det är ens första plikt att se till att man mår tillräckligt bra för att ha något att ge sina medmänniskor (och då menar jag inte bara materiellt).
annars blir man obevekligen tärande, även om det kan vara väldigt subtilt.*
vad som får en att må tillräckligt bra är så individuellt att det bara är man själv som kan avgöra det - och det är svårt nog; det krävs ofta en livsavgörande kris för att man ska kunna se sig själv med öppna ögon.
för en del räcker det med att justera sin inställning, andra måste göra mer drastiska saker.
om man gör - även milt - våld på sig själv, kanske i namn av att ta ansvar eller hänsyn, för att man tror att det är så det "ska vara", eller bara för att man är rädd, så är det lätt att man blir irriterad på andra som inte väljer samma sätt att hantera livet.
så blir man upprörd över sånt som andra gör bör analysen börja med att man tar en titt på sig själv och sina drivkrafter - det finns ju alltid minst ett annat perspektiv än ens eget.
*alla kan naturligtvis ha kortare eller längre dippar, men nu pratar jag övergripande.
annars blir man obevekligen tärande, även om det kan vara väldigt subtilt.*
vad som får en att må tillräckligt bra är så individuellt att det bara är man själv som kan avgöra det - och det är svårt nog; det krävs ofta en livsavgörande kris för att man ska kunna se sig själv med öppna ögon.
för en del räcker det med att justera sin inställning, andra måste göra mer drastiska saker.
om man gör - även milt - våld på sig själv, kanske i namn av att ta ansvar eller hänsyn, för att man tror att det är så det "ska vara", eller bara för att man är rädd, så är det lätt att man blir irriterad på andra som inte väljer samma sätt att hantera livet.
så blir man upprörd över sånt som andra gör bör analysen börja med att man tar en titt på sig själv och sina drivkrafter - det finns ju alltid minst ett annat perspektiv än ens eget.
*alla kan naturligtvis ha kortare eller längre dippar, men nu pratar jag övergripande.
