Idiellt friluftsarbete

Jag har en del undringar om detta.

Hur många är ni som utför organiserat gratis arbete för naturvård eller friluftsliv?

Varför gör ni detta?

Vad tycker ni om det stöd ni får från föreningen bakom ert arbete?

Hur fungerar det i praktiken stöd, arbetet osv?

Vad tror ni om återväxten? kommer det finnas yngre som är beredda att ta över?

Kan man göra något för att få fler intresserade att hjälpa till?

I mitt fall så hjälper jag till med att hålla en etapp på Sörmlandsleden tillgänglig för almänheten, jag sköter markeringen, bygger spång, röjer sly, gör omdragningar osv.
Anledningen till att jag gör detta är att jag vill bevara den statsnära naturen som finns runt Sthlm och jag vill att det ska vara enkelt för inte så friluftsvana att komma ut i naturen.

Insatsen är inte alltför krävande på sommartid försöker jag gå min etapp (1,3mil) minst varannan vecka, På höst och vår kanske en gång i månaden, på vintern 1 gång.

Utöver detta krävs en del insats för större arbete tex spångbygge, omdragningar osv.

Stödet från Sörmlandleden är bra virke, material, verktyg osv.
Även bra hjälp med större arbeten utmed leden ordnas.
Det är över 100 etappansvariga som får hjälp med 100 mil led.

Förr i tiden fanns det inte lika många saker som delade yngres uppmärksamhet.
Nu är det betydligt mer som "kämpar" om de yngres uppmärksamhet, följden blir att många frivilliga är lite äldre.
Frågan är om det kommer finnas kvar folk i framtiden som är beredda att offra sin privata tid för att vårda miljön?
Speciellt runt storstäderna där det finns så mycket annat att fylla sin tid med.

I Sthlm har det blivit poppis att arbeta gratis med att hjälpa utsatta, uteliggare osv.
Kön är lång för att få hjälpa till, folk kommer en gång i veckan eller liknande och hjälper till,
men till friluftsarbetet är det absolut ingen kö.

Hur ska man lösa detta? Om det plötsligt inte finns några kvar som vill hjälpa till så kommer nog inte kommuner göra det istället.

Vårt samhälle har blivit mer och mer beroende av hjälparbete och det hjälparbete som är "lättast" är också lättast att få folk att göra.


Jag vet egentligen inte riktigt vad jag vill komma fram till.
Men jag vill gärna höra era åsikter.
MVH
krister Kollberg
Etappansvarig etapp 5
Sörmlandleden

kim1; sa:

I Sthlm har det blivit poppis att arbeta gratis med att hjälpa utsatta, uteliggare osv.
Kön är lång för att få hjälpa till, folk kommer en gång i veckan eller liknande och hjälper till,
men till friluftsarbetet är det absolut ingen kö.

Klicka för att se resterande...

Ideellt friluftsarbete dövar inte det sociala samvetet lika effektivt.

Fantastiska funktionärer

Sverige är ett föreningsland. Vår tradition att vara med i och verka i många föreningar tror jag inte bryts så lätt av konjunkturer.

Titta på t ex scouting. 100 år gammal aktivitet som är still going strong.

Andra saker går mer upp och ned men svenskarnas känsla för naturen, som verkar ha tagit över en hel del av vårt behov av andlighet från kyrkornas sfär, torde bestå i många år framöver.

Jag ser ingen nackdel i att många funktionärsuppgifter sköts av våra allt friskare pensionärer.

Thure

Re: Fantastiska funktionärer

thureb; sa:

Sverige är ett föreningsland. Vår tradition att vara med i och verka i många föreningar tror jag inte bryts så lätt av konjunkturer.

Titta på t ex scouting. 100 år gammal aktivitet som är still going strong.

Andra saker går mer upp och ned men svenskarnas känsla för naturen, som verkar ha tagit över en hel del av vårt behov av andlighet från kyrkornas sfär, torde bestå i många år framöver.

Jag ser ingen nackdel i att många funktionärsuppgifter sköts av våra allt friskare pensionärer.

Thure

Klicka för att se resterande...

Det kan jag hålla med om.
Men kommer dagens unga vilja göra detta när de blir pensionärer?
Det är inte helt säkert att de vill göra det.
Världen blir ju mindre och mindre, jag menar ju att vi reser mer och mer speciellt när vi blir äldre och får även mindre tid över när vi blir pensionärer.

Något som var helt främmande förr var ju att flytta utomland när man blev gammal.
Numera blir det ju vanligare och vanligare att flytta utomlands när man blir äldre.

Så vem vet om vi kan lita på att morgondagens pensionärer kommer göra detta friluftarbete.
MVH
krister

Jag är engagerad inom klättersektionen i StiL, luleå

f: Varför gör ni detta?
set är kul att träffa nytt folk, roligt att kunna dela med sig av kunskap man själv fått från tidigare idelt arbetande instruktörer.

f:Vad tycker ni om det stöd ni får från föreningen bakom ert arbete?
s: Mycket bra stöd, det går att få hjälp med kanslitjänster och liknande. Man får alltid en klapp i ryggen när man gjort bra ifrån sig. Ekonomisk kompensation vid utgifter och förmåner erbjuds som tack för hjälpen.

f:Hur fungerar det i praktiken stöd, arbetet osv?
s: Mycket bra, vi har kansli som sagt, mycket med anmälningar och ekonomi vore ett elände utan det.

f:Vad tror ni om återväxten? kommer det finnas yngre som är beredda att ta över?
s: Det kommer alltid finnas de som vill gå i mina fotspår precis som jag vill gå i mina instruktörers fotspår.

f:Kan man göra något för att få fler intresserade att hjälpa till?
s: Kompensera rikligt med förmåner som t.ex. träningskort om man jobbar åt en idrottsklubb. resor och annat som ordnas special för ledare... Det är otroligt viktigt att man kompenserar de som arbetar ideelt, inte ekonomiskt utan med förmåner.

Jag tror att vi är sista generationen som gör saker som andra har nytta av bara för att vi tycker det är viktigt och kul.
Jag ser ju hur många ungdomar resonerar, allt dom vill ha ska vara fritt och gratis och om dom gör något själva så ska dom ha betalt.

Vi kanske är utdöende mammutar o papputar, om några generationer ägnar man sig inte åt uteliv i naturen.

Är jag dyster? ja, jag tror det blir svårare och svårare att engagera människor i aktiviteter som gagnar fler än dom själva.
Föreningslivet som funktion i samhället är på väg att försvinna.
Nu är det privata lösningar, gym, klätteranläggningar, privatränare osv som gäller.

Jag tror jag ser det från andra sidan (trots att jag står på er sida i diskussionen).
Jag är 22 år gammal och misstänker att min generation är den som liksom tagit död på föreningliv.
Jag vet inte riktigt vad det är, men jag tror problemet med ideellt arbete idag är att man binder upp sig. För många av mina vänner finns det inget bättre än att vara helt flexibel och att alltid kunna göra precis vad man vill. För många är det enda fasta i vardagen skolan och gymmet. Resten handlar om att vara så fri som man bara kan. Tyvärr.
Sen finns det dem som har haft med sig föreningar av alla de slag, från början. När jag blev 12 började jag modellflyga. Givetvis gick jag och min pappa med i en klubb för att lära oss. Med medlemskapet kom ett ansvar och varannan lördag var det klubbträff där man möttes, fikade och ordnade med sånt som ska ordnas.
På samma sätt blev det när jag började segelflyga. Vissa aktiviteter kräver helt enkelt att man är flera i en organiserad grupp som hjälps åt för att klara av det. Men för dem som inte har fått med sig det sen barnsben så är det lättare att dra till klättergymmet där man betalar för något som någon annan får slita med. Eller också åker man och hyr en kajak från nån prånglare istället för att gå med i en klubb och rikitgt förkovra sig i aktiviteten. På nåt sätt kan det vara lite skrämmande att gå med i en organisation. Svenskar är väldigt svenska i det att man kanske är blyg och känner sig otrygg i okända människors närvaro. Det kan göra att man drar sig från att gå med i en klubb.
Jag vet inte om det är det att vi fått för många val och därmed inte kan bestämma oss för vad vi vill syssla med (och därmed inte vill binda upp oss och därmed göra den frivilliga aktiviteten till nån form av tvång), eller om vi (dom yngre) bara är lata.
Hursomhelst tycker jag att föreningsliv är en viktig del i friluftslivet. Det är som ett forum på utsidan fast på riktigt, där man kan möta folk som brinner för det man själv brinner för. Vare sig det är att lägga spänger i skogen eller organisera kajakturer för nybörjare.

mvh/Samme

Jag skulle vilja hävda att det inte alls är "dagens ungdom" som pajat föreninglivet/-tanken. De är bara symptomet. Visst ligger det en del i att vi är förtjusta i att välja vad vi vill, när vi vill. Men det tror jag endast är en del av orsaken.

Föreningslivet har, som så många andra "mogna" företeelser, gått från att vara en entusiastisk skara människor som har kul och/eller viktiga målsättningar tillsammans till att bli ett ansiktslöst etablissemang. En organisation som fungerar, verksamhet finns, tidningar och dylikt produceras och sänds ut. Alltså något man kan konsumera. I många fall syns inte arbetsinsatserna, och nykomlingar kan lätt hamna bredvid. Det sistnämnda är ett problem "från båda håll". Nykomlingarna kanske inte förstår av sig själv att det hela bygger på att alla hugger i (och hur skulle de kunna veta det), medan det i andra fall finns hinder i form en gammal insutten (och ibland besutten) ledning som vill behålla sin makt över föreningen och det inflytande som föreningen har utåt. Ibland är det också så enkelt att man från föreningens sida inte är tillräckligt varsam med och uppmärksam på det intresse för engagemang som visas.

Nu målade jag upp en ganska nattsvart bild av föreningslivet, så illa är det nog inte i allmänhet - men trots min någorlunda ringa ålder har jag varit engagerad i ett antal föreningar och stött på allt detta jag anför.

Att träffa likasinnade

Jag tror även att kanalerna för att träffa likasinnade har ökat. När jag började med friluftsliv gick jag med i scouterna. Sen var jag ledare där. Man träffade folk som delade ens intresse.

Idag finns alla möjligheter att göra det på annat sätt. Via Utsidan kan man möta folk, som man kanske tom träffar i verkligheten.

Av föräldrarnas fullspäckade schema tror jag precis som Samuel att dagens unga prioriterar flexibilitet. Man vill inte binda upp sig.

Sen ser jag mycket ideellt arbete inom djurrätt, miljö och politik, som jag tycker pekar på att pendeln kommer svänga tillbaka. Om det kommer friluftslivet tillgodo är svårt att säga.

Intressant tråd...

Föreningslivet har, som så många andra "mogna" företeelser, gått från att vara en entusiastisk skara människor som har kul och/eller viktiga målsättningar tillsammans till att bli ett ansiktslöst etablissemang. En organisation som fungerar, verksamhet finns, tidningar och dylikt produceras och sänds ut. Alltså något man kan konsumera.

Klicka för att se resterande...

Du har en poäng där. Det är VÄLDIGT vanligt att folk idag tror att medlemsskap i en förening är detsamma som att köpa en tjänst. När de saknar något i föreningen säger de "Kan inte NI fixa....". De saknar helt förståelse för att de själva ingår i det där som de kallar "ni". Likadant kräver de att få valuta för sin medlemsavgift.

Till viss del tror jag detta beror på att föreningslivet inte utnyttjar ideelt arbete på samma sätt idag som förr. Förr var medlemsavgiften till för att täcka sådant som man var tvungen att köpa (frimärken, förbrukningsmaterial etc). Idag går stora delar av medlemsavgifterna åt till att köpa in tjänster till föreningen. Fast å andra sidan kan det ju vara bristande intresse hos medlemmarna som gör att man tvingas köpa in tjänsterna...?