är klätterträffar snart tillställningar som är sponsrade av något frilufsmärke eller dylikt med betalda instruktörer som arrangrörer

qwert sa:

Gustav, ditt inlägg tycker jag är rätt på det.

Idag när vi har någon enkel sammankomst typ lokalklubbträff på en liten klippa så finns det personer som ofta dyker upp och förväntar sig/ställer krav på en rätt hög service (typ prova på klättring) och de tar nog för givet att den lokala klubben ska också har försäkring/riskanalys/cert. instruktörer. Det känns klart oroande.

När sedan SKF hänger på till 110% med riskanalyser och utbildningssteg för att klippklätterinstruktör som kräver att man genomgår:
Första hjälp för klättring
inomhus
hjälpinstruktör
sport
Klippklätterinstruktörsutbildning

Så känner jag att allt blir väldigt segt.
Dessutom så tappar man lusten att jobba ideellt för den lokala klubben.

Klicka för att se resterande...

För det första krävs inte alla de där punkterna för att bli klippklätterinstruktör. För det andra är jag oerhört glad att klippklätterinstruktörerna har en vettig första-hjälpen-utbildning att tillgå (en kurs som jag tycker att _alla_ klättare bör gå, om man så mycket som bouldrar). Att bli hjälpinstruktör är för att det ska vara _lättare_, inte svårare att bli klätterinstruktör.

Ot, men vem ger ut de där förstahjälpenkurserna? Förekommer de på olika orter i rimligt tidsintervall?

Jag tycker det vore bra att utbilda massor med klippinstruktörer. Efter att ha tittat snabbt igenom processen att bli intruktör har jag svårt att tro att förbundet vill utbilda många instruktörer? Hur många utbildas?

Är det viktigt att exempelvis ha aidat 5 aidleder eller klättrat flerrepors för att hålla grundkurs i klippklättring?

Håller med om er som skrivit tidigare att det är trist med byråkratisering av intresse! Men bra med hjälpdokument för nedladdning för de som önskar

kjpil sa:

Håller med om er som skrivit tidigare att det är trist med byråkratisering av intresse! Men bra med hjälpdokument för nedladdning för de som önskar

Klicka för att se resterande...

Jo det är synd, men tror startskottet gick efter dödsolyckan 2001 i Tarfala. Frågan ställdes liksom p sin spets då. Vem kan ledaa en aktivitet? Hur vet vi att den som leder en aktivitet är kompetent?
15 år senare har vi säkerhetsplaner och krav på certifieriongar inom diverse verksamheter.

christian

kjpil sa:

Ot, men vem ger ut de där förstahjälpenkurserna? Förekommer de på olika orter i rimligt tidsintervall?

Jag tycker det vore bra att utbilda massor med klippinstruktörer. Efter att ha tittat snabbt igenom processen att bli intruktör har jag svårt att tro att förbundet vill utbilda många instruktörer? Hur många utbildas?

Är det viktigt att exempelvis ha aidat 5 aidleder eller klättrat flerrepors för att hålla grundkurs i klippklättring?

Håller med om er som skrivit tidigare att det är trist med byråkratisering av intresse! Men bra med hjälpdokument för nedladdning för de som önskar

Klicka för att se resterande...

Hur kopplar du i en repbroms?

nermander sa:

Det du missar lite är väl att just det här "hänga med folk med gemensamma intressen för att göra saker ihop" är det som är grunden till en förening.

Stadgar är inget mer än överenskommelsen av vad man ska göra tillsammans. Medlemsavgift är inte måste alls i en förening, men brukar ses som ett bra sätt att dela på gemensamma kostnader och att hålla reda på vilka som fortfarande vill vara medlem varje nytt år.

Så när du och dina klättringsbekanta bestämmer er för att lägga en 20-lapp var till bensinpengar till den som kör bilen till leden så har ni i princip bildat en liten förening med medlemsavgift

Klicka för att se resterande...

Fair enough, jag tänkte nog mer på om man går en kurs eller på annat sätt deltar i en större riksorganisations arrangemang. Jag menar, jag tänker nog tex att om man skickar barnen på scoutläger att ledarna har någorlunda koll på första hjälpen och har tänkt på hur man får dit en ambulans eller på andra sätt tänkt på hur man ska hantera en eventuell krissituation.

Det fråntar ju självklart inte deltagare eller målsmans ansvar, det får aldrig bli så att arrangören måste leva upp till helt absurda säkerhetskrav för att kompensera för allt idiotiskt folk kan tänkas hitta på. Men att tänka efter lite före, typ - detta kan hända om oturen är framme, vad gör vi då? - det tycker jag man kan ta på sig.

Detta trots att det handlar om ideellt arbete. Precis som man på alla lite större eller seriösare arbetsplatser brukar ha tänkt på det (om inte annat har väl alla fått höra (och kanske glömt) var man ska samlas om brandlarmet går).

Det är så himla lätt att alla på plats får stresspanik och beter sig urkorkat om man inte har i bakhuvudet hur man skulle göra när olyckan är framme.

Därmed inte sagt att jag tycker man alltid ska tillsätta en kommission för att utreda eventuella risker ett år innan man kan våga sig ut och klättra.

dmchris sa:

Det fråntar ju självklart inte deltagare eller målsmans ansvar, det får aldrig bli så att arrangören måste leva upp till helt absurda säkerhetskrav för att kompensera för allt idiotiskt folk kan tänkas hitta på. Men att tänka efter lite före, typ - detta kan hända om oturen är framme, vad gör vi då? - det tycker jag man kan ta på sig.

Klicka för att se resterande...

Den springande punkten i det här fallet är ju syftet med regelverket som Konsumentverket vill införa.
För om någon anses vara arrangör och därmed ansvarig för allt tokigt folk kan tänkas hitta på, bara för att denne någon sagt, "Ni som kan och vill, kom hit och klättra i helgen, så träffas vi och hänger på kvällen" (typ Tunaberg), så kommer det ju i förlängningen att leda precis till just detta.
Och eftersom Konsumentverket i samma andetag diskvalificerar uttrycket "Klättring sker på egen risk" så fort någon andats att det skulle vara kul att träffas och klättra lite, så kan jag inte se att det leder någon annanstans...

Jag ser ingen som helst risk för absurda säkerhetskrav. När KV säger att man inte kan säga att klättring sker på egen risk så menar de att vår juridiska situation i Sverige ej gör detta möjligt. Låt oss säga att jag som arrangör av en klätterkurs tappar ner en kursdeltagare i marken, och att denne deltagare har skrivit under att allt sker på egen risk så menar KV att ett sådant avtal inte är juridiskt bindande. Arrangören kan fortfarande åtalas. Möjligen kan avtalet användas som bevis i en tvist men avtalet i sig är inte starkt nog att skydda arrangören. Detta är inget konstigt egentligen. Men det som diskuteras i den här tråden är av synnerligen överdrivna proportioner.

Att en checklista i efterhand skulle nagelfaras, som någon här uttryckte det, och kritiseras för att man inte kryssat i fler/rätt rutor tror jag inte på. Jag tror att den arrangör som efter en olycka, om det uppstår en tvist, inte kan uppvisa något som helst dokumenterat systematiskt säkerhetsarbete ligger avsevärt mycket sämre till. Såklart är det ett retoriskt tacksamt argument att ta till, men jag tror att det är fel.

Alla dessa dystopiska scenarier som målas upp i den här tråden tror jag beror på att de flesta håller på med klättring på sin fritid. Dock så finns det en annan sida. Det finns kommersiella och ideella aktörer som är seriösa. Det finns också aktörer som är oseriösa. Jag tror att vi alla har mycket litet att tjäna på planlösa aktörer som ej tar klättringens allvarliga natur på allvar. Vad du som privatperson gör på berget ska inte KV bry sig om. Exakt var gränsen går för vad som är näring/tjänst/aktör/organiserat m.m. det är vad som måste diskuteras. Än så länge känns det i denna tråd som om den frågan inte har diskuterats, om jag ska vara ärlig. Det som händer nu är reaktiv pajkastning. Detta är mycket litet hjälp för de som ska föra diskussion med KV.

Så, ställ er frågan redan nu: hur vill du se tillbaka på din insats som klättrare i vårt lilla samfund i frågan om vad du gjorde för att bidra till denna oerhört viktiga diskussion? Vad är ditt bidrag?