The Dark Art...

fson; sa:

Därför att enligt ditt sätt att resonera skulle alla aktiviter med färre utövare än 139 vara säkrarae än 'normal' klättring med rep - oavsett om ALLA slagit ihjäl sig.

Skall man nyttja "statistik" får man hålla sig till vissa grunläggande regler! (..eller erkänna epitetet 'politiker'..)

/Per

Klicka för att se resterande...

Jag har inte hävdat att soloklättring är bättre/sämre/säkrare/farligare/coolare/nördigare än repklättring! Eller? Det enda jag gjorde var att hänvisa till R&I som uppgav 11 döda för förra året. Och som en fotnot la jag till att även om du har koll på din egen klättring, rep och säkringar så kan du sprida ut dina vävnader över landskapet om din säkrare inte vet vad han pysslar med.

Men man kanske inte "får" skriva denna siffra, bara för att man inte har ett korrekt jämförelseunderlag med ett statistiskt urval av befolkningen?

Äntligen!

Nu börjar vi äntligen komma någonstans med den här diskussionen!

Det har dykt upp en del intressanta inlägg:

1. Duracellkaninen är helt medveten om att han inte vet något om frisolo. Därav hans lite naiva inlägg: "om de såg sig som döda(snart) skulle jag inte kritisera".
SANNINGEN är: (borde väl egentligen inte inviga Er i klättringens svartkonst, men...) Det enda sättet att kunna härda ut och utföra sitt yttersta i en miljö som betyder döden om man gör fel är att man redan har accepterat att man är död... Varför tror ni att vissa klättrare kan härda ut dagar och veckor i A4 & A5 miljöer och frisoloklättra nära sin onsightgrad, led efter led?! Det är omöjligt att lura sig själv och "blunda" för riskerna, det går kanske en gång, men efter det är man helt och fullt medveten om spelet man spelar! Jag har full förståelse om Ni tycker det låter sjukt, because it takes one to know one...

2. Sibilja lever i den "normala" klättervärlden där dåliga säkringar inte finns, och om de finns så är det dåliga säkringar som "bromsar fallet en smula"...
Sibilja har inte hört talas om t.ex AID-klättring som bedrivs just på så dåliga säkringar som möjligt. I england klättrar man så svåra leder som möjligt (8:a till 9:a) på så dåliga säkringar att det är löjligt...
Den led som har sämst säkringsmöjligheter och är svårast att klättra höjs till skyarna.

3.Gahne är mycket insiktsfull...

4.Robban har helt rätt. Frisoloklättraren som lever efter punkt 1 har ju ingen familj att ta hänsyn till. OM han har det, så har han klarat upp det med dem innan, eller så är han bara dum i huvet.

5.FJS90/91, intressant inlägg!

Otroligt intressant att få höra Era inlägg om detta svenska TABU ämne, jag börjar fatta varför det t.ex finns en Bigwallsida på utsidan men ingen Frisolosida, trots att det säkert finns fler frisoloklättrare än bigwallklättrare i detta land. Frisoloklättrare som klättrar i det tysta och inte vågar tala om det för någon av rädsla av att stämplas som nån som "skryter" eller "för att verka ball".
Frisolo bedrivs av klättrare som varken vill vara eller känner sig "balla" och för oss så är frisolo bara en av alla de andra klätterformer som finns där ute.
Min point är att jag vill kunna tala om för folk att när jag klättrade t.ex Sylhammarleden på Sylarna, så gjorde jag det solo. UTAN att mötas av klättrare som tror att man är "Ball", "skrytig", "vårdslös", "skum" eller "Provocerande".
Tack till Er som tog Er tid att läsa ända hit!

PEACE!
[Ändrat av spacemonkey 2003-10-08 kl 14:01]

Re: Äntligen!

spacemonkey; sa:

1. Duracellkaninen är helt medveten om att han inte vet något om frisolo. Därav hans lite naiva inlägg: "om de såg sig som döda(snart) skulle jag inte kritisera".
SANNINGEN är: (borde väl egentligen inte inviga Er i klättringens svartkonst, men...) Det enda sättet att kunna härda ut och utföra sitt yttersta i en miljö som betyder döden om man gör fel är att man redan har accepterat att man är död... Varför tror ni att vissa klättrare kan härda ut dagar och veckor i A4 & A5 miljöer och frisoloklättra nära sin onsightgrad, led efter led?! Det är omöjligt att lura sig själv och "blunda" för riskerna, det går kanske en gång, men efter det är man helt och fullt medveten om spelet man spelar! Jag har full förståelse om Ni tycker det låter sjukt, because it takes one to know one...

Min point är att jag vill kunna tala om för folk att när jag klättrade t.ex Sylhammarleden på Sylarna, så gjorde jag det solo. UTAN att mötas av klättrare som tror att man är "Ball", "skrytig", "vårdslös", "skum" eller "Provocerande".
Tack till Er som tog Er tid att läsa ända hit!

PEACE!
[Ändrat av spacemonkey 2003-10-08 kl 14:01]

Klicka för att se resterande...

Please – tro nu inte att frisolisterna är de första som upptäckt denna lilla (hemliga) sanning. Det är naturligtvis helt riktigt att den som VERKLIGEN accepterat Döden vet vad han/hon gör (och går fri från rädslan). Men nu är det väl så (rätta mig om jag har fel), att det känns bra att frisola till stor del just för att man blir lite hög – vilket bara visar att man ännu inte accepterat Döden till fullo.

Det kräver långt mindre att lura sig själv (typ att det faktiskt ligger inom dina gränser) än att verkligen acceptera Döden. Därav att jag tror att de flesta frisolare faktiskt lurar sig själva.

Det är egentligen det jag skjuter in mig på – har du accepterat att du är död eller TROR du bara att du har det? De allra flesta som TROR sig accepterat gömmer sig bakom typ: ”Ja jag vet att det är livsfarligt”, ”Jag klättrar inom mina gränser”, ”Jag hinner sluta innan min tur har kommit…..” ”Det händer inte alla, så varför skulle just jag…”, ”Jag har gjort det här förr, så varför skulle bara ett år till innebära….” ”Det är ödet som bestämmer..”

Människan är konstruerad för att rationalisera bort riskerna, annars hade vi inte vågat jaga farliga djur med spetsiga käppar. Det är helt enkelt så enkelt som att när du hamnar i en livsfarlig situation när det för sent att springa gäller det att inte försöka undkomma utan att istället kämpa utav bara den. Är det den högre ”närvaron” du känner så är du hög och inget annat. Skulle du däremot ha nått förbi det stadiet och alltså inte känner det som något speciellt – då har du möjligen accepterat.

Kolla gärna följande frågor:

Har du bestämt hur din gravsten skall se ut – och skrivit ned det på avsett ställe så att begravningsentreprenören verkligen kommer att få reda på hur du tänkt det?

Ger du dig inte in i ett förhållande med någon för att du inte tycker du har rätt att skada denna (då du pga av din korta tid kvar kommer att ge mera sorg än glädje)?

Har du verkligen tagit farväl av dina närstående som om det inte finns något imorgon? Har du tagit farväl av alla som räknas och därefter valt att inte ha några närstående alls, så är du kanske där.

Har du accepterat att ditt för tidiga frånfälle med största sannolikhet kommer att beröva dig åtskilliga klätterupplevelser som du fått om du bara fått något endaste år till på dig? Det jag jagar här är att ditt inre jag inte förskjuter ditt frånfälle till längre fram i tiden – utan faktiskt ”pratar” om just idag och frånvaron av en soluppgång imorgon för din del.


En annan typ av fråga: Om du nu verkligen redan är död och ser solo som en av alla typer av klättring - varför bry sig om att tala om det? Du är ju redan borta och solo eller inte solo är ju fullkomligt ointressant var det väl? Kan väl iofs hålla med om att skulle det vara så att du vill slippa att hamna i "dårediskussionen" varenda j-vla gång någon frågar dig vilken typ av säkringar du använde, så kanske du är där - annars är du ju faktiskt sysselsatt med att mäta dina prestationer mot något.

"Been there - and beyond" - så låt oss hoppas att vi hinner avsluta filosoferandet, ty bryr du dig verkligen inte om huruvida du lever eller ej så kommer vare sig regn eller snö att stoppa ditt solande - eller hur?

Re: Re: Äntligen!

Klättrare är lite coolare än andra så var det i alla fall när jag började, ingen kommer att erkänna att dom gillar att känna sig freakade och coolare än Svensson. Samma gäller folk som kör racerbåge, extremdyker eller varför inte dom som står i dörren och helt obeväpnat ger sig i handgemäng med folk som har både pistol och kniv, som kaninen sa så har inte frisoloklättrarna ensamrätt på att möta döden i vitögat...

Allt handlar om mentala gränser, första gången man klättrar utan någon säkring så håller man på att totalt skita ner sig andra gången så blir det lättare och tillslut så gör man det utan att tänka på att man faktiskt kan dö.. Jag har varit med om detta i många olika situationer och det handlade för mig alltid om en självillusion.. Skulle jag sätta mig på en racerhoj i 260knutar eller klättra utan rep och kil idag så skulle jag totalt skita ner mig, jag blir rädd om jag bara misstänker att någon har vapen...

WOW, duracellkaninen!

Du är energisk, bara fortsätter och fortsätter...

Skämt och sido, väldigt kul att du inte backar för lite kritik. Jag börjar nästan tro att även Du är en frisolare, frågorna är nämligen rätt ställda. En och annan stel och onödig bara.

Vem bryr sig om nån gravsten - gör du?!

INNAN vi glider ifrån ursprungsfrågan helt och börjar psykoanalysera frisolohjärnor. Ja, det är faktiskt tidsödande att varje gång behöva förklara sig och värja sig mot om varför och hur idiotiskt det är att klättra solo. Därför klättrar jag mer "hemligt" här hemma än i USA.
Det vore trevligt om folk visade mer förståelse, vi är ju alla trots allt klättrare!

Nu kan jag bara prata för egen del, men för mig är det inte grejen att bli "hög" när jag frisolar. Det blev jag de första gångerna, men det är borta nu. När jag frisolar så gör jag det för att jag älskar att klättra och om jag inte har rep och repkompis med mig så går det ju mycket fortare, och jag kan därmed klättra mer.

Och visst händer det att man är illa ute ibland, men den känslan kan jag inte beskriva, dessutom vill jag inte prata om så pass personliga saker som nära-döden-upplevelser och vad som driver mig att göra sånt här om och om igen.

Jag är nu 34år och jag har ännu inget ordentligt hem, bor fortfarande på golvet med klättergrejor överallt, i en liten etta. Jag har aldrig köpt några möbler t.ex, vad skulle det tjäna till, jag bor ju ändå ute vid bergen fyra månader om året.

För många år sedan var jag väldigt rädd för att dö ung - nu börjar jag bli rädd för att jag inte ska dö ung.

Till sist en liten story:
Jag frisolade en led i Yosemite, East Buttress of Middle, en tolv repors tur som ligger på mellan 5:a och 6:a - ganska ihållande faktiskt. Det var en otroligt skön och fin kväll, ingen vind och kanske 23 grader varmt. Jag var helt ensam och eftersom jag solade så startade jag sent, ungefär vid fyra tiden på eftermiddagen. För ett normalt replag tar den här turen ca 12 timmar så de sista klättrarna toppade ut när jag började min klättring. Jag njöt i fulla drag av att kunna röra mig snabbt och effektivt. Plötsligt på femte replängden så kom det ett crux, jag tvekade och provade alla möjliga varianter men inget känndes bra, skärpan var borta. Efter en evighet så chansade jag och klarade svårigheten. 20 meter upp fanns en liten hylla, där satte jag mig och grät. Varför vet jag inte, men jag tror att tårarna kom för att jag inte kände någonting - bara tomhet. Jag grät över förlorade vänner, över hur vacker dalen var och jag grät för att jag visste att mitt liv bara är en mikrosekund i Yosemites tidsålder...

Döm själva

PEACE!

spacemonkey; sa:

För många år sedan var jag väldigt rädd för att dö ung - nu börjar jag bli rädd för att jag inte ska dö ung.

Döm själva

PEACE!

Klicka för att se resterande...

Jag måste beklaga sorgen, att du inte fattat mer under 34 år är ganska tragiskt.. Det låter som sådant snack man körde med tjejerna när man var 17 och ville komma innanför trosorna..Varje tid och varje ålder fyller en funktion och skall levas med glädje.. Man måste inte göra samma sak hela livet, man kan utvecklas..

En kollega till mig på ett tidigare jobb hgade under nästan hela sitt liv varit i krig, han var hårt ärrad av kulor och splitter från granater.. En sak han sa glömmer jag aldrig: -Det kvittar hur stark en man är eller hur stark tron till Allah är så gråter alla män efter Mamma innan dom dör, dom säger inget om kampen eller Allah utan dom kallar efter Mamma.. Så lägg ner skiten om någon dödsromantik!!


.
[Ändrat av FJS90/91 2003-10-09 kl 08:08]

Amen. Tycker jag är ett gott slutord för den här smått absurda tråden.

Frid.
/Per

Visst skulle jag kunna vara frisolo. Då jag visste vad jag saknade i livet (någon att verkligen älska), så visste jag också att hittade jag inte det skulle jag tycka att jag lika gärna kunde satsa på att uppleva andra saker till den yttersta gränsen. Och då jag kan för mycket om statistik insåg jag också att det bara skulle bli en tidsfråga – inte om.

Problemet nu, även med någon att älska, är att jag ända sedan barnsben är tränad för att inte vara rädd och att jag mött Liemannen så många gånger att det är en van situation. Därför måste jag alltså tvinga mig att INTE försätta mig i riskabel situation (som alltså ligger inom min bekvämlighetsgräns) pga av att min energiska sida vill klara något. Sättet att vara ”säker” på att det inte är min autopilot som tar kommandot är alltså att tänka på hur hon ser på saken och vara medveten om att det är VI (majoritetsbeslut) och inte jag som skall bestämma.


Gravstenen är naturligtvis bara något som får en avtrubbad hjärna att förstå att det verkligen är allvar (något konkret). Du ser dig som död nu – inte i ”framtiden”. Helt riktigt är det naturligtvis så att det inte spelar någon roll om du verkligen passerat den punkten. Nästa fråga är, som du förstår, om frisolaren verkligen har behandlat den punkten – eller om lilla hjärnan faktiskt inser att påstår den att det inte spelar någon roll så kanske du inte behandlar den frågan (och alltså upptäcker att du försökte lura dig själv)?

Om du nu frisolar för att klättra mer – är det då inte ganska uppenbart att lilla hjärnan inte alls tillåter dig att tänka på att efter JUST DETTA move så blir det ingen mer klättring (aldrig någonsin) och till på köpet har du missat upplevelsen med just detta move? Istället låtsas den som att det händer inte just nu, vilket innebär att det händer i ”framtiden”, vilket är över hjärnans egentliga fattningsförmåga, vilket egentligen innebär att den säger att det kommer inte alls att hända – varför du lugnt kan klättra vidare?

Visst kan vi skippa personliga saker som nära döden upplevelser, men fråga dig gärna varför. Om du nu redan är i praktiken död- hur finns det då något speciellt i den typen av upplevelser? Vill du ”skydda oss andra ovetande” – ty visst det är en speciell upplevelse – eller försöker bara hjärnan att stoppa dig från att tänka på att det kan vara de mötena som driver dig?

Det att du bor som du gör kan både vara att du faktiskt lever som du tror – eller bara att du liksom andra drugaddicts inte har tid att bry dig om omgivningen. Det är därför jag skjuter in mig mer på relationer till närstående/meningsfränder. Är det skoj att prata med en meningsfrände som ”förstår”, så är det ju bara de som inte förstår som är jobbiga – fast egentligen så pratar ju ni som förstår om Kicken (drogen).

Rädd för att inte dö ung? Då skulle ju du hinna med ännu mer klättring innan det är dags för ättestupan. Och en hel massa tänkande på alla roliga minnen innan skallen/kroppen sviker dig. Och vad spelar det för roll – du har ju redan passerat det där med att leva eller dö? Det där borde du nog fundera på – du kanske frisolar just för att du är rädd för att inte längre vara ung?

Visst fasen kommer mina frågor att missa målet ibland, men som analytiker kan jag säga att det finns en hund begraven här någonstans. Var och hur den ser ut är dock upp till dig att ta reda på.

Storyn: Fint skrivet – upplevelsen känns verkligen.

Men, (du väntade dig väl inget annat?) för mig känns det som om du lever i upplevelsen just nu och inte vill se längre fram. Tårarna KAN komma av att anspänningen att klara cruxet var större än vad din hjärna tillåter dig att veta om. Ja, det är sorgligt att vårt liv på jorden är för kort (och det kan man speciellt känna när det varit nära att det blivit kortare än nödvändigt) – men vi kan bara göra det bästa av den tid vi har. Och det kan man gott gråta över.

Men konsten ligger i att möta detta vackra i den grå vardagen här och nu – inte bara då man tar en genväg med hjälp av konstlade kickar. Och är du verkligen här och nu med klippan, så inte tillåter du väl ett ynka rep att störa din upplevelse?

The Lost Art...

Jaha, så har jag då lyckats snärja in mig ordentligt i denna från början intressanta diskussionen.

Jag har funderat en hel del på detta ämne, och kommit fram till att det är alldeles för personligt för ett så här stort forum, alla har vi olika skäl att klättra, alla har vi olika liv o.s.v.

Jag kan bara konstatera att det inte finns något att vinna på att tjata om det här i evighet, det blir bara absurt, men det är otroligt inspirerande att höra alla välformulerade svar och livserfarenheter Ni delar med Er.

Jag hoppas verkligen att det här ämnet inte tolkas som "dödsromantik", det finns absolut inget romantiskt med att dö...

Jag har burit ut min beskärda del av livlösa klättrare och i deras ögon finns inte det minsta spår av romantik, ideal, coolhet eller nått liknande. Döden är slutgiltig och kall, hård och mörk...

Har det gått så långt att en människa vill dö, då är det otroligt tragiskt.

Jag älskar livet, klättring för mig är nr 1: kamratskap!!! Soloklättring är en liten del av mitt liv, dock en del som jag inte kan blunda för och undra över. Livet ändras konstant, så också vad man gör och värderar.

Härmed avslutar jag mina inlägg under denna rubrik, och hoppas på andra mer givande forumdiskussioner.

PEACE!

Re: Äntligen!

2. Sibilja lever i den "normala" klättervärlden där dåliga säkringar inte finns, och om de finns så är det dåliga säkringar som "bromsar fallet en smula"...
Sibilja har inte hört talas om t.ex AID-klättring som bedrivs just på så dåliga säkringar som möjligt. I england klättrar man så svåra leder som möjligt (8:a till 9:a) på så dåliga säkringar att det är löjligt...
Den led som har sämst säkringsmöjligheter och är svårast att klättra höjs till skyarna.

Klicka för att se resterande...

Tänk, jag märkte aldrig att jag skrev att det inte finns några dåliga säkringar, men det måste jag väl uppenbarligen ha gjort...

Ja, i kretsar där de sämre säkrade beundras mer är det logiskt att undra varför frisoloklättraren inte beundras mest. Och ja, du har rätt i att jag inte är insatt i den kulturen. Jag uppfattade bara inte att ditt uttalande gällde de begränsade kretsarna, utan trodde att du pratade om klätterkulturen i allmänhet. Jag uttalade mig i egenskap av en människa som uppskattar säkerhet, och som inte ser ett egenvärde i livsfaran. Gör man sedan sannolikhetsmässiga kullerbyttor enligt principen "vad spelar det för roll för de sörjande om procentsatsen var si eller så" är det dags för mig att lägga ner diskussionen, för vi två kommer aldrig att kunna mötas.

Till sist en liten story:
Jag frisolade en led i Yosemite, East Buttress of Middle, en tolv repors tur som ligger på mellan 5:a och 6:a - ganska ihållande faktiskt. Det var en otroligt skön och fin kväll, ingen vind och kanske 23 grader varmt. Jag var helt ensam och eftersom jag solade så startade jag sent, ungefär vid fyra tiden på eftermiddagen. För ett normalt replag tar den här turen ca 12 timmar så de sista klättrarna toppade ut när jag började min klättring. Jag njöt i fulla drag av att kunna röra mig snabbt och effektivt. Plötsligt på femte replängden så kom det ett crux, jag tvekade och provade alla möjliga varianter men inget känndes bra, skärpan var borta. Efter en evighet så chansade jag och klarade svårigheten. 20 meter upp fanns en liten hylla, där satte jag mig och grät. Varför vet jag inte, men jag tror att tårarna kom för att jag inte kände någonting - bara tomhet. Jag grät över förlorade vänner, över hur vacker dalen var och jag grät för att jag visste att mitt liv bara är en mikrosekund i Yosemites tidsålder...

Väldigt intressant tråd tycker jag..
Tycker att historien säger allt som kan sägas om frisolo. Själv har jag frisolat väldigt lite och de flesta av mina kompisar anser bara att jag är "ung och dum", men jag tror att jag känner igen känslan...
Intressant tråd som sagt

Visst var storyn fin

Jag har ju gjort litet långa inlägg i den här frågan, så om Pontus missat diskussionen om just storyn är det inte så konstigt (så här kommer sammanfattningen);

"Men konsten ligger i att möta detta vackra i den grå vardagen här och nu – inte bara då man tar en genväg med hjälp av konstlade kickar. Och är du verkligen här och nu med klippan, så inte tillåter du väl ett ynka rep att störa din upplevelse?"

Med andra ord så kan man uppleva lika fina stunder utan frisolo. Däremot, i ärlighetens namn, är det nog svårare att uppleva denna typ av känsla om man inte NÅGON gång varit nära nog för att känna den kyliga andedräkten av Liemannen. Men om du nu verkligen bestämmer dig för att den känslan är värt risken, så vänta åtminstone tills du är gammal nog att inse att du är långt ifrån odödlig.