Vid Slabben i Utby sitter en plakett på klippan. För den den som inte har varit där kan jag berätta att den i snart två decennier har påmint om en enkel firning som gick fatalt snett. Jag berättar det därför att jag vill framhålla att all klättring innehåller ett visst riskmoment. Jag vet inte, men på sätt och vis måste jag föra ner den pågående diskussionen på Big wall/alpin (om risker, ansvar, föräldraskap, död och meningen med allt - ganska djupt, det är sant, men jag kan inte låta bli att bli gripen) till ett plan som jag kan begripa. Alltså hamnar jag inte på K2, utan i Utby, platsen där jag klättrar till vardags. Klättrare har dött där och man kan lugnt räkna med att det kommer att hända igen. Ändå är vi fantastiskt många som åker dit dag efter annan. Varför?
För dryga veckan sedan var jag där vid Slabben och klättrade med min 10-årige son (och min fru - jag vill ju inte att ni ska tro att jag helt ansvarslöst var där som ensam vuxen). På vägen dit pratade vi bland mycket annat om Fredrik Ericsson. Som varje barn i hans ålder hade han därefter helt följdriktigt fantasi nog att inse vad som, om allt gick snett, skulle kunna hända där på väggen i Utby och helt naturligt vägrade han att delta i någon som helst firning eller liknande efter att vi hade byggt ankare. Vi gick ner i stället och det var bra med det.
Väl nere och efter att ha tittat på ett par repor ville han dock klättra, i alla fall. Och självklart fick han det. Efter inledande tvivel gick det också bra - huvuddelen av Skärselden klarades galant, men på det avslutande cruxet fick han ge sig. Dags att bege sig neråt. På vägen ner passade han då på att göra några pendlingar - springande och hoppande över väggen lekte han Spindelmannen och njöt av höjden, leken och friheten. Så snart han var nere tyckte han att det var trist att behöva vänta på sin tur igen... Och alla är vi väl sådana.
Och ändå - när jag till slut klättrade upp, tog ner ankaret och firade av bet han sig likväl i läppen av en lätt känd skräck ...
För min som var denna enkla torsdagsutflykt en resa både i rädsla och pirrande njutning. Han kommer att vilja klättra igen. Han kommer att vara rädd igen. Precis som vi alla som klättrar.
Vart vill jag då komma med detta?
Jo, jag inser att klättring är riskfyllt. Det spelar ingen roll om jag är på Slabben eller på K2 - riskerna finns där, i högst varierande grad förvisso, men alltid närvarande. Ska man då ta dem som ansvarstagande vuxen? Ska man ta dem som ansvarstagande förälder?
Om jag trodde att man tioårige son hade mognaden för att lämna ett svar skulle jag fråga honom. Och jag vet vilket svar jag skulle få. Men man ställer inte sådana frågor till barn. Alltså måste jag gå till mig själv för att besvara frågorna.
Hur jag än vänder och vrider på frågan kan jag inte tycka annat än att det självklart är rätt att ta risker - stora eller små - för att förverkliga och fullfölja det enda fattiga liv man har till sitt förfogande. Ja, även med barn har vi att fundera på vilket innehåll som ger våra liv deras maximala innehåll. Och jag tror definitivt inte att våra barn är betjänta av föräldrar som gör barnen till deras livs hela innehåll och mening. Att av inbillad plikt leva mindre än man vill är att göra sig till offer.
Till vardags försörjer jag mig mig som pedagog - inom dykning och humaniora. Mina erfarenheter inom detta skrå säger mig att åtskilliga levande föräldrar är så frånvarande att deras död vore en välgärning - då kunde barnen åtminstone släppa dem ... Det är inte givet att en levande förälder är att föredra. Man bör inte vara för inbilsk som förälder.
Jag har levt på olika sätt under mitt liv. Jag har försökt leva i en välvadderad medelklassdröm med säkerhetsbälten och airbag i alla situationer och var utomordentligt olycklig i det. Det krävdes en skilsmässa för att jag skulle inse att jag var på fel spår. Därefter har jag släppt alla de där småborgerliga hämningarna av inbillat ansvarstagande och återupptagit min ungdoms ändå ganska måttliga risktagande och de senaste åren av har mitt liv haft all märg och lycka jag kan önska mig. Jag dyker, kör motorcykel, klättrar och åker skidor som om jag var 17 år, och nästan alla mina spöken har flytt ...
Personligen kan jag inte tycka annat än att det är en bourgeoisiens inbolstrade, våta dröm att man kan gå genom livet utan att få sår och ärr. Livet är hårt - deal with it! Visst fan, jag kan dö på en klippa eller i ett vrak, och det vore fantastiskt sorgligt och traumatiskt för mina barn, och det skulle märka dem för livet, men, trots allt, det är ju ändå något som händer hela tiden, och barn överlever och och lever väl ändå. Och när jag ställer mig vid vågskålarna inser jag att jag skulle ge mina barn långt värre sår i själen om jag stängde av allt det där som gör livet vackert och understundom rent extraordinärt. Den där bittre lille gubben som ångrade alla oklättrade klippor, alla odykta djup, alla okörda kurvor och alla orörda backar skulle kröka ryggen på dem mycket värre än den där lycklige pappan som trillade av pinnen medan han gjorde något han älskade ...
Naturligtvis bygger ovanstående resonemang på att barnen finns i ett sammanhang av omhändertagande vuxna. Om jag var mina barns sista och enda räddning i världen skulle naturligtvis allt komma i ett annat ljus. Det snackas om ego-trippar, men är inte den största egotrippen av alla den som som hyses av föräldrar som tror att deras närvaro är allt avgörande? Det skulle vara illa om jag dog, men vad fan, livet går vidare. Jag vet att det runt mina barn finns tillräckligt många vuxna som är villiga och redo att ta hand om dem. De skulle överleva och leva väl också utan mig - långt bättre än om jag levde och var den där bältade surgubben. Och, for the record, jag var inte gammal då min pappa dog (i en hjärtinfarkt) ...
Och i allt ovantstående är jag helt övertygad om att min ömsom förskräckte och ömsom modige son skulle hålla med mig... Det är när man riskerar det en smula som livet får sitt fulla värde. Rock on!
För dryga veckan sedan var jag där vid Slabben och klättrade med min 10-årige son (och min fru - jag vill ju inte att ni ska tro att jag helt ansvarslöst var där som ensam vuxen). På vägen dit pratade vi bland mycket annat om Fredrik Ericsson. Som varje barn i hans ålder hade han därefter helt följdriktigt fantasi nog att inse vad som, om allt gick snett, skulle kunna hända där på väggen i Utby och helt naturligt vägrade han att delta i någon som helst firning eller liknande efter att vi hade byggt ankare. Vi gick ner i stället och det var bra med det.
Väl nere och efter att ha tittat på ett par repor ville han dock klättra, i alla fall. Och självklart fick han det. Efter inledande tvivel gick det också bra - huvuddelen av Skärselden klarades galant, men på det avslutande cruxet fick han ge sig. Dags att bege sig neråt. På vägen ner passade han då på att göra några pendlingar - springande och hoppande över väggen lekte han Spindelmannen och njöt av höjden, leken och friheten. Så snart han var nere tyckte han att det var trist att behöva vänta på sin tur igen... Och alla är vi väl sådana.
Och ändå - när jag till slut klättrade upp, tog ner ankaret och firade av bet han sig likväl i läppen av en lätt känd skräck ...
För min som var denna enkla torsdagsutflykt en resa både i rädsla och pirrande njutning. Han kommer att vilja klättra igen. Han kommer att vara rädd igen. Precis som vi alla som klättrar.
Vart vill jag då komma med detta?
Jo, jag inser att klättring är riskfyllt. Det spelar ingen roll om jag är på Slabben eller på K2 - riskerna finns där, i högst varierande grad förvisso, men alltid närvarande. Ska man då ta dem som ansvarstagande vuxen? Ska man ta dem som ansvarstagande förälder?
Om jag trodde att man tioårige son hade mognaden för att lämna ett svar skulle jag fråga honom. Och jag vet vilket svar jag skulle få. Men man ställer inte sådana frågor till barn. Alltså måste jag gå till mig själv för att besvara frågorna.
Hur jag än vänder och vrider på frågan kan jag inte tycka annat än att det självklart är rätt att ta risker - stora eller små - för att förverkliga och fullfölja det enda fattiga liv man har till sitt förfogande. Ja, även med barn har vi att fundera på vilket innehåll som ger våra liv deras maximala innehåll. Och jag tror definitivt inte att våra barn är betjänta av föräldrar som gör barnen till deras livs hela innehåll och mening. Att av inbillad plikt leva mindre än man vill är att göra sig till offer.
Till vardags försörjer jag mig mig som pedagog - inom dykning och humaniora. Mina erfarenheter inom detta skrå säger mig att åtskilliga levande föräldrar är så frånvarande att deras död vore en välgärning - då kunde barnen åtminstone släppa dem ... Det är inte givet att en levande förälder är att föredra. Man bör inte vara för inbilsk som förälder.
Jag har levt på olika sätt under mitt liv. Jag har försökt leva i en välvadderad medelklassdröm med säkerhetsbälten och airbag i alla situationer och var utomordentligt olycklig i det. Det krävdes en skilsmässa för att jag skulle inse att jag var på fel spår. Därefter har jag släppt alla de där småborgerliga hämningarna av inbillat ansvarstagande och återupptagit min ungdoms ändå ganska måttliga risktagande och de senaste åren av har mitt liv haft all märg och lycka jag kan önska mig. Jag dyker, kör motorcykel, klättrar och åker skidor som om jag var 17 år, och nästan alla mina spöken har flytt ...
Personligen kan jag inte tycka annat än att det är en bourgeoisiens inbolstrade, våta dröm att man kan gå genom livet utan att få sår och ärr. Livet är hårt - deal with it! Visst fan, jag kan dö på en klippa eller i ett vrak, och det vore fantastiskt sorgligt och traumatiskt för mina barn, och det skulle märka dem för livet, men, trots allt, det är ju ändå något som händer hela tiden, och barn överlever och och lever väl ändå. Och när jag ställer mig vid vågskålarna inser jag att jag skulle ge mina barn långt värre sår i själen om jag stängde av allt det där som gör livet vackert och understundom rent extraordinärt. Den där bittre lille gubben som ångrade alla oklättrade klippor, alla odykta djup, alla okörda kurvor och alla orörda backar skulle kröka ryggen på dem mycket värre än den där lycklige pappan som trillade av pinnen medan han gjorde något han älskade ...
Naturligtvis bygger ovanstående resonemang på att barnen finns i ett sammanhang av omhändertagande vuxna. Om jag var mina barns sista och enda räddning i världen skulle naturligtvis allt komma i ett annat ljus. Det snackas om ego-trippar, men är inte den största egotrippen av alla den som som hyses av föräldrar som tror att deras närvaro är allt avgörande? Det skulle vara illa om jag dog, men vad fan, livet går vidare. Jag vet att det runt mina barn finns tillräckligt många vuxna som är villiga och redo att ta hand om dem. De skulle överleva och leva väl också utan mig - långt bättre än om jag levde och var den där bältade surgubben. Och, for the record, jag var inte gammal då min pappa dog (i en hjärtinfarkt) ...
Och i allt ovantstående är jag helt övertygad om att min ömsom förskräckte och ömsom modige son skulle hålla med mig... Det är när man riskerar det en smula som livet får sitt fulla värde. Rock on!
