teknik om bakfoten

hallonraden sa:

Hejsan
Naturligt är att landa på framfoten-foten är byggd för det.

Men skoindustrin har andra planer.

Barfotalöpare landar på framfoten, när en sån löpare tar på sig vanliga löparskor kommer skadorna eftersom hen börjar landa på hälen.

Springskorna vi köper åt våra barn är dämpade både här och där,alltså lär de sig att landa på hälen och rulla.. Inte vidare naturligt löpsteg...
Mvh

Klicka för att se resterande...

Det var en kraftig förenkling. Spinger man i en mer uppbyggd sko och är van vid en framfotsteknik, kommer kanske kontakten mellan häl och mark att bli kraftigare, men inte dominerande. Jag landade på framfoten även när jag sprang med uppbyggda Asics-skor, men mycket mer utpräglat när jag gick över till Inov-8; en övergång som f ö inte krävde någon speciell tillvänjning.

Sådana där tåskor har jag aldrig använt. Min f d PT tyckte redan första gången vi träffades att jag skulle gå över till sådana men lyckligtvis går sådana inte att trä på mina fötter överhuvudtaget. Mina pektår är hammartår.

Jag springer nog konstigt då, för om jag inte sätter ner foten framför kroppen så trillar jag framåt. Enda tillfället där jag kan sätta ner foten rakt under kroppen och bara trycka på bakåt är när jag accelererar.

Själv får jag till ett bättre löpsteg av att sparka upp foten högre bak när jag springer. Då kommer jag närmare de 180 steg i minuten som sägs vara optimalt och tar inte ut steget framför mig.
Det här med att inte landa på hälen handlar till stor del om att man inte ska sträcka ut benet framför sig och landa på hälen eftersom man då bromsar upp farten och får en smäll/stöt upp genom benet och knät. Man ska istället försöka skjuta på farten genom att landa mer på framfoten och skjuta ifrån bakåt.

Jag misstänker att det handlar om olika typer av löpning. Om man löper för att tävla så vill man få ut maximal hastighet, jag som har lärt mig springa på samma sätt som man lär sig gå springer på ett sätt som jag upplever som "minst jobbigt". Men det sätt jag springer på maximerar antagligen inte hastigheten.

Men å andra sidan har jag aldrig sprungit för att tävla heller, jag springer för att få motion, och då är ju liksom lite av tanken med det hela att det ska vara jobbigt. Vill jag ta mig fram fort utan att det är jobbigt tar jag bilen

nermander sa:

Jag springer nog konstigt då, för om jag inte sätter ner foten framför kroppen så trillar jag framåt. Enda tillfället där jag kan sätta ner foten rakt under kroppen och bara trycka på bakåt är när jag accelererar.

Klicka för att se resterande...

Idén är alltså att utnyttja fallreflexen som en framåtdrivande kraft. Detta betonas ideligen i Reckmanns bok.

camoscio sa:

Idén är alltså att utnyttja fallreflexen som en framåtdrivande kraft. Detta betonas ideligen i Reckmanns bok.

Klicka för att se resterande...

För att uppnå denna effekt behövs nog en ganska hög hastighet som de flesta montionärer jag möter i löpspåret inte ens kommer i närheten av. Jag själv är inte heller nära den farten.

Min stil hamnar nog närmare Nermanders med ett löpsteg som känns "minst jobbigt" och naturligt för mig. Har provat med framfotsisättning, men jag får en väldigt konstig kroppshållning med mycket svank i ryggen för att lyckas med det i den fart jag håller. Det betyder dock inte att jag har ett långt löpsteg där foten landar framför mig. Ökar jag farten i samband med en spurt t ex så ändras löpsteget direkt med en annan fotisättning.

nermander sa:

Jag misstänker att det handlar om olika typer av löpning. Om man löper för att tävla så vill man få ut maximal hastighet, jag som har lärt mig springa på samma sätt som man lär sig gå springer på ett sätt som jag upplever som "minst jobbigt". Men det sätt jag springer på maximerar antagligen inte hastigheten.

Men å andra sidan har jag aldrig sprungit för att tävla heller, jag springer för att få motion, och då är ju liksom lite av tanken med det hela att det ska vara jobbigt. Vill jag ta mig fram fort utan att det är jobbigt tar jag bilen

Klicka för att se resterande...

Fast om man tänker så, så är det ju aldrig ide att ändra något, eftersom det man är van vid oftast känns bäst. Det tar tid att vänja sig vid grejer. Jag gick från otroligt långa steg med hård hälisättning till runt 170 kadens, och visst kändes det jobbigt i början men numera känns det betydligt bättre för hela kroppen. Och det är det ju dessutom också.
Känns ju även konstigt att "vilja" springa tyngre och långsammare för att göra det "jobbigt". Har man bra löpekonomi så kan du ju istället springa längre/snabbare om man vill hålla en viss jobbighetsnivå/puls?

Oftast är det lättaste sättet att kolla kadensen, är den bra (runt 180), så brukar mycket lösa sig lite av sig själv. Det blir för jobbigt att ta stora steg, och man landar ofta automatiskt lite mer mitt på foten (under kroppen).

Som sagt var, det är stor skillnad om man är insnöad på att optimera sin löpning eller om man helt springer för att det är ett enkelt och billigt sätt att få motion.

snurte sa:

För att uppnå denna effekt behövs nog en ganska hög hastighet som de flesta montionärer jag möter i löpspåret inte ens kommer i närheten av. Jag själv är inte heller nära den farten.

Min stil hamnar nog närmare Nermanders med ett löpsteg som känns "minst jobbigt" och naturligt för mig. Har provat med framfotsisättning, men jag får en väldigt konstig kroppshållning med mycket svank i ryggen för att lyckas med det i den fart jag håller. Det betyder dock inte att jag har ett långt löpsteg där foten landar framför mig. Ökar jag farten i samband med en spurt t ex så ändras löpsteget direkt med en annan fotisättning.

Klicka för att se resterande...

Jag citerade ett tidskriftsnummer helt ägnat åt löpning - man får förutsätta att en stor del av läsekretsen är intresserad av råd som gör löpningen effektiv och skonsam och att en avsevärd andel vill göra bra tider. Själv springer jag naturligtvis inte i närheten så fort som i ungdomen (t ex 80.30 på en lätt halvmaraton 1988) men jag vill ha lite flyt i löpningen och inte bli omsprungen av folk i min egen ålder, eller, säg, 10 år yngre (jag fyller 72 i augusti). I löpspåret (jag springer ytterst sällan i sådana, för mycket folk, för kort -dagens tur var c:a 14 km- för mjukt underlag, ointressanta vyer) kan man nog se ett och annat. Butikschefen på Löplabbet berättade för mig igår om vad man kan se på löpbandet: t ex folk som landar med hälen först, sjunker i steget och sen svingar sig upp, alltså en oekonomisk guppande rörelse.

nermander sa:

Som sagt var, det är stor skillnad om man är insnöad på att optimera sin löpning eller om man helt springer för att det är ett enkelt och billigt sätt att få motion.

Klicka för att se resterande...

Ser inte varför du skiljer så kraftigt på det... Om jag har som mål att gå till gymmet för lite enkel motion och förbyggande lyftning. Så vill jag väl ändå utföra det så rätt som möjligt, eftersom risken ökar för skador annars? Det borde ju vara samma med löpning, cykling eller vad det nu kan vara.

Vanish sa:

Ser inte varför du skiljer så kraftigt på det... Om jag har som mål att gå till gymmet för lite enkel motion och förbyggande lyftning. Så vill jag väl ändå utföra det så rätt som möjligt, eftersom risken ökar för skador annars?

Klicka för att se resterande...

Jag har sprungit sen jag var ett par år gammal. Barn springer mycket om du inte visste det. Jag har fortsatt springa genom hela barndomen, tonåren och upp i vuxen ålder. Att det sätt jag sprungit på i alla år plötsligt skulle börja skada mig ser jag som oerhört osannolikt.

Observera att jag nu menar "springa" som sättet att röra sig på. Jag har i princip aldrig motionerat regelbundet med annat än promenader.

De som skadar sig är väl främst såna som inte sprungit särskilt mycket och sen plötsligt börjar springa flera mil i veckan. Det är i alla fall vad jag har läst, börjar man springa mycket så förbättras konditionen mycket snabbare än vad leder och skelett anpassar sig, så folk anstränger sig för hårt.

Hm, en möjlig missuppfattning: att landa på framfoten betyder inte nödvändigtvis total frånvaro av kontakt mellan häl och mark, bara att den senare minimeras. Jag kollade stilarna på Göteborgsvarvet iår. I tätklungan var regeln att framfoten sattes i först varpå frånskjutet följde så snabbt att hälen inte nuddade marken alls. Jag tror att jag såg ett enda undantag. Längre ned i startgrupperna blev det mer och mer häl, p g a det långsammare tempot.