Allvar i accessfrågor

Mezzner; sa:

(Fling, kan du kolla din e-mail även under fritid?)

Klicka för att se resterande...

Ja, har för tillfället BBB hemma. Det är dock dyrt, så jag funderar på att göra mig av med det. Själv då?

Re: Re: Kul att nån gillar kreativa förslag!

fling; sa:

Olle H, det nämns inget om klättring eller diskussion med SKF, fast jag gissar att så skett. Någon som vet? Min gissning är att i och med reservatet kommer specifikt klättring att förbjudas. Såsom skedde vid t.ex. Grottberget i Södertälje.

Klicka för att se resterande...

Det verkar som om SKK:s accessgrupp har regelbundna kontakter med åtminstone kommunen http://www3.utsidan.se/skk/verksamhetsberättelse2004.doc

Nedan gäller visserligen Klövberget, men det viktiga är att SKK har en kontinuerlig och som det verkar positiv dialog med åtminstone kommunen.

"Framtiden för Klövberget började diskuteras under 2002. Göran Bardun på Tyresö kommun hanterar även detta ärende. Även där var de preliminära tankarna att utöka omfattningen för naturreservatet och införa förbud mot klättring. Den positiva dialogen mellan accessgruppen och kommunen har lett till dels en ökad förståelse för klättring och även organisationen SKK: s arbete. Samrådsförslaget är nästan klart och skall läggas fram för godkännande till kommunstyrelsen inom Tyresö för godkännande."

Och vad gäller bl a Dödskalleberget:

"Kommunen har ännu inte kommit överens med Dyviksudds Tomtägarförening om skötsel av området av den del som berör reservatsutökningen. I korta ordalag innebär det klättring på redan gjorda leder är tillåten tillsvidare. Däremot är ingen ny eller ombultning inom aktuellt område tillåtet. Annonsering om förändringar kommer att göras på inomhusklätterställen i Stockholm samt på SKKs hemsida."

Vad gäller Naturreservat och klätterförbud så finns det väl inget som säger att om ett område blir naturreservat att det automatiskt innebär klätterförbud. Varje naturreservat har en skötselplan som reglerar hur området ska skötas för att nå de specifika naturvårdsmålen och syftena med reservatet. Dessa kan ju vara väldigt olika, varje naturreservat har sina specifika förutsättninger. Värt att notera är att värden för friluftslivet skall vägas in i de beslut som fattas när ett område avsätts som naturreservat. Klättring är väl friluftsliv?

Vad jag försöker säga är att det alltid finns utrymme för förhandlingar med länsstyrelse och kommun, och även andra intressenter.

Sen gillar jag Saltis förslag att göra en miljkonsekvensanalys som beskriver vilken miljöpåverkan klättringen skulle ha i ett givet område. Förhoppningsvis skulle detta öka förståelsen av klättring hos länsstyrelser och kommuner.

Har suttit och läst tråden, eller i vart fall skummat igenom den. Eftersom jag inte kan göra detta ostört på jobbet - och inte heller kan skriva något sammanhängande utan att riskera att bli avbruten - så skriver jag kort ner några reflektioner jag gjort så här långt. Helt utan något anspråk på struktur eller att ha tänkt färdigt.

Allemansrätten hävdas som argument för klättring i flera inlägg. Allemansrätten är för det första inte någon lagstadgad rätt, utan en s.k. sedvanerätt som är ganska lätt att på olika sätt inskränka. Syftet med allemansrätten är att säkra tillgången till naturen för gemene man och samtidigt säkra att inte markägare och andra lider ekonomisk eller materiell skada (nedtrampade sädesfält, nedrivna staket, borrhål i berget (?), osv.). Dessutom handlar det om hemfrid och störning och i någon mån om naturvård (fast jag hävdar att detta är med ekonomiska baktankar). Sett så är dock klättring, vilket också Naturvårdsverket slagit fast, en aktivitet som ryms inom allemansrätten när den bedrivs på enskilt initiativ (dvs inte kurser och klubbaktiviteter), med kil- och naturliga säkringar och utan föregående rensning.
Det som markägare oftast retar sig på tycks vara direkta brott mot lagar snarare än överträdelser mot allemansrätten. Dvs hemfridsbrott (störning), terrängkörning/-parkering, osv. Eller rättare sagt, det är det de kan ta på. De kan reta sig på även sådant som ryms inom allemansrätten, men det kan de aldrig använda för att bli av med klättrarna.
Allemansrätten är kostnadsfri, och vi ska aldrig ge oss in i att betala för något som ska vara gratis och tillgängligt för alla. Däremot kan vi, som i fallet Tunaberg, självklart erbjuda betalning för parkering, ordna med bajamajor och soptunnor och bekosta dessa. Samtidigt är jag inte säker på att det är det som behövs. Ibland kan det vara tvärtom, och förbättrad service i form av parkering och annat ser markägarna som ett hot eftersom det kan innebära fler klättrare.

Ett sätt att bli av med klättrare som visat sig populärt är att hänvisa till känsliga djur eller växter och därefter förbjuda klättring inom det naturreservat man bildar för ändamålet. Naturreservat kan dock bildas med olika syften, varav ett också kan vara att säkra området för det rörliga friluftslivet (dit klättring tvivelsutan hör). Det är ju egentligen helt analogt med att man vill bevara ett visst kulturlandskap. Jag menar, slåtterängar o.likn. innebär ju otvivelaktigt en åverkan på naturen, till skillnad mot orörd urskog.

Jag tror att ett stort problem är att markägare och närboende inte kan identifiera sig med klättrare. Fotboll, som i ett exempel i tråden, är något de känner väl till och antagligen spelat själva någon gång. Tittar förmodligen på det på TV också. Klättring däremot ses som något mycket suspekt. Där tror jag att lite utbildning och lite smörande kan räcka en bra bit. Jag vet exempel där de lokala klättrarna bjudit upp närboende och markägare till berget, bjudit på fika och visat dem runt, förklarat hur klättring går till och låtit dem prova på om de velat. De har också lämnat kontaktuppgifter så att de (klättrarna) är lätta att få tag i om något problem uppstår, och de har gett alla gäster varsin förare så att de själva kan läsa lite mer om vad som pågår på just deras berg. En hembakt sockerkaka till midsommar, en chokladask till jul och en blomma till påsk har också hjälpt till att förebygga dåliga relationer. Där har man lyckats visa markägarna att man inte tar sin rätt att klättra för given. Och då har det aldrig varit aktuellt med ekonomisk ersättning - tack och lov.

Ett annat problem, men helt analogt, är att bergen i princip är gratis. Det är en stor skillnad mot t.ex. fotboll eller hockey, där det krävs politiska beslut som kostar stora pengar innan aktiviteten kan komma igång. Genom ett sådant beslut investerar poliktiker och andra makthavare personlig prestige i aktiviteten, och kommer sedan att försvara den med näbbar och klor om det skulle bli problem. Därför kan det vara så att tanken om en miljökonsekvensbeskrivning för klättring i vissa områden kan vara en bra idé.

Däremot är en utredning ingen garanti. I fallet Bispberg gjordes en inventering av moss- och lavfloran på berget av oberoende biologer från Naturcentrum i Göteborg. Men som Fling påpekat är forskares utlåtanden sällan så svart-vita som politikers, utan mera karaktären av "man kan skönja en tendens...", "tycks det som om...", "det förefaller...", "finns ett möjligt samband...", osv. Det är lite synd i sådana sammanhang eftersom det ger beslutsfattarna möjligheten att läsa forskningsrapporten som fan läser bibeln. I Bispberg fann de t.ex. tecken som tydde på att klättringen höll undan de mer vanliga och livskraftiga lavarna, vilket gav vissa mer sällsynta arter av skorplav en chans att etablera sig (längs populära leder). Men att ett sådant orsakssamband föreligger vågar ju inte en seriös forskare uttala sig om, och därför valde de istället (om jag minns rätt) att tolka det som intäkt för att klättringen måste förbjudas, eftersom de här sällsynta lavarna råkade växa just där man klättrade som mest.
Vad jag vill säga med det är att en utredning visst kan vara en väg, men det finns också risker med den.

Se där! Några spontana tankar när jag ögnat igenom tråden. Lovar att återkommma om eller när det dyker upp fler