Håkan Johansson
Gäst
Nu har jag läst två stycken ganska märkvärdiga inlägg på detta forum. Det ena handlade om att avliva svanar på ett bestialiskt sätt och det andra var någon som tyckte att motorer på kajaker inte är så dumt.
En kvinna tyckte att mannen som önskade sig en motor på kajaken vid motvind skulle växa upp och blev då ombedd att klämma sina finnar.
Vi lever i en tid då människans nya religion som kallas konsumism verkar höja nivån i våra världshav. Vart tar alla Londonbor eller Holländare vägen om havsytan skulle stiga? Korallreven i Stilla Havet dör sakta men säkert. Allt vi kan se under en livstid är kanske små ekologiska förändringar. För min del tror jag faktiskt att den stora ekologiska katastrofen redan är här men den är så långsam att vi inte märker den.
Jag har inga svar på värlsproblemen och jag är definitivt, trots mina komposterbara grönlandskajaker, inte ekologiskt syndfri. Jag är deltagare/medborgare i det konsumistiska 2 000-talet. Men i friluftslivet kan jag för en stund försonas med naturen. Att få leva helt och fullt, i enkelhet och på naturens villkor.
Så här kan man sammanfatta naturens vilkor för oss människor i kajak:
Vid motvind färjar man (stäven snett mot vinden), då spar man energi. Eller så tar man det lungt, äter, sover, klättrar i berg, allt i förtröstansfull väntan på lugnare vatten. Eller så låter man bli att paddla, och tar bussen hem.
Svanparet fanns just där jag tänkte paddla sedan länge.
Jag bör alltså rätta mig efter det för allas trevnad. Måste jag förbi kan jag ju kanske markera min förstäv lite.
Den som är väldigt stark måste se till att vara väldigt snäll, det har Pippi Långstrump sagt.
Håkan Johansson
Kosterfjordens Kajakbyggeri.
En kvinna tyckte att mannen som önskade sig en motor på kajaken vid motvind skulle växa upp och blev då ombedd att klämma sina finnar.
Vi lever i en tid då människans nya religion som kallas konsumism verkar höja nivån i våra världshav. Vart tar alla Londonbor eller Holländare vägen om havsytan skulle stiga? Korallreven i Stilla Havet dör sakta men säkert. Allt vi kan se under en livstid är kanske små ekologiska förändringar. För min del tror jag faktiskt att den stora ekologiska katastrofen redan är här men den är så långsam att vi inte märker den.
Jag har inga svar på värlsproblemen och jag är definitivt, trots mina komposterbara grönlandskajaker, inte ekologiskt syndfri. Jag är deltagare/medborgare i det konsumistiska 2 000-talet. Men i friluftslivet kan jag för en stund försonas med naturen. Att få leva helt och fullt, i enkelhet och på naturens villkor.
Så här kan man sammanfatta naturens vilkor för oss människor i kajak:
Vid motvind färjar man (stäven snett mot vinden), då spar man energi. Eller så tar man det lungt, äter, sover, klättrar i berg, allt i förtröstansfull väntan på lugnare vatten. Eller så låter man bli att paddla, och tar bussen hem.
Svanparet fanns just där jag tänkte paddla sedan länge.
Jag bör alltså rätta mig efter det för allas trevnad. Måste jag förbi kan jag ju kanske markera min förstäv lite.
Den som är väldigt stark måste se till att vara väldigt snäll, det har Pippi Långstrump sagt.
Håkan Johansson
Kosterfjordens Kajakbyggeri.
