Pseudo prestationer

Det verkar som att de politiskt korrekta Sverige blir mer likt Kina där censur är vardagsmat. Och nu har admin stängt tråden på mycket lösa boliner. Föreslår att man i framtiden lägger till i rubriken i stället för att stänga trådar.

I tråden om Svenskar i Himalaya så diskuterades inga specifika personer eller deras pseudo prestationer. Det kan vi ju hålla oss för goda för även i denna tråd.

I den här tråden är det fritt fram att diskutera varför det är så många som inte fattar skillnaden på klättring och turism i Himalaya.

Vi kan diskutera avsaknaden på Svenskar med ambitioner att klättra berg över 8000 m i alpin stil.

Vi kan diskutera allt vi inte fick i den stängda tråden, dvs stil i allmänhet etc etc....
 
Blev visst inte så mycket fart på diskussion. Men jag skulle gärna se en vettig sådan. Så, för den goda saken skull, och inte för att jag har så värst mycket att tillföra:

Stil har inget egenvärde. Det är upp till var och en att välja sätt att ta sig upp, upp till var och en att värdera sin prestation.

Däremot: Det är ett djävla oskick att skita ner bergen genom att lämna skräp efter sig. Och Everest är ju numer inte bara världens högsta berg utan också världens högsta sophög (det har jag sett på bild och saknar önskan att se det på riktigt).

Vidare: Det är tråkigt när folk kan tjäna pengar därför att de har/är bättre spin doctors än vad de är klättrare. Men varför finns det problemet? Det brukar heta att media är så okunniga och förenklande. Det kanske är sant, men kan man då "utbilda" media? Knappast. Eftersom Sverige är ett u-land med avseende på alpin klättring lär ju det vara fullständigt dödfött. Däremot är det väl egentligen inte så djävla mycket svårare att berätta om en schysst bestigning av, vad vet jag, Trango, än vad det är att berätta om, eh, Shishapangma. Dessutom tror jag man skulle kunna leverera mer fantasieggande bilder. Kanske bottnar det hela i en bristande förmåga/vilja hos riktiga alpinster att prata om sina bravader. Media tycker om drama och äventyrare och kommer att ta dem de får. Vems är problemet?
 
Jag har erbjudit mig att hjälpa alpinister med pressreleaser gratis. Om man vill att media ska lära sig om sporten så måste de ju veta vad de främsta svenskarna gör. Annars blir det sponsorföretagens PR-organisationer som styr rapporteringen. Dessvärre har jag fått usel respons och t.o.m motstånd. David, du tyckte tex inte att det var nån poäng, om jag minns rätt. Det tycks som att man inte vill synas alls om man inte gjort något av världsklass. Men jag menar att prestationer av SM-klass också borde publiceras. Det är så vi lyfter fram alpinismen, inte genom att vara hemliga och ödmjuka.
 
Kanske bottnar det hela i en bristande förmåga/vilja hos riktiga alpinister att prata om sina bravader.

I ett nötskal! Det är för svåråtkomligt för gemene man, på flera sätt.

Även att förstå vad det innebär, graderingar, exponering etc.

David, du själv skriver mycket intressant när du väl skriver., men dina texter är nog en smula svåråtkomliga för den som inte klättrar, och du kunde gärna skriva mer om det du själv hittar på.

Jag hade mycket gärna läst fler bloggar om svenskars förehavanden i bergen, men de flesta gör det i det tysta. Och det är väl också bra, man gör det för sig själv och i en stil som man mår bra med och that's it. Synd för oss som gärna vill läsa bara.
 
Senast ändrad:
Visst har stil ett egenvärde! Men verkligheten ser nu en gång för alla ut så att stil är något subjektivt.
Det är inget specifikt just för alpinism/klättring, utan det ser vi överallt. Fotbollsfantaster har tjatat i alla tider om värdet av tråkigt-men-vinnande spel kontra underhållande spel "med hjärta" som aldrig tar laget till toppen.
Kulturen: samma sak. Finkultur/fulkultur, är balett bättre än musikal eller tvärtom?
 
Visst har stil ett egenvärde! Men verkligheten ser nu en gång för alla ut så att stil är något subjektivt.
Det är inget specifikt just för alpinism/klättring, utan det ser vi överallt. Fotbollsfantaster har tjatat i alla tider om värdet av tråkigt-men-vinnande spel kontra underhållande spel "med hjärta" som aldrig tar laget till toppen.
Kulturen: samma sak. Finkultur/fulkultur, är balett bättre än musikal eller tvärtom?


Tja, i den mån jag är intresserad av fotboll är jag gaisare och då måste man ju verkligen tala sig varm till förmån för stilen snarare än resultaten. I så måtto håller jag förstås med dig, Men det är signifikant att du tar exempel från "publiksporter", där genomförandet faktiskt har en direkt betydelse får åskådarens grad av njutning. Alpinism är emellertid ingen publiksport.

Jag tror egentligen att "stil" är ett ganska illa valt ord därför att det implicerar någon sorts estetiskt val, att det skulle vara "snyggare" att klättra på ett visst sätt. Tja, vem tittar? Om man däremot skulle använda ett ord som "sätt" eller "metod" kanske det skulle vara lättare att diskutera vad som faktiskt är en bra bestigning. Då är det också lättare att komma fram till att metoden att klättra utan syrgas faktiskt, i viss mening, är svårare och därmed också mer, tja, respektingivande (sedan tycker jag att syrgasklättring är kass redan på den grunden att det skräpar ner, men det är liksom en annan sak).

Att säga att stil inte har egenvärde betyder inte att det är likgiltigt hur man klättrar. Det betyder bara att stil saknar egenvärde. För att vara litet konkret: Jag skulle inte gå på ett föredrag av Fredrik Sträng. Steve House går jag däremot gärna på. Det beror inte på att Steve House klättrar i snyggare stil, utan på att jag med utgångspunkt från text och film har dragit slutsatsen att Steve House har våldsamt mycket mer klokt och intressant att säga om alpinism.

Men om jag för sakens skull ändå accepterar "stil" som något med ett egenvärde som bör hållas för relevant så konstaterar jag att vi står inför åtminstone två olika scenarior som kan kräva ett ställningstagande: den egna klättringen och bedömningen av publika hjältars prestationer:

Egen klättring: Tja, det blir ju alpin stil av nödvändighet - jag har i alla fall inte råd med något annat. Men är det alpin stil att bo på rifugio natten före en bestigning av Campanile Basso? Alltså, jag försöker på allvar få det att låta larvigt. För mig är det avgörande att så långt möjligt lämna berget så som det var när jag kom till det. I övrigt skulle jag gärna ha det så bekvämt som jag har råd med. Men jag klättrar ju bara för mig själv och har mina egna mål. Någon får gärna ha en annan metod och nå andra mål och känslor, bara den gör det utan att förstöra.

Klätterhjältar: Vilka är det okej att "beundra"? Vilka är det som ska få tjäna pengar på sin klättring? Tja, det avgör ju i praktiken den breda publiken. Om ingen ens försöker informera den om de klättrare som fått klätterkollektivets "stamp of approval" kommer den aldrig till genuin förståelse. Uppskattning av finare nyanser kräver kunskap. Om klättergurus föredrar att vara tystna (och det valet är naturligtvis deras fulla rätt) kommer den okunskapen definitivt att bestå. Och i ett sådant läge är det faktiskt helt likgiltigt hur bra stil någon har haft på vilken topp som helst - det är kommer i alla fall att vara Fredrik Sträng som sitter i tv-soffan. Sveriges hela klätterkollektiv är så ekonomiskt insignifikant att det helt saknar betydelse som kommersiell faktor och då saknar svenska klättrares eventuella insikter den tyngd som betyder något. Förmodligen omsätter närmsta ICA-hall mer än hela den svenska klätterbranschen...
 
Senast ändrad:
Du motsäger dig själv lite Maurits.
Alpinism är ingen publiksport, skriver du. Nä om vi pratar om "fin" alpinism i god stil så är det fullständigt sant. "Äventyrsalpinism" (eller "Glorifierad turism" som David kanske skulle säga) däremot är definitivt en publiksport. Utan publik, inga sponsorer. Utan sponsorer inga expeditioner. (Utom från de som har råd att bekosta dem själva)

Nåväl. Min poäng är fortfarande att stil visst spelar roll, men att vi måste inse att stil är subjektivt.
Stil är en självpåtagen begränsning, helt enkelt. Ibland finns det ett publikt intresse för en viss stil (som travsport t.ex) ibland upplevs det bara som konstlat för unomstående (som gång)

Så....

Frågan är till att börja med VILL vi höja intresset för alpin stil? Risken, om alpin stil skulle bli det nya svarta, är ju att en massa "posers" (eller vad David vill kalla dom) börjar följa stilen på pappret men inte med hjärtat, så att säga. (Och då kommer puristerna fortfarande klaga på att "fel" personer får allt strålkastarljus.)
 
Du motsäger dig själv lite Maurits.
Alpinism är ingen publiksport, skriver du. Nä om vi pratar om "fin" alpinism i god stil så är det fullständigt sant. "Äventyrsalpinism" (eller "Glorifierad turism" som David kanske skulle säga) däremot är definitivt en publiksport. Utan publik, inga sponsorer. Utan sponsorer inga expeditioner.

Det är ju förstås sant, men den publika delen består i att hålla föreläsningar och värma tv-soffor. Och vem vet, det kanske är en gren andra utför i bättre stil än, säj, David Fält ...

Jag köper helt din fråga om man verkligen vill höja intresset/kunskapen om alpin stil. Vill man verkligen det? Varför/varför inte?
 
Frågan är till att börja med VILL vi höja intresset för alpin stil? Risken, om alpin stil skulle bli det nya svarta, är ju att en massa "posers" (eller vad David vill kalla dom) börjar följa stilen på pappret men inte med hjärtat, så att säga. (Och då kommer puristerna fortfarande klaga på att "fel" personer får allt strålkastarljus.)

...jag tror lite naivt att det är svårt att syssla med klättring i alpin stil på högre nivå utan att lägga själ och hjärta i det. Det är helt enkelt för... alpint. Man måste älska att lida och kämpa och hantera situationer som inte riktigt uppkommer i någon annan aktivitet.
Jag tycker det är nog med lidande på amatörnivå... ;)
 
Det är ju förstås sant, men den publika delen består i att hålla föreläsningar och värma tv-soffor.
Publikt i efterhand så att säga. För om vi just diskuterar medias bevakning eller okunnighet kring klättring i alpin stil kontra syrgas, expedition mm då är det ju just i en kontext som publiksport. Finns ju exempel på mer elle mindre liverapportering numera, både via text och bild. Och tidigare var Eiger också ett tydligt exempel på klättring i alpin stil som publiksport. Men den är inte stor, det håller jag med om ;)

Men frågan, vill vi att den ska öka är mycket bra, utan att jag har ett svar och kanske inte heller ska ha eftersom mina erfarenheter i denna gren är mycket begränsade. Och jag skulle gärna vilja höra förslag på svar på Davids ursprungsfråga, varför det saknas svenskar med ambitioner över 8000 m i alpin stil. Kanske finns ett större intresse för skidalpinism!?
 
Ett litteraturtips:

"Storstäderna och det forteanska livet" av Johan Asplund

Den handlar inte alls om alpinism. Däremot handlar den, bland annat, om en av 1900-talets stora kvasiäventyrare, "flygaren" Amanda Earhart, och hur hennes äventyrande föds ur ett antal inbördes orelaterade faktorer som råkar stråla samman i henne. Läs! Byt ut "flyg" mot "alpinism" och redogörelsen blir högst relevant för den här diskussionen.

En extremt förenklad kortversion: AEs förmågor i finare salonger (läs media) samt en del andra egenskaper var långt viktigare, än hennes blott rudimentära förmågor som pilot, för att hon skulle bli den första kvinnliga piloten över Atlanten. Det unika med henne var kombinationen av förmågor ...
 
Senast ändrad:
Men frågan, vill vi att den ska öka är mycket bra, utan att jag har ett svar och kanske inte heller ska ha eftersom mina erfarenheter i denna gren är mycket begränsade. Och jag skulle gärna vilja höra förslag på svar på Davids ursprungsfråga, varför det saknas svenskar med ambitioner över 8000 m i alpin stil. Kanske finns ett större intresse för skidalpinism!?

I ett land med några tusen klättrare (generöst räknat) och några miljoner skidåkare är väl det en högst plausibel gissning ...
 

Sova ute en natt i månaden

Anna och Anna har hittat det bästa ”lifehacket” någonsin – och upptäckt många naturreservat i sömnen.