Vilken risknivå är beundransvärd och vilken är oförsvarligt dum?

Risk/bergräddning

Bush??? och favorit måste vara contradiction in terms!

Bergräddning
Något som kan vara etiskt intressant att diskutera som lyftes tidigare i tråden är bergräddning
är det någon skillnad om man vandrar i bergen, klättrar eller råkar ut för en olycka till havs
skall räddning inkludera alla och i så fall oavsett vad man gjort för att hamna där!

Det skiljer sig kraftigt från land till land om räddning finns att tillgå om man måste ha privat försäkring osv..
Cham har ju grym bergräddning men man lär ha en bra försäkring, Norge har fri räddning men säger sig ha slutat med hkp räddning vid trollväggen
i Patagonien får man i sitt tillstånd skrivet att det inte finns någon bergräddning att tillgå
och att man är helt införstådd med det

Ps: Man har bara livet till låns för en kort tid!

Todd Skinner föll en så där 150m inte för att han tog en stor chansning utan för att selen gick sönder
"The cause of death was the failure of the belay loop of his climbing harness."
(Att fundera över de som bara använder en punkt i selen)

Wolfgang Güllich dog då han körde av vägen

Tror ingen av dom såg det komma!

Det går att räkna upp ett ganska stort antal kända klättrare som dött i förtid. Men märkligt många har antingen dött av andra saker än klättring, eller antingen av "objektiva faror" eller då det gjort något som inte normalt betraktas som extra svårt eller riskabelt.

Men, det går ju inte att komma ifrån att den totala exponeringen för risk också totalt sett gör det mer sannolikt att något händer, p g a "stor" eller "liten" risk. Troligen tar den som tar stora risker också många, många små.

Mezzner sa:

Men, det går ju inte att komma ifrån att den totala exponeringen för risk också totalt sett gör det mer sannolikt att något händer, p g a "stor" eller "liten" risk. Troligen tar den som tar stora risker också många, många små.

Klicka för att se resterande...

The actual risk maybe hard to estimate. What can be estimated though is a sociological factor.

For example. You might enjoy some occasional free solo rock climbing, on a good day, and on some all familiar route which is also 2 grades lower than your current redpoint level. There may be actually no extra risk compared to driving to that rock in Saturday morning traffic (=morning after everyone’s Friday night).

But. Would you enjoy watching your own son doing the same thing right in front of you? Or even knowing that he does this sometimes?

Tidigare tiders flygföratutbildning selekterade fram risktagare. Deras olyckstatestik utanför flygvapnens flygmaskiner var fenomenal, klättring, dykning, motorfordon och skidåkning stod för opropotionerligt stort manfall. Det visade sig att den typen av människor inte passade till ff heller. Numera tar man ut lagspelare med hög uppfattningsförmåga och se överlevnaden har blivit betydligt bättre, men deras fritidsintressen är inte lika spännande längre.........
Som vår gamle instruktör sa uppgiften är att komma hem och kunna försöka en annan dag.....
Oförsvarligt är när man inte unnar sig den chansen.....

trolltind sa:

Todd Skinner föll en så där 150m inte för att han tog en stor chansning utan för att selen gick sönder
"The cause of death was the failure of the belay loop of his climbing harness."
(Att fundera över de som bara använder en punkt i selen)

Klicka för att se resterande...

Todd's sele var också enligt såväl vittnen som undersökning av den på tok för använd och gammal, han hade själv sagt att "han borde byta" strax innan tillbudet.
(att fundera över de som använder selar som är slitna eller gammla)...

http://www.huecotanks.com/climbers/todd/The%20Morning%20Report%20for%20Monday,%20October%2030,%202006.htm

Risk

Vad hände med mitt försök att föra över diskussionen till frågan om räddning?


Själklart blir en sele inte bättre med åren och säkert är det många som har alldeles för gamla prylar
(jag är en) men sliten eller inte så dog han av att belay loopen brast vid en firning ingen större belastning där! hade han haft 2 punkter kanske till och med en prusik så hade utgången kanske varit en annan?

Jag har själv haft en trollsele som belay loopen gick av på (aidade vid tillfället och hängde i daisychain från loopen så nu blev det bara ett fall till första säkring eftersom jag var inknuten på vanligt sett)

Jag försöker inte frälsa någon alla gör som de finner bäst!

Hehe, alla drar i trådarna åt det hålla som de vill för stunden.

Bergräddning är förstås till att börja med nånting som väldigt mycket färre har erfarenhet av, men man kan ju förstås försöka resonera runt det ur nåt allmänt och principiellt perspektiv.

Om någon hamnat i ett situation där han behöver räddning så går det nog inte att bortse ifrån att man lägger nån slags värdering på det - är det "självförvållat", är det under klättring som innebar "oförsvarliga" risker, eller är det ett "oskyldigt" barn som råkat illa ut vid en händelse som barnet inte kunde förstå riskerna med?
Det finns säkert fler varianter, men principen skulle ju kunna vara att den ene förtjänar en större, eller riskablare räddningsinsats än den andre. Jag antar att man resonerar så i någon mån, medvetet eller omedvetet, samtidigt som man naturligtvis inte kanske vill uttrycka det hur krasst som helt. Dessutom är det säkert så att den som har möjlighet att rädda någon, och kan tänka i de här banorna, oftast har bristfällig info om vad som orsakat olyckat vilket gör att man inte kan ta särskilt stor hänsyn till såna resonemang.

I en verklig situation kanske det dessutom är så att allt som föregått olyckan känns mindre viktigt och det primära blir att rädda alldeles oavsett förspelet.

Jag har ingen bestämd uppfattning, det känns som en ganska teoretisk situation - och jag vet inte om det var detta du var ute efter beträffande det etiska perspektivet?

De klätterprojekt som jag har tillräckligt mod för att intressera mig för kan inte innefatta något beundransvärt för mig. De projekt för vilka jag inte har tillräckligt mod är dumma.

Beundransvärt är väl möjligen att ta höga risker för att hjälpa/skydda/rädda andra. Å andra sidan finns det folk som gör det automatiskt utan att reflektera. Och i så fall är ju inte ens det beundransvärt.

Mezzner sa:

Det går att räkna upp ett ganska stort antal kända klättrare som dött i förtid. Men märkligt många har antingen dött av andra saker än klättring, eller antingen av "objektiva faror" eller då det gjort något som inte normalt betraktas som extra svårt eller riskabelt.
.

Klicka för att se resterande...

Det här är ett ganska vanligt fenomen, oavsett om det är frågan om klättring eller tex en jobbsituation: den "enklare", mindre riskfyllda situationen kräver inte alls lika mycket och då är man inte lika skärpt som om det vore på "liv och död". Jag vet att mina tävlingsresultat egentligen aldrig var i paritet med min faktiska förmåga (kaxigt, jag vet) och att det berodde mycket på att de inte var livsavgörande för mig. Ser jag på det jag uppnått i arbetslivet är bilden lite annorlunda, minst sagt...där kan de val jag gör vara direkt avgörande för om jag har ett jobb eller inte...och det göe det hela mer "intressant"!

mellpat sa:

Beundransvärt är väl möjligen att ta höga risker för att hjälpa/skydda/rädda andra. Å andra sidan finns det folk som gör det automatiskt utan att reflektera. Och i så fall är ju inte ens det beundransvärt.

Klicka för att se resterande...

Jag tycker att det är beundransvärt - fast kanske inte handlingen i sig, då, så mycket som den personens inställning till livet.

Allmänhetens synsätt är vad jag drar slutsatsen av i de TV inslag där huvudpersonen likt gladiatorerna riskerar livet med sitt trick.

Så slutsatsen är att det oförsvarligt dumma är mest beundrnsvärda i folks ögon.

Ungefär som skvallertidningarna ingen vill kännas vid att de läser i smyg...

Jag är inte bättre, när jag tittar på formel ett, så väntar jag på stora bilkrascher, jag skiter fullständigt i vem som kommer först i mål, nu har jag erkänt mina låga lustar....fölåt...

Sedan är det ju så att det dumma är o förblir det dumma, men det hyllas lik förbannat av den stora massan, det är ju bara att kolla på stuntstjärnornas framgång vad den bygger på.

Om nu någon hoppar med fallskärm ned på Mt Everest utan syrgas med en kälke att ta sig ner med så beundras det av folk, även om de i nästa andetag säger att det är idiotiskt...

Vid ett tillfälle skulle vi se ett F1 lopp nere på kontinenten. Till sällskapet hade anslutit sig en pensionerad flygsäkerhetschef. Här hade vi några trygga lugna far och morfäder samt ego.
Dommaren och flygsäkerhetschefen påpekade att de ville stå så att de såg den kurvan, för där smäller det oftast. De blev bönhörda för där blev det en spektakulär karsch med flera bilar inblandade, plast, grus och hjulupphägningar flög i olika riktningar, men som tur var kunde alla inblandade kliva ut och till synes hela börja gå mot depån. Minerna på de två som föreslagit utsiktspunkten gick inte att ta miste på, blottat tandkött och stora ögon.....Där föll den sociala fernissan. På kvällen efteråt var de euforiska av sitt lyckosamma val! Själv funderade jag mest på hur det kändes för han som kört upp sig till en tredjeplats och blev krockad av banan, av en som han varvade, livet är inte alltid rättvist.

Vem var beundransvärd och vem var oförsvarlig samt inte minst vem var mera gam.....