Det dummaste jag gjort

risigt läge

Det dummaste jag gjort, eller åtminstone ett av det dummaste, var när jag var och fiskade för två somrar sedan. Jag skulle vandra till Girisån i Vilhelminafjällen och hade planerat att vara borta två-tre dygn. Som vanligt när jag ska någonstans hade jag med mig X-antal grejer för mycket så jag var tvungen att spänna fast några grejor utanpå ryggsäcken, men det fugerade bara bra då min säck har många band och spännanordningar. En av sakerna som jag hade fastspänd vid sidan var spötuben med flugspöet och rullen.

När jag efter ett antal timmar närmade mig ån återstod bara den värsta delen av vägen nämligen ett väldigt område med bara ris. Sådant där tjockt nästan ogenomträngligt 1,5 meter högt ris som finns efter många vattendrag i norr (kommer inte på vad det kallas). Väl inne i ”smeten” blev det ett irrande av värsta sort för att hitta bra vadarställen över de otaliga bäckar som rinner där. När jag efter vad som känts som en evighet kommit igenom riset och fram till min tältplats gör jag den fasansfulla upptäckten att spötuben är borta. När jag tittade ut över ”rishavet” och insåg att min svarta tub fanns någonstans där inne kändes det inte alls roligt. Tyvärr var det inte mycket annat att göra än att ge sig in i riset igen och försöka hitta samma väg tillbaka. Jag vet faktiskt inte hur länge jag letade men jag hittade tuben tillslut så det gick ju bra i.a.f. Kan ju säga att jag alltid trippelkollar allt på säcken sedan dess.

Kan ju tillägga att jag hann fiska i ca fyra- fem timmar innan det började regna och det bara vräkte ner i 14 timmar i följd. Detta resulterade i att ån höjdes en halvmeter och såg ut som en lervälling. Det återstod alltså bara att packa ihop ett genomsurt tält och en massa blöta kläder och gå hem.

Vilse i pannkakan

Detta utspelade sig för ca 10 år sedan när jag gjorde lumpen på KA1. Det var under en övning någon gång på senhösten och vi hade just blivit avsläppta från en 200-båt på ”baksidan” av en ö. Alltid skulle man ju ta den långa vägen om det gick, i skydd av skogen så inte den lede Fi såg en…

Ön visste vi inget om men det visade sig vara rena urskogen med mossbeklädda klippblock överallt, ganska kuperat. Vi var 4 pers varav en hade en ryggskada sedan tidigare övning. Det plus den svåra terrängen gjorde att vi beslutade oss för att lämna en del av utrusningen kvar vid landstigningen och gå två ggr.

När vi väl kom fram till andra sidan svettiga och trötta hade det redan börjat skymma. Killen med ryggskadan stannade kvar för att slå upp tält och fixa lite medans vi andra snabbade oss iväg för resten av grejorna. Jag hade blivit ganska varm av vår ”promenad/klättring” och lämnade jackan kvar, med kompassen och karta skulle det visa sig…

Vi hittade i alla fall ganska snart tillbaka till landstigningsplatsen och greppade grejorna som var kvar. Nu hade det blivit becksvart och ganska snart visste vi inte var vi var. Det var lögn i f*n att hitta tillbaka trots långa och många försök. Med stigande irritation och trötthet hade vi nu lämnat allt vad mörkerdisciplin och tystnad bakom oss. Nu sket vi i alla regler och tog ett bra beslut om än lite okonventionellt. Men va fan vill de att vi ska leka krig får man väl improvisera lite också.

Vi gick ut mot stranden och följde så den till vi stötte på en sommarstuga där det mycket prydligt låg en roddbåt med åror väl uppallad på land för vinterförvaring. Men vi tyckte att vi gott kunde låna den, ingen skulle ju sakna den i alla fall. Sagt och gjort, vi satte oss i roddbåten och rodde runt ön tills vi nådde den udde vi tidigare slagit läger på. Bekvämt var det!

Killen som blivit kvar undrade förstås var tusan vi hållit hus och vi var nu lite upprymda och betedde oss mer som om vi var på Scoutläger vid det här laget Så vi pratade och lyste med ficklampor och släpade upp roddbåten på klipporna när vi plötsligt hör en myndig stämma i mörkret som undrar:

– Vad i h*lv*t* tror ni att ni sysslar med?

Döm om vår förvåning när det dök upp ett befäl från ingenstans. Vi som trodde vi var ensamma på ön! Han och en värnpliktig hade visst nån spaningsuppgift och satt i nåt hål i berget. Som tur var upptäckte han inte vårt tilltag med roddbåten (det var ju becksvart ute) utan upprörde sig mest över att våra röster hördes och att vi hade mage att använda ficklampan

När det så blev dags för omgruppering nästa dag bogserade vi tillbaka roddbåten mha 200-båten så jag får väl här passa på och tacka för lånet av båten.

Sensmoral, karta och kompass kan vara bra att ha. Särskilt i mörker och okänd terräng. Och det är ännu bättre ha ha karta och kompass med sig!

Dumt!

Ofta är ens dumheter resultatet av felaktiga antaganden:

På en endygnsövning på vintern i övre Norrland lämnade jag innersovsäcken hemma för att spara vikt i ryggsäcken, eftersom (jag antog att) vi skulle skida hela tiden. Mina antaganden visade sig emellertid vara felaktiga. Den natten låg jag i 40 graders kyla direkt i snön med bara den tunna yttersovsäcken runt kroppen. Läxa: du kan inte klämma in två fallskärmsjägare i en sovsäck.

En annan gång tyckte jag att regnkappan var onödigt dödkött att släpa med sig på en enveckasövning, eftersom (jag antog att) det inte skulle regna och jag ju ändå hade "knäppetältet" med mig (vilket kan användas som regnponcho). Mina antaganden visade sig ånyo ogrundade. Det hällregnade HELA veckan. Läxa: knäppetältet är uselt redan som tält, gissa hur det är som regnställ.

/ G

Fotogen

Inte det dummaste jag har gjort, men väl en tjejkompis till mig; vi var på hajk, och hon skulle tvätta sitt hår, det fanns då ett antal omärkta dunkar, och hon valde en av dessa, dock utan att lukta på innehållet. När hon väl har blött ner hela håret, så upptäcker hon att det är fotogen..

Har hunnit med en del mindre genomtänkta grejor. Tänkte ta upp några av dem har säkert gjort ännu värre saker som jag ej kommer på nu.

Lekte i skogen med kompisar från tidig morgon till sen eftermiddag utan att informera någon. När vi kom hem var ett stort antal grannar mm ute och sökte efter oss.

Plockat upp nät när åskan gick. Fick uppleva blixt nedslag på riktigt nära håll. Har även lekt ute då åskan slog ner i ett träd som vi tog skydd av.

Åkt skidor på isen lite väl nära fors vilket ledde till att isen ej höll. Som tur var nådde jag botten där vilket jag ej gjort om isen brustit lite tidigare.

Paddlat fors med kolfiber canadensare utan att ha rekat forsen innan. Canadensaren var inte särskillt hel efter det och diverse prylar flöt runt.

Fjälltur vintertid med helt nya höga plastpjäxor för telemark och telemarks skidor. Kompisarna hade sovsäckar som tålde ett par minusgrader och det var -30. Skulle på 4 dagar gå från abisko till keb och även hinna göra en del toppturer på vägen. Fick avbryta turen.

kommer skriva några fler när jag har tid.

Konsten att lägga till

I slutet av 70–talet och efter flera år av jolleseglande byggde jag ihop ett halvfabrikat av märket JOJ 20. En segelbåt som inte blev så värst uppmärksammad…Hmm. Det var i alla fall min första kölbåt och jag var väldigt stolt då den sjösattes i hamnen på Öckerö. Ekonomin räckte inte till utombordare, men vad gjorde det? Båten skulle ju seglas. Och det blev en hel del seglandes upp och ner för Bohuskusten några år. En av dessa turer, som mina kompisar fortfarande berättar om med stor glädje och frenesi, gjorde jag och min flickvän i denna JOJ:en, tillsammans med några kompisar i en 707:a.
Vi hade haft en blöt och blåsig segling upp till Fjällbacka där vi skulle mötas i gästhamnen. Mina kompisars 707:an var oslagbar och för snabb för oss så dom var alltid först i hamn och höll kajplats för oss. Om jag inte minns fel blåste en nordlig kulingen rakt in i den mycket trånga hamnbassängen. Så här gällde det att snabbt länsa in bland alla båtarna, styra upp mot vinden, släppa i draggen och glida snyggt mot vinden upp mot bryggan och parkera på kajplatsen. Så var det i alla fall tänkt.
Jag tyckte nog farten var ganska hög då vi passerade den första bryggnocken in till den trånga gästhamnen, men det skulle nog behövas ansåg jag om vi skulle kunna styra upp mot norrbryggan och vinden. Mitt i hamnen låg en kraftig Laurin för ankar och spärrade vägen. Det blev första överraskningen. Jag valde att runda aktern om den. Sedan styrde jag upp mot vinden och rakt mot kajen, slängde i draggen och gled frammåt. Det är då det hände. Överraskningen nummer två: dragglinan är för kort! Snabbt insåg jag- hängandes bakom min akterspegel med ankarlinan i naglarna- att vi aldrig kommer komma fram till kajen och jag börjar då dra in linan. Så vi började backa. Båten backade väldigt snabbt i den hårda kulingen och fören började falla av mot den östra kajen. I detta läget kom två livlinor farandes genom luften, kastad av några välvilliga räddare. Det började krisa sig. Då jag fick in lina och dragg i sittbrunnen och vänt mig om insåg jag att marginalen var väldigt liten till de dyra förtöjda båtarna men lyckades få svängt båten och ut i den alltför överbefolkade hamnbassängen. Det är då som den där ankrade Laurinen dyker upp…igen! Jag tuschade sidan på den, gled utefter den och lämnde ett svart streck på hans bordläggning. Rundade sedan aktern än en gång på Laurinen för att få fart till att göra ett slag innan den västra bryggan- full av mycket nyfikna åskådare- skulle stoppa min framfart. Jag fick slå tillbaks mitt bland deras dragglinor. Jag trodde det värsta var över då den där 12 meters motorbåten kommer in i hamnen och täpper till hela inloppet…
Vid detta läget hade familjerna slutat äta sin middag, barnen slutat fånga krabbor i duggregnet och familjeskepparna utrustat sig med båtshakar och fendrar och flytvästar. Allas uppmärksamhet var riktade mot vår båt där vi försökte undvika en kollision med den där bjässen till motorkryssare. Själv var jag i full färd med att göra en 180 graderspiruett framför bogen på motorkryssaren för att undvika en totalt förlisning och ett helt förlorat ansikte. Men tärningen var kastad, utloppet igentäppt av en allt för stor motorbåt och det enda som fanns att göra var att sikta på den efterlängtade kajplatsen…igen! Min kompis i 707:an berättade senare att det gick ett sus av skräck och spänning i hamnen då vi kom forsande bakom Laurinen en andra gång ”Kolla, han gör det igen…” Alla på kajen höll andan då vi rundande aktern på Laurinen och närmade oss bryggan. Skummet yrde om fören, JOJ:en krängde i den hårda kulingen. Jag var fast besluten att ta mig fram till den där förbannade kajplatsen. Utan dragg denna gången forsade vi in mellan båtarna och stoppades innan betongbryggan av båtshakar, fendrar och en hel armada av räddare…

Det var inte bara det dåliga vädret som fick oss att äta middagen ombord och skippa duschen den kvällen…

Min nästa båt efter JOJ:en blev en fin Seldénbyggd Folkbåt… med en utombordare av märket Seagull. Utan friläge och back…

Jürg

Skidhopp

Lyckades efter en vurpa på slalomskidor för några år sedan kana på baken halva pistens längd. I fallet knäpptes pjäxans spänne upp och skaftet fylldes med snö. När jag äntligen fick stop och skulle tömma pjäxan på dess kalla innehåll drog jag helt enkelt ur foten ur pjäxan (med pjäxan fortfarande i bindningen)

INTE BRA!

Lite fummel och skida med pjäxa for iväg utför pisten. Det sista jag ser av skidan är hur den ger sig iväg i en perfekt kastparabel över snövallen som pistmaskinen plogat upp vid backens slut.

Jag efter på en skida och raggsocksklädd fot. Upp på vallen där jag ser skidan liggande i en icke frusen bäck 20m längre ner. För er som inte testat kan jag meddela att det tar tid innan en genomvåt innersko torkar.

Lärdom: Skidbromsen funkar endast om inte pjäxan är kvar i bindningen. Ta alltid ur pjäxan ur bindningen innan foten tas ur pjäxan.

/Erik

Den sista färden

På kul krockar vi med varandras kanoter, då välter dom andras kanot.

När jag kliver ur vår kanot, ramlar jag i och välter även vår kanot.

Efter att ha ätit Marie-Kex och kall falukorv iförda varandras enstaka torra persedlar delar vi fyra på en sovsäck.

Det blev en kall och hungrig natt.

Segla...

När jag var ute å seglade en sommar så hände följande:
Efter att ha navigerat runt lite på måfå i skärgården var det dags att i den goda vinden reva förseglet. Det gick inte. Altså: man klättrar framåt och när jag står därframme ser jag ett det kommer en väldig vindby mot oss. För att kunna göra något åt situationen skriker jag åt kaptenen: "VIND-BY !", "Va!?!" är hans svar, sekunden senare slås vi omkull och håller på att kapseisa. Vi tog nog in ett par tre-fyra hundra liter vatten innan vi kom på rätt köl.
Kaptenen blev avsatt, varefter han fick en annan båt. Den båten lyckas han i mycket lungt väder segla in i en stillastående färja. Hans stag bröts och han fick masthaveri.
Jag är glad att jag bara var med och inte var han.

Skaffat en ny

I lördags köpte jag en ersättare för min gamla Canon EOS 10. Den hade jag tidigare transporterat till stranden, omsorgsfullt nerstoppad i en plastpåse, som a) inte tilldrog sig klåfingriga blickar och b) borde hjälpa till att skydda kameran mot kringblåst sand. Den var i skick som ny, min kamera, trots sin ålder, så inte ville jag ha den fullproppad med sand.

Törstig kan man ju bli, när solen skiner i Spanien, så jag stoppade även ner en plastflaska med vatten i. Kork på, så den skulle ju inte kunna ställa till med något.

Nu är det så, att vatten och klar läsk ser ungefär likadant ut. Däremot innehåller läsk kolsyra, som åstadkommer ett ansenligt tryck när flaskan skakat omkring i en kasse en stund. Tillräckligt tryck för att få flaskan att läcka, visade det sig.
Dessutom innehåller läsk socker, vilket utgör ett utmärkt lim, om det i flytande form hälls i små kugghjul i en kamera, och sedan får torka där.

Efter ett improviserat tvättande av växellådorna för fram- och tillbakaspolning av filmen fick jag visserligen kameran att göra allt som kameror ska göra, utom ta bilder... Slutaren hade också limmats ihop. In till den lyckades jag inte komma utan att idka förstörande delning av kamera.

När jag sedan lämnade in kameran för att undersöka om Canon kunde reparera den, lyckades fotobutiken blanda ihop den med en annan, som inte skulle repareras, vilket resulterade i att kameran skrotades och försvann för alltid.

Till råga på allt inträffade läskolyckan på samma Spanienresa, där jag några dagar tidigare lyckades gå ifrån kameran, liggande på en stol på en restaurang, men någon vänlig skäl hade tagit vara på den, så jag fick den tillbaka!! Då trodde jag att jag klantat mig till max, och aldrig skulle se den igen. Sedan lovade jag mig själv att ta mycket väl vara på den i framtiden. Det höll i tre dagar...

Nu bevakar jag den EOS 30 jag köpt istället med ungefär samma frenesi som en fågelmamma håller reda på nykläckta ungar...

Anders

Ja mitt bidrag till denna underbara tråd äro:

När jag och min kompis var ute i skogen och skulle övernatta i ett egenhändigt byggt vindskydd av presenningsmodell,
vi skulle gå och hugga några slanor till detsamma på ett kalhygge,vi gick litegrann ifrån varandra då jag såg en mindre smal,fälld gran som skulle passa perfekt till "hörnstolpe",det jag inte såg var att granen låg i "spänn",vilket resulterade i att när jag träffade med ett hugg av yxan så gick den av direkt(den var ca 7 cm i diameter) och med kraft flög upp och träffade mig rätt över munnen *SMACK*,jag hade dessutom blundat alldeles strax innan hugget så jag fattade inte vad som hände,utan undrade vem som gav mig veckans stjärnsmäll rätt på läppen mitt ute i skogen,
läppen sprack direkt och där stod jag med blodet forsande från läppen bland färgglada stjärnor och plötslig dimma och var lite förvirrad och tittade på min kompis med ett minst sagt roligt uttryck i ansiktet....men,men,det slutade så småningom att blöda och blev en präktig fläskläpp som vi skrattade en hel del åt senare på kvällen runt brasan,och med lite problem drickandes en god skotsk whisky....

Så kan det gå när man inte är tillräckligt uppmärksam,men sak är säker,jag LOVAR att det inte kommer att hända igen.....så nåt lärde man sig iallafall

Tror att förra helgens bravader kan ases vara det dummaste jag gjort!

Hade bestämt mig för att ta en tur med kajaken ut till någon ö i Kungsbackafjorden, för att testa mitt nya Faude taurus 1 tält! Sagt och gjort. Förra måndagen ( annandag pingst) bar det iväg. Sjösatte i gårda brygga i Åsa, och tänkte paddla över till Holsunds udde, på onsalahalvön, en trevlig paddling på ca en timme! Nu var det dock så att (och här kommer det dumma) det hade förutspåtts åska på samma kväll och kuling dagen efter! Inte speciellt bra prognos för att ge sig ut på havet eller hur!

Hur som helst. Efter ca 15 minuter paddling, så börjar det naturligtvis åska, och oron börjar komma krypande längs ryggraden. Jag börjar se mig om efter en lämplig ö att landa på, för jag inser att jag aldrig kommer hinna till Holsunds udde. Rundar första bästa holme och hittar en stenig och eländig strand, men inser att här får det bli, för det har nu börjat blåsa upp ordentligt. ”stranden” består endast av halvstora stenar, alltså ingen sand över huvud taget! Kommer iland utan problem och får ganska bråttom att lasta ur kajaken, för nu regnar det ordentligt. Här kanske man skulle stannat upp och funderat över läget lite. Kanske skulle jag kollat om det inte fanns ett lite bättre ställe att gå iland på och har jag dragit upp kajaken tillräckligt långt bland stenarna. Men nej då, jag hade viktigare saker för mig, nämligen att hitta ett bra ställe att slå upp tältet på. Det fanns bara ett möjligt ställe och det var absolut inte bra! Allt hinner bli lagom genomblött innan jag fått upp tältet, men är ändå nöjd över att vara undan regnet. Natten var som den var, i början åska och regn, övergående i storm och regn! Vaknar kl 04.00 och det blåser nu ordentligt. Betydligt mer än den utlovade kulingen. Vindmätaren visar 28m/sek i topparna och 19 konstant! Tittar ner mot ”stranden” och ser meterhöga vågor bryta över stenbumlingarna. Inser att det är helt omöjligt att ta sig i kajaken i dom vågorna. Det var bara att ta fram telefonen och ringa brorsan som fick tag på sin polare, så att dom med båt kunde rädda mig!

Nåväl, det är sista gången jag inte tar väderleksrapporten på allvar!

Maua