Känner att jag egentligen bort hålla mig utanför diskussionen för att inte framstå som en av de som rockåtta (Per Willén) skrev i en annan tråd "feta farbröder som klättrat sedan Dackefejden". Men ibland har jag svårt att låta bli. Sammanfattningsvis tycker jag dock att det vettigaste som sagts i den här tråden kommer från sagda rockåtta: att inte vara så fyrkantig att man måste ha klara och rigida regler, utan istället göra en bedömning från fall till fall. Allt i en anda av sunt förnuft och förståelse för andras önskemål. Jättebra, Pelle!
rockåtta; sa:
Den påverkan borrbultar har på närmiljön är ofta överdriven. Läste ett inlägg för en massa år sedan där någon förfasade sig över alla bultar som glänste i Flaten. Herregud, det finns ett stort skyddsrum insprängt i klippan! Och jämför man med ett elljusspår eller en tennisbana är några bultar en väldigt modest åverkan.
Sunt förnuft och förståelse för andras önskemål är väl det som gäller, som alltid.
Så här tänker jag om det som sagts:
Borrbultar behövs, inget snack om saken. Och, som redan påpekats, är de inget stort ingrepp. Jag undrar hur stor volym sten som borrats bort i Sverige för att ge plats åt borrbultar. Det kan inte vara mer än några hundra liter.
Som jämförelse kan man ta nästan vad som helst. Jag läste att när man byggde motoväga av E4:an mellan Nyköping och Norrköping sprängde man bort 625 000 kubikmeter sten. Det är förskräckligt mycket mer.
Men som jag ser det är det inte enbart ingreppet det handlar om. Dels handlar det om förstabestigarens rätt. Den kan - som allting annat - diskuteras. Många, kanske främst förstabestigarna själva, jämför den led de gjort med en konstnärlig skapelse. Om man lagt ner tid, möda, kanske en del pengar i form av fasta säkringar, och möjligen också en del skräck och fasa, på att göra en tur så känner många att leden i någon bemärkelse är deras skapelse. De har hittat leden, dvs sett möjligheterna att klättra den, och har gjort det. Kanske speciellt om turen krävt självövervinnelse, men även annars, kan det utifrån detta vara begripligt att de har en känsla av att turen är deras skapelse, precis som en konstnär tycker att hans eller hennes tavla är en skapelse. Precis som konstnären delar de gärna med sig, andra får gärna klättra leden och tycka saker om den på samma sätt som en konstnär gärna låter andra se på tavlan. Men om någon målar dit en mustasch på Mona Lisa skulle de flesta reagera ganska negativt, helt analogt med om någon smäller in fler bultar på etablerade turer.
Jag kan inte förstå att rensning skulle ses som ett större problem. Om man rensar en tur och de delar som inte utsätts för slitage växer igen får leden ett visst utseende. Om man inte rensar, utan leden nöts genom hundratals genomklättringar får leden ungefär samma utseende. Har svårt att förstå varför det ena tillvägagångssättet skulle vara så anstötligt. Slutresultaten blir väl ändå ganska jämförbara?
Sedan kan man föra in ett perspektiv till. Nämligen att de som klättrat en dåligt säkrad tur också fått uppamma en hel del mod och självövervinnelse - i vart fall om de är utrustade med självbevarelsedrift. Att retrobulta en sådan tur så att den blir tillgänglig för mer mediokra klättrare, både mentalt och vad gäller förmåga att placera kilar, kan ju upplevas som att deras tidigare prestationer förringas. Argumentet att det går att låta bli att klippa bultar om man inte vill ha dem håller inte. Bara vetskapen om att bultarna finns och går att klippa om man skulle få skräck förtar en del av den mentala prestationen.
Jag kan förstå argumentet att borrbultar och iordninggjorda ankare gör klättringen mer tillgänglig, men som någon redan sa tidigare är det väl enklare att hålla sig till inomhusklättring om man inte känner att man har kompetens nog för att klara sig på vissa klippor som inte är tillräckligt välutrustade med fasta installationer. Det finns ju också klippor som är det. Jag kan inte se att det är självklart att alla klippor och alla turer ska vara tillgängliga för alla.
Gränsdragningar är alltid svåra, men här kan jag ändå på något sätt tycka att ledstjärnan bör vara att undvika överdriven anpassning av naturen till oss, och istället försöka anpassa vår egen nivå till naturen. Det går ju t.ex. utmärkt att lära sig lägga kil, rigga egna topprepsankare och på det viset ändå vara ute och klättra med ungarna. Ens egen lättja härvidlag bör väl ändå inte vara det som styr. Annars borde väl samma argument kunna användas för att förespråka järnväg upp till Mount Everest Base Camp, kabinbana till toppen av Mont Blanc, asfaltering och rullstolsanpassning av vandringlederna i svenska fjällen...
Även jag sneglar lystet på turer som jag rent tekniskt har kapaciteten för, men inte tillräcklig förmåga till skräckhantering. Men för den skull tycker jag inte att det är självklart att vi ska plocka ner turerna till min nivå, lika lite som jag tycker det är självklart att plocka ner dem till någon annans nivå heller. Vem kan med rätta anse sig vara norm, facit och rikslikare för var och hur tätt bultarna ska placeras vid en retrobultning av en gammal headpoint-tur? Jag känner en del som aldrig känner sig komfortabla om de inte har den senaste säkringen vid midjan eller däröver. Vad säger att de har fel och den som tycker att det ska vara två meter mellan bultarna? Eller tre meter? Eller inga bultar alls eftersom vissa kan sola turen? I brist på bra svar är det i mina ögon ändå mest sansat och vettigt att låta förstabestigarnormen gälla. Eller topprepa.
Och det är just det som är poängen, att eftersom det inte finns något facit så måste bedömningar göras för varje enskild led.
[Ändrat av pecall 2005-06-16 kl 14:04]
.
