Lite rättelser ang. Franklin
Jag skrev lite om Franklin och hans mystiska försvinnande i ett inlägg ovan... dock var källan till detta inlägg fr.a mitt för var âr mer och mer diffusa minne, varför en eller annan felaktighet râkade komma med. Här kommer därför nâgra tillägg och rättelser:
Expeditionen, vars mâl var att finna nord-vástpassagen fràn Atlanten till Stilla havet, kom att bli historiens största katastrof inom sitt gebiet: av de 135 officerarna och sjömännen som gav sig iväg i de tvà topp-moderna skeppen Erebus and Terror âr 1845, àterfanns ingen i livet. Ej heller àterfanns de tvà skeppen.
Sammanlagt 135 expeditioner har sánts iväg för att finna svaret pà gâtan om vad som egentligen hände. En del fràgor har besvarats, men mycket är fortfarande höljt i dunkel...
Man hittade en hel del lámningar efter expeditionen: ganska mânga kvarlevor av besättningen, varav tre var ordentligt begravda och ovanligt válbevarade. Resten var enbart benknotor, som lâg utspridda längs ett stort omrâde, oftast gruppvis. Mànga av skeletten uppvisade spâr av att kannibalism förekommit, vilket ju var underligt iom att det fanns ganska rikligt med mat (man hade bunkrat för 5 âr) och ammunition för att jaga.
De tre begravda männen grävdes upp och obducerades i början av 1980-talet. man fann bl.a att en av dem redan hade obducerats, att organen lagts tillbaka pà ett synnerligen rörigt vis samt att bröstkorgen satts tillbaka upp-och-ned.
Obduktionen visade att mánnen hade en extrem blyhalt i kroppen, làngt över vad som ráknas som tillbörligt. Den direkta dödsorsaken var dock lunginflamation.
UndersÓkning av benknotor visade áven de att blyhalten var váldigt hög.
Dessutom fann man en livbât med tvâ skelett som saknade huvuden; enbart underkäkarna satt kvar. Bàten var lasatd med en mángs márkliga ting; siden, tofflor, skrivbord mm: utrustning som kanske inte är det första man packar ned nár man ska släpa en bàt efter sig som släde vid ráddnings-försök..
Trots att expeditionen blivit beordrade att lámna rikligt med meddelanden efter sig, fann man bara tvâ, i vilka man kunde lása att Franklin och 24 sjömän dött 1847, att man legat ifstfrusna bàde vinter och sommar, och att man beslutat sig för att försóka nà räddning genom att överge skeppen och börja vandra. Detta beslut förbryllade, eftersom riktningen man valt var helt fel. Eventuell undsättning skulle sákerligen komma fràn motsatt hâll.
Enligt vittnes màl fràn eskimàer hade man sett grupper med vita män vandra över isen, falla ihop och dö.
Föremâl fràn skeppen hittades bland eskimâerna.
resultatet av alla dessa efterforskningar har blivit en rad olika teorier om vad som egentligen hände:
- Matförgiftning, pga dàligt tillagad mat i konserverna. Denna förfiftning skulle vara dödlig i sig.
- Blyförgiftning, pga hög blyhalt i konserverna, vilket skulle leda till sinnesförvirring, galenskap, mànga felaktiga och irratioonella beslut etc.
- Skörbjugg
- Överfall frân eskimàerna sida.
- Allmän inkompetens fràn Franklins sida
- Interna stridigheter och mord
- expeditionens syfte var inte att finna nàgon NordVástpassage, utan att söka efter monster/utomjrodingar som siktats i omràdet. Dessa monster/utomjordingar gjorde priocessen kort med expeditionen.
- Kombinationer av tvà eller flera av ovanstàeende..
HENRY HUDSON
En annan intressant man som redan i början av 1600-talet sökte nordvást-passagen var Henry Hudson. Efter honom har vi t.ex Hudson River (NY) och Hudson Bay.
Vid hans sista försök att finna passagen frös hans berómda skepp Discovery med 23 mans besättning fast. Efter en làng vinter blev det slutligen myteri ombord, och Hudson, hans son och ytterligare nâgra män sattes i en mindre roddbât utan proviant eller utrustning. De hördes aldrig mer av, ej heller har man funnit minsta spàr av dem.
Nár man pà 1980-talet grávde upp de tre sjömánnen fràn Franklin-expeditionen och fann att de sàg "mer levande án dóda" ut , växte även intresset för att försöka hitta kvarlámningarna efter Hudson och hans män; kanske áven de totalt válbevarade efter 400 âr nedgrávda i permafrost...
Mvh / Mats
