Inställningsproblem

Den inställning som traditionellt rekommenderas är "skenan rakt under mellanrummet mellan stortån och pektån". Vad jag förstår gäller detta klassisk åkstil.
Vilka inställningsråd ska man som ledare ge den växande grupp som övervägande stakåker på turerna? Gällen "mellan stortån och pektån" även för dem" eller ska skenan ligga mer mitt under foten? Vid stakåkning är ju balansmomentet inte lika viktigt, vilket antagligen är en av orsakerna till stakåkningens växande popularitet.
Vad säger expertisen?

sigvard; sa:

Vilka inställningsråd ska man som ledare ge den växande grupp som övervägande stakåker på turerna?

Klicka för att se resterande...

Rådet är ju naturligtvis att ha (den mentala) inställningen att åka skridskor, inte staka

Javisst...

...men som mångårig skridskoledare kan man ju inte sätta igång och försöka uppfostra deltagarna. Var och en ska väl odla sin individuella åkstil.
Finns förövrigt någon enkel instruktion på nätet om långfärdsskridskors bästa inställning? Hockeyrör med fasta kängor är ju rätt monterade på fabriken. Någon formel för relationen mellan känga och skridsko borde finnas.
Ska man råda nybörjare att köpa tunga och styva telemarkspjäxor som Crispi eller kan man rekommendera lättare typer för åkning med fast häl?
Vågar man rekommendera löshäl skrillor till nybörjare? Somliga påstår efter flera års åkning att de är mycket mer svåråkta än den traditionella typen med fast häl. Andra däremot tycks klara dem direkt utan någon specialträning alls.

Re: Javisst...

sigvard; sa:

...men som mångårig skridskoledare kan man ju inte sätta igång och försöka uppfostra deltagarna.

Klicka för att se resterande...

Om du vill ge dem råd råd om skridskons inställning så kan du ju lika gärna råda dem att inte staka.

sigvard; sa:

...Finns förövrigt någon enkel instruktion på nätet om långfärdsskridskors bästa inställning.

Klicka för att se resterande...

Ett bra grundläggande tips som fungerar för mig är att be dem ta lite fart och sedan åka rakt fram i 50 meter på en fot. Om åkaren tenderar att falla/svänga inåt under denna åkning så skall foten flyttas utåt, relativt skenan.

Re: Re: Javisst...

rosengrenerik; sa:

Om du vill ge dem råd råd om skridskons inställning så kan du ju lika gärna råda dem att inte staka.


Allt fler vill stakåka numera. Stakåkningen har kommit för att stanna. Det är bara att acceptera. Frågan är vad man som skridskoledare kan göra för att förbättra och underlätta deras stakåkning. Stakåkningen liksom den klassiska åkningen går rimligtvis att utveckla. Det finns inget distinkt rätt eller fel inom den härliga skridskosporten.

Klicka för att se resterande...

Re: Re: Re: Javisst...

sigvard; sa:

rosengrenerik; sa:

Om du vill ge dem råd råd om skridskons inställning så kan du ju lika gärna råda dem att inte staka.

Klicka för att se resterande...

Allt fler vill stakåka numera. Stakåkningen har kommit för att stanna. Det är bara att acceptera. Frågan är vad man som skridskoledare kan göra för att förbättra och underlätta deras stakåkning. Stakåkningen liksom den klassiska åkningen går rimligtvis att utveckla. Det finns inget distinkt rätt eller fel inom den härliga skridskosporten.

Klicka för att se resterande...

Dock finns det ett gäng traditionalister som opponerar sig. Detta är inget unikt för skridskoåkning utan förekommer inom många andra aktiviteter: när folk kommer på nya sätt att göra saker dyker traditionalisterna upp och säger "....men så SKA man ju inte göra....". Sett ur sitt snäva perspektiv har traditionalisterna förstås rätt - stakåkarna kommer t.ex. knappast att ta några olympiska medaljer eller andra jämförbara utmärkelser. Men det traditionalisterna missar är att man kan ha olika ambitionsnivåer på sina aktiviterer, och att folk kan ha stort utbyte av något, även om deras ambitionsnivå ligger en bra bit under den egna ambitionsnivån.

sigvard; sa:

Den inställning som traditionellt rekommenderas är "skenan rakt under mellanrummet mellan stortån och pektån". Vad jag förstår gäller detta klassisk åkstil.
Vilka inställningsråd ska man som ledare ge den växande grupp som övervägande stakåker på turerna? Gällen "mellan stortån och pektån" även för dem" eller ska skenan ligga mer mitt under foten? Vid stakåkning är ju balansmomentet inte lika viktigt, vilket antagligen är en av orsakerna till stakåkningens växande popularitet.
Vad säger expertisen?

Klicka för att se resterande...

Tror inte det är någon skillnad egentligen -- både vid stakåkning och vid benåkning hadlar det ju om att balansera foten på skridskoeggen, så inställningen borde vara densamma. Om balansmomentet är mindre viktigt vid stakåkning blir skridskons inställning bara mindre kritisk i det fallet och inställningen blir då enklare och snabbare att göra. Det är enda skillnaden.

Stakåkning eller stavåkning?

sigvard; sa:

Gäller "mellan stortån och pektån" även för dem" eller ska skenan ligga mer mitt under foten?
Vad säger expertisen?

Klicka för att se resterande...

Bara på kul ställde jag en gång in grillorna så att man vid stillastående stod mitt på skridskon. Resultatet blev förödande. Så fort skridskon fördes utåt (och det gör den alltid) hamnade tyngdpunkten innanför skenans anliggningspunkt och vristen 'kollapsade' inåt.

Även den som stakåker med grillorna platt på isen kan inte helt undvika att ta skär då och då.

Den som stavåker (obs skillnaden),typ fristil med längdskidor, måste 'stå rätt' på grillan.

T

sigvard; sa:

Den inställning som traditionellt rekommenderas är "skenan rakt under mellanrummet mellan stortån och pektån".

Klicka för att se resterande...

Det här är bara en anatomisk referens som är ungefär rätt för de flesta. För nybörjare borde nog den "funktionella" rekommendationen snarare vara att vid stillastående "hitta en placering där foten lika gärna vinglar utåt som inåt". Oftast sammanfaller de två rätt väl.
Utifrån den här grundinställningen kan man sen be folk att känna efter om foten vill kantra åt det ena eller det andra hållet under åkning och sen kompensera för det.
(långt) Senare kan man sen börja experimentera med skenans placering vid hälen för att förändra skärets karaktär vid isättning och avveckling.

Vilka inställningsråd ska man som ledare ge den växande grupp som övervägande stakåker på turerna? .. Vid stakåkning är ju balansmomentet inte lika viktigt,

Klicka för att se resterande...

Balansmomentet är ALLTID viktigt, oavsett om det är stakning eller skär som driver mig framåt. Har åkaren inte balansen över skridskorna, eller väldigt styva skor/pjäxor/kängor så tvingas åkaren kompensera för det med vristerna hela tiden,och det är inte kul i längden ens för den som är stark nog att klara av det.

...vilket antagligen är en av orsakerna till stakåkningens växande popularitet.

Klicka för att se resterande...

Jag tror inte balansen över skridskon blir mindre viktig bara för att man stakåker. Däremot blir antagligen förmågan att balansera på EN skridsko(långa skär) mindre viktig om man kan stakåka emellanåt.
Den största orsaken till stakåkningens ökade popularitet tror jag är att den ger en muskelgrupp till att växla mellan. En åkare kan vara halvkass i uthållighet både i stak- och i skärmuskler, men får åkaren växla mellan bägge så orkar han längre och åker mer.
Dessutom misstänker jag att staktekniken är lättare att lära sig än de fina nyanserna som krävs för att få till de där riktigt vägvinnande, effektiva skären.

Man kan ju se till att de har foten placerad mer mitt på skridskon (mellan pektå och nästa tå eller kanske ännu längre ut) så att de inte ens med vilje och garanterat inte av misstag kommer upp på ytterskär utan alltid ligger på innerskär. Målet är ju att staka och inte att åka skridsko.

-Palle

Jag håller med de flesta andra

sigvard; sa:

...men som mångårig skridskoledare kan man ju inte sätta igång och försöka uppfostra deltagarna. Var och en ska väl odla sin individuella åkstil.

Klicka för att se resterande...

Jag tycker inte ditt resonemang håller här. Du är ju faktiskt skridskoledare, inte personlig Vasaloppstränare. Jag är visserligen inte ledare än,men - folk som vägrar ta skär på en organiserad skridskotur... Jag har aldrig hört på maken.


Men visst jag har sett de som tränar inför vasaloppet på is . T ex Göta kanal ( även ensamma)och jag har full förståelse för de som gör det, även om det brukar gå ganska så långsamt fram. Det måste ju vara trevigt att vara på is istället för att nöta på vägarna.

Men att ha vasaloppsåkare i samma sällskap som skridskoåkare måste ju vara jobbigt för alla parter.

När det gäller inställningen är det väl bara att pröva och ändra tills man uppnår bra balans. Själv skruvar och testar jag inför varje säsong med både nya och gamla skridskor. En millimeter till vänster eller höger tycker jag gör ganska stor skillnad så en exakt position som passar alla tror jag inte riktigt på, varken hos skidskoåkare eller fasaloppsåkare./mvh

Re: Re: Re: Re: Javisst...

pausch; sa:

Dock finns det ett gäng traditionalister som opponerar sig. Detta är inget unikt för skridskoåkning utan förekommer inom många andra aktiviteter: när folk kommer på nya sätt att göra saker dyker traditionalisterna upp och säger "....men så SKA man ju inte göra....". Sett ur sitt snäva perspektiv har traditionalisterna förstås rätt - stakåkarna kommer t.ex. knappast att ta några olympiska medaljer eller andra jämförbara utmärkelser.

Klicka för att se resterande...

För ganska precis tre år sedan inträdde jag i långfärdsskridskoåkningens underbara värld, så jag kallar mig inte traditionalist. Däremot är jag mycket intresserad av skridkoåkning i många former, både på naturis, ovalbana och på asfalt. Jag är inte heller ute efter olympiska medlaljer men en intressant aspekt är hur man åker effektivt, så att en hel dags tur på isen blir en säker och skön upplevelse.

Två saker framstår för mig som tydliga i frågan om stakåknig
1) Säkerhet. Pikspetsen är vass och kan tillfoga skada på många sätt. Primära syftet är ju att pika, men när detta inte görs så är det bättre ju mindre pikspetsen flyger omkring bland gruppens deltagare.
2) Effektiviteten. En stakåkare är mindre effektiv än en skridskoåkare, och kommer i det långa loppet att orka mindre.

sigvard; sa:

...men som mångårig skridskoledare kan man ju inte sätta igång och försöka uppfostra deltagarna. Var och en ska väl odla sin individuella åkstil.

Klicka för att se resterande...

Jag går själv ledarutbildning inom FF's regi i Stockholm. Naturligtvis har jag inte speciellt lång erfarenhet, i jämförelse med många andra på detta forum, men varje gång jag stöter på deltagare i mina grupper som stakar så diskuterar jag detta med dem.
Jag förklarar hur ett skridskoskär fungerar, och varför stakning i det långa loppet minskar deras möjligheter till en effektiv åkning, och därigenom en skönare tur och mer njutbar upplevelse. Naturligtvis är en persons åkstil inget som förändras över en natt, det tar lång tid, men om man inte har målet klart för sig så blir man inte heller bättre som åkare. Jag har aldrig under dessa diskussioner träffat på någon som varit missnöjd med att jag tagit upp detta. Tvärtom märker jag ett stort intresse bland deltagare att diskutera skrikskoteknik, och en vilja att lära sig mer.

En orsak till att stakåkningen börjar bli vanligare tror jag delvis kan spåras till många försäljare på stora sportkedjor, som rekommenderar stakåkning till folk som köper sin första utrustning.

[Ändrat av rosengrenerik 2007-01-08 kl 11:44]

Inställningen i sidled är viktig

både framtill och baktill. Individuell justering skall alltid göras den kan vara olika på höger och vänster fot. Observera att det ofta är viktigare med inställningen baktill än framtill.

Om man bara stakar så blir sannolikt inställingen i sidled än viktigare för att minimera problem med statisk belastning. Med bra teknik utan stavar så kan man med olika lutningar under olika faser av skäret kompensera en hel del för olika sidoinställningar.

Att inte kunna åka utan stavar är ett stort handikapp. Men även handikappade kan ha roligt på isen.

Thure