Skit i Tunaberg!

Den som menar att kilplacerande ints skadar berget vet inte vad den talarar om. Kilar sliter på sprickorna i betydligt högre grad än vad en bult gör. Den som tvivlar kan åka till Häggsta utanför Stockholm, där är klättrat sedan 1930-talet, och klippan är mycket slipad, både ut- och invändigt, av skor, av händer - och av säkringar. Den som vill prata om "etik" bör nog ta sig en redig funderare. Detta om skador på själva stenen.

Anna Frimodig; sa:

Kilar sliter på sprickorna i betydligt högre grad än vad en bult gör. Den som tvivlar kan åka till Häggsta utanför Stockholm, där är klättrat sedan 1930-talet, och klippan är mycket slipad, både ut- och invändigt, av skor, av händer - och av säkringar. Den som vill prata om "etik" bör nog ta sig en redig funderare. Detta om skador på själva stenen.

Klicka för att se resterande...

Om du med bult menar borrbult så är ditt påstående närmast onödigt, självklart skadar inte en borrbult sprickan eftersom den inte sitter i sprickan. Att sedan kilplacering sliter något lite på sprickan betyder ju därför att kilar sliter mer än borrbult.

Om du med bult menar bultar som slås in med hammare så har du fel.

Det slitage du ser på klippan i Häggsta kommer snarare från tiden då man slog in bultar med hammare. Slitaget från kilar är minimalt i jämförelse och enligt min mening försumbart i debatten.

Hur man än vänder och vrider på det är det nog i första hand estetiska hänsyn det handlar om.

T o m Naturvårdsverket har ju i nåt sammanhang konstaterat att borrbult inte utgör nåt hot mot flora/fauna.

Klättrandet i sig innebär däremot ofta rensande som kan påverka flora/fauna.
Klättrarens närvaro på berget i sig är väl då snarast det egentliga problemet.

Slitaget på själva stenen, av händer, fötter, kilar eller annat är nog ett underordnat problem, då endast borrbultar, chipping, upprepat hamrande med klippbult osv leder till skador som kan observeras av någon på marken. Största spåren finns f ö som regel på just marken...

Kilar plockar man bort och det är det som skulle göra att de är att föredra - det är nog nåt som de flesta insett - utan att tänka efter igen.

Personligen drar jag i alla fall gränsen för spårlös färdsel på icke-sedan av borrbultar.

Hur man än vänder och vrider på det...

...så blir det väl i slutändan en kompromiss mellan förstebestigarens preferenser, markägarens restriktioner och den lokala kulturen.

Om fa vill ha en tillgänglig led (och det är OK med markägare och inte bryter mot "kulturen" på klippan) så smäll in tätt med bultar och kalla det sport.
Om fa vill ha en "renare" led så bulta bara där det är nödvändigt och kalla det mix. Sedan kan man ju ge olika mycket förhandsinfo om vilka säkringar som krävs, beroende på om man vill ha trad eller sportkänsla på mixleden. Att själv hitta säkringslägen och lista ut hur de skall användas hör ju till tradklättringen.

Men det är som sagt var skillnad på en mixled som bara är en snålt bultad sportled, och en led med tradkänsla som fått några bultar. Exakt hur mycket bultar det kan vara är svårt att säga. Det hänger mer på känslan.

Att kilar nöter på klippan.

I viss mån gör de väl det, men det handlar i så fall om ett litet slitage, som kräver tusentals på tusentals bestigningar (och fall inte minst) för att det ska märkas.

Väl erkänt: "clean" klättring (trad) nöter på klippan.

Men man måste hålla isär två saker. Att nöta på klippan är inte samma sak som att skada den!
Slitningar sker hur man än beter sig. Häggsta är ett utmärkt exempel då stenen är halkigare än Fyrisån i januari pga många bestigningar.
Men det är (alltså) en HELT annan sak att placera borrbult, för där skadar man klippan direkt och medvetet. Att placera borrbult borde snarare likställas med chippning.
Det är faktiskt exakt samma tankar som antagligen figurerar i en chippares tankar som i en borrbultares.

Vad är skilnaden?: "ja, det är en passage som inte har några grepp, om jag chippar lite sänker jag graden från 9:a till 6:a",

Och: "ja, det är en passage som är kasst säkrat och läskigt, sätter jag dit en borrbult så kommer många fler våga klättra den"

Det man gör är ju att man "chippar" fram en bra placeraing, man "hugger" sönder klippan för att göra det säkrare. OCH man lämnar dessutom en permanent säkring.
Jag tycker jag har tänkt igenom min klätteretik Anna, har du?

En liten sak till: kan vi inte enhälligt bestämma att hedanefter kallar vi borrbult för bult, och hammarbult/sprickbult för pitong? Så är terminologin i USA, och jag tycker den är väldigt bra i det här fallet.
Bult och pitong alltså. Två olika namn på två olika saker.

No hard feelings/ Mac

Bult/Pitong

Tveksam till den nomenklaturen.

Ett skäl är att bult redan sedan tidigare avser ett maskinelement UTAN gänga vilket många förvisso missuppfattat.

Borrsrkuv skulle då vara bättre, men det finns förstås flera benämningar på på ankare med gänga, samt att jag tycker att "kembult" avser samma sak. Inom andra branscher kallas förövrigt en limmad bult för kemankare, trots att de ofta har gänga i limmet (för att kunna härbärgera muttrar på änden. Kemankare i klättersammanhang saknar däremot oftast gänga.

Klippbult är nog ett hyfsat samlingsnamn för bladbult, lost arrows mm. Vet inte om pitong är en generell benämning på alla dessa, fast så uppfattas den nog. Se har vi förstås ankaret "rivet" (se annan tråd på detta forum). Är då det en borrbult eller pitong? Den gängas inte på plats, men har från början gänga, och sätts i borrat hål...

Just det senaste är kanske det mest karaktäristiska; vissa ankare sätts i borrat hål, andra i naturliga formationer.

Jag tycker man kan strunta i om det är gängor hit eller dit, eller om man limmar.
Borrar man kan det kallas bult (alltså även rivet), och borrar man inte, utan hammrar in den i en naturlig formation, så är det en pitong.

Man skulle kunna hammra in en expanderbult i en spricka och slinga av. Det skulle då, enligt mig, kallas för en pitong. Man ANVÄNDER den som en pitong (eftersom man inte borrar och man kan få ut den igen).
Och man skulle kunna hammra in en liten vinkelbult i ett borrat hål. Detta har jag för mig görs ganska mycket i USA i sandsten. Det skulle då kallas för en bult, eftersom den ANVÄNDS som en bult. Man fixerar den i ett borrat hål.

Alltså mer fokus på hur grejorna faktiskt används än vad de ska användas till. Det finns egentligen bara två lägen - borrat eller inte. Bult eller pitong.

Jag tycker det är en klockren definition. Håller ni inte med? Vore det inte lite trevligt om vi alla hade samma "nomenklatur"?