Säkerhet och räddning Säkerhetsaspekter, hjälp till skadade mm

Svara
 
Ämnesverktyg Betygsätt ämne Visningsalternativ
  #13  
Gammal 2017-06-10, 18:01
fridaeus fridaeus är inte uppkopplad
 
Inlägg: 196
Citat:
Ursprungligen postat av oldtimer Visa inlägg
Absolut. Vi KRÄVER att få veta NU! ;-)
Vi lovar att bara skriva snälla svar.

Själv försökte jag för två år (2015) sedan gå över passet vid Pyramiden utan stegjärn. Snön var stenhård och jag hade bara broddar. Jag tog mig upp i stenskravlet mot Knivkammen, men när det bara var sista lilla biten kvar var det bara klippa täckt av is. Jag tog på mig broddarna och gav mig ut i branten. Efter några meter var jag fast. Jag vågade inte gå åt nåt håll. Jag hade tillräcklig närvaro att jag knäppte upp ryggsäcken och lät den åka kana i ca 50 meter innan den slog i en blocktunga. Säcken kastades upp i luften och stannade till slut ett hundratal meter längre ned. Utan den vågade jag vända om och ta mig tillbaka till klippan. Det enda som gick sönder på min ryggsäck, en kajka, var spännet på höftbältet. Jag använde remmen till trangiat för att kunna spänna ihop det. När jag kom ned till Unna Räita drack jag två resorb, käkade en påse Real och gick sedan i ett sträck till Sälka. Väl där köpte jag ett sexpack folköl och satte mig i bastun.

Jag kan fortfarande få flashbacks hur ryggsäcken for i luften och tänker att det kunde ha varit jag. Jag var dessutom ensam.

Och jag behöver inte att nån berättar för mig hur djävla dum i huvet jag var. Jag har gjort det själv hundratals gånger.
Svara med citat
  #14  
Gammal 2017-06-10, 21:07
aronwidforss aronwidforss är inte uppkopplad
 
Inlägg: 544
Citat:
Ursprungligen postat av fridaeus Visa inlägg
Jag kan fortfarande få flashbacks hur ryggsäcken for i luften och tänker att det kunde ha varit jag. Jag var dessutom ensam.
Det är väl lite det jag har i huvudet just nu. Jag var ensam på vandring i Lofoten och hade valet mellan att gå 2 kilometer tunnel eller ta mig upp på fjället. Jag planerade en rimlig väg upp (< 45°) till ett pass där allt planade ut, men halvvägs fram dit hittade jag en inbjudande bäckfåra att följa upp. Jag valde den då det var tät björkskog i det övriga området, trots att det var mycket längre norrut än min planerade rutt. Det ledde till att jag snabbt kom upp på rätt höjd (300 höjdmeter upp), men också att stigningen blev markant brantare än planerat. Detta insåg jag inte förrän jag stod på en samling grästuvor som inte hade något egentligt fäste i klippan under.

Därifrån kunde jag varken ta mig upp eller ner, För att få bättre kontroll lämnade jag mina vandringsstavar vid ett träd som jag kunde nå, men inte ta mig till, och försökte hitta en väg ner. Det gick inte och slutade med att vegetationen under fötterna tappade greppet och jag gled ner cirka 3 m. Detta hände 2-3 gånger innan jag var på någorlunda säker mark igen. Varje gång detta hände dök möjligheten upp i huvudet att det kanske inte skulle ta stopp den här gången.

Eftersom jag redan hade tagit all höjd kändes det rimligaste att försöka ta sig söderut till passet istället för att gå ner till tunneln igen. Jag hittade därför en enklare väg upp ett tjugotal meter, lastade av packningen och hämtade stavarna uppifrån, något som var enklare. Därefter skråade jag söderut.

Olyckligtvis kom det fler bäckraviner. Den första kunde jag traversera utan några större svårigheter, men nästa innebar lite mer involverad klättring nedför en avsats. Jag hade inget rep att fira med, så jag valde att helt enkelt släppa ner packningen till en liten plattform tre meter ner innan jag påbörjade nedstigningen. Stavarna gick alldeles utmärkt, men när ryggsäcken landade studsade den till och flög nedför branten. Efter ett trettiotal meter slets rullstängningen upp och allt innehåll spreds ut över terrängen.

Det är en alldeles magnifik syn att så tydligt se ens planer bokstavligt talat fara iväg ifrån en. Jag tog mig ner och började samla ihop allt. Tack vare att det var i en bäckravin hade allt farit i fallinjen, men det var utspritt i längdled, sorterat i densitet. Förvånansvärt nog hittade jag nästan allt, till och med mitt svarta lilla tändstål, och alla delar till mitt Trangia Mini, förutom den lilla plåten med varningen "Achtung heiß". Länge trodde jag att jag hade förlorat mitt tält, men det fann jag 250 (!) höjdmeter ner, med enbart några jack i packpåsen. Sovsäcken, det med absolut lägst densitet i packningen, var dock spårlöst försvunnen. Det, i kombination med att min vattenflaska var helt sönderslagen (Nalgene går tydligen att ha sönder) gjorde att jag valde att avbryta vandringen och gå till närmsta busstation (fantastiskt nog bara 1 kilometer bort med den ena av dagens två bussar gåendes inom en halvtimme) för att ta mig till Narvik. Ett hedervärt omnämnande får Trangias säkerhetsflaska på 1 liter, som klarade sig med bara några kosmetiska repor.

I Narvik lade jag mig på en bänk på tågstationens norrsida och värmde mig med hjälp av midnattssolen genom natten, i frånvaro av någon sovsäck.

Skrämmande var det (dock mindre skrämmande än det borde ha varit), men nu respekterar jag branter, och nog tror jag att jag blev lite vuxnare i veckan alltid.
Svara med citat
  #15  
Gammal 2017-06-10, 21:38
fridaeus fridaeus är inte uppkopplad
 
Inlägg: 196
Stort tack för storyn Aron!

Det jag har tagit med mig av min "upplevelse" är att se varje svår passage som ett försök, snarare än att "nu ska jag över här/dit". Jag har lite déja vu-feeling med den sena våren i år och funderar allvarligt på att ta med stegjärn på årets solotur. Ett mer eftertänksamt/tråkigare alternativ är att anpassa turen så att jag skippar högre pass eller toppturer om det ligger snöfält med packad snö, eller undvika att nyttja snöbryggor. Fan vet hur det blir. Jag ska inte iväg förrän 31 juli.
Svara med citat
  #16  
Gammal 2017-06-11, 13:05
joanna joanna är inte uppkopplad
 
Inlägg: 2 952
Bra tråd. Finns en gammal föregångare, och en till. Bägge klart läsvärda fast de blandar viktiga tankeställare med roliga men inte särskilt livsfarliga tabbar och missöden.

Jag har själv mycket korkat på lager, både som upphovskvinna och som vittne. Det senare mest från Tatrabergen, där kombot högalpin terräng och kort restid från stora befolkningscentra gör att många aningslösa och/eller övermodiga nybörjare hamnar med fel utrustning på fel ställen vid fel väder.
Då kan man få vara med om den här sortens händelser.

En del tidiga tillbud har varit viktiga tankeställare för hela mitt fortsatta frilufsande - bl a en enkel nödbivack, helt odramatisk för de övriga i gruppen, som fick mig att inse att just jag var mer än normalt känslig för nedkylning. Sedan den gången följer min lätta sovsäck, liggunderlag och nödbivacksäck med även på dags- och toppturer med basläger.

Det man mest skäms för är insikten att man inte dragit lärdom av sina egna erfarenheter. Jag har, precis som 0020, flera gånger varit med om att plocka ner folk som fastnat p g a svår höjdskräck. Och ändå släpade jag upp mitt livs kärlek på en exponerad bergskam, utan att han någonsin varit i några berg förut i sitt liv. Det gick inte så bra, även om det nog aldrig hann bli riktigt farligt.

Det antagligen värsta jag själv ställt till med kommer nedan - det är förhoppningsvis preskriberat och jag skyller på den unga åldern.

Scen:
En strålande sommardag i Höga Tatra.
Rollista:
Tre tonåringar med tillhörande odödlighetssyndrom, som det färska medlemskapet i klätterklubben ännu inte hunnit ta ur dem.
Handling:
När ridån går upp, befinner sig de tre odödliga uppe på "Örnstigen". Sommarsolen ler, sikten är oändlig, de odödliga flyger på unga, lätta fötter längs bergskammen, förbi stånkande och/eller likbleka dagsvandrare, vars närvarorätt på Örnstigen de odödliga passar på att lätt moralisera över.
Detta är ingen klättertur utan (för de odödliga) bara en liten enkel nöjespromenad, så ingen alpinutrustning har följt med. Inte heller varma kläder eller regnjackor.

Någonstans mitt på kammen skiftar vädret inom ett par minuter. Åtminstone tycker de odödliga det. Nu inser de också att de är ensamma på berget - de föraktade "turisterna" har, till skillnad från dem själva, haft vett att spana upp i himlen efter de svarta cumulunimbus-moln, som måste ha byggt upp sig under de närmaste timmarna, och backa i tid.

Det blir kolsvart och de första regndropparna börjar falla. Men de odödliga tappar inte modet - de vet att det strax intill finns en reträttväg ner i dalen - Drege's Couloir (den mittersta på bilden), som de utan svårighet friklätttrat uppför för bara ett par dagar sen. Sista delen ner är visst lite brant, men precis ovanför kan man traversera över till en enkel stig som leder hela vägen till fjällstugan.

De odödliga börjar klättra ner i couloiren. Regnet är underkylt och en fin ishinna börja täcka graniten. Vinden ökar och sikten börjar närma sig noll. Trots kylan börjar det åska och blixtra. De odödliga missar avtagspunkten till traversen och inser, i ett svindlande ögonblick, att de varken kan fortsätta ner eller ta sig upp igen - de små fotsteg som varit så enkla i fint väder är nu glashala och ger inget fäste för de odödligas lätta tygskor och deras stelfrusna fingrar.

Detta var före mobiltelefonernas tid, annars hade troligen till och med de odödliga bitit huvudet av skammen och ringt fjällräddningen. Hur de till slut ändå tog sig ner hoppar jag över, men det handlade om tredubbel änglavakt.
Svara med citat
  #17  
Gammal 2017-06-11, 17:18
camoscio camoscio är inte uppkopplad
 
Inlägg: 2 341
http://www.huthyfs.com/copain.html
Svara med citat
  #18  
Gammal 2017-06-11, 17:20
camoscio camoscio är inte uppkopplad
 
Inlägg: 2 341
Och så denna, publicerad i Fjällklubbens tidskrift, men ej på min sajt:

En vadningsolycka

Det fanns två vägar. En rakt norrut tvärs över älven, på kanske 900 meters höjd, och en omväg. Omvägen skulle föra ned till en säter invid älven, på 740 meters höjd. Där hade det åtminstone tidigare funnits logi i en liten hytte för tre. Trots det dåliga vädret var det inte dit jag ville. Jag ville över älven och vidare upp mot en tjärn som såg lovande ut på kartan. Jag var inställd på en sjätte tältnatt där.

Jag behövde aldrig ens tveka, ty på väg ned mot trädgränsen blev jag aldrig varse något stigskäl. Hade jag sett det hade kanske olyckan aldrig inträffat. Jag tänkte att DNT kanske avmarkerat stigen eftersom det ändå inte fanns logi längre.

Allt eftersom jag närmade mig älven blev jag mer och mer misstänksam. Den såg otäckt bred och vild ut. Precis vid stranden var ett T-röse och på andra sidan ett målat T på en sten. Jag spejade av och an, från det ena T:et till det andra. Hade någon verkligen gått över, därtill med pensel och färgburk i näven?

Jag försökte överblicka möjligheterna. Men det är inte lätt att överblicka något när hela stranden är tättbevuxen med vide. Överallt fanns ställen som såg vettiga ut till hälften eller kanske mer, med stenar eller inte alltför djupt vatten. Men det första försöket tvingade mig till reträtt, inte ens halvvägs.

Jag spanade vidare. På många håll kunde man, trots det vilda loppet, se botten hela vägen. Det verkade vara den sortens vad som avbildas i Grundstens och Abrahamssons böcker och som kallas "svårt". Svårt, men möjligt, ty det måste ju gå. Det går alltid i Sydnorge. Jag har ju så ofta besegrat mina tvivel, och funnit lösningar, med just den inställningen.

Jag vet förmaningarna. Vada inte mer än knädjupt. Släpa fötterna, lyft dem aldrig. Sök ställen där älven är bred och har flera armar, vilket jag nu gjorde. Jag vet numera ett par regler till. Gå inte vidare om teleskopstavarna darrar. Sluta innan det blir en förtvivlad kamp, ty det blir ännu svårare i det ögonblick du vänder. Svårt är farligt. Svårt betyder att somliga misslyckas.

Jag prövade ett nytt ställe. Jag gick i med regnkläder på och släpade mig fram. I mitten fick jag den kusliga känslan att ha hela älven stormande mot mig, i dess fulla bredd och längd. Jag närmade mig det djupaste stället och släpade med våldsam möda mina fötter längs botten, det är här jag skulle ha vänt. Men stenarna lockade, kom jag bara upp på en av dem, så.

Således bröt jag mot de elementäraste reglerna när jag föll. Om jag snavade på stenen, eller vacklade, eller om älven bara tog fatt i den för tillfället fria foten.

De närmsta kaotiska minuterna - var det minuter? - hade jag bara en känsla av att hjälplöst dras med i något jag inte behärskade. Jag kände mig helt omgiven av virvlande vatten och utlämnad åt naturens krafter. Jag drev på rygg, med fötterna före och vatten kring öronen. Flera gånger fick jag ansiktet under vattnet och drog in kallsupar. Vattnet hade en påtaglig, nästan salt, smak.

Det är svårt att minnas vad jag kände eller tänkte. Jag tänkte inte "nu dör jag!", men var vagt medveten om att detta kunde vara det sista som hände med mig. Jag undrade mera hur och var det skulle sluta. Kanske i någon fors längre ned, det skulle säkert gå fort.

Trots att jag hade bältet öppet hade jag aldrig en chans att befria mig från säcken, vilket kanske räddade mig. Huvudet tog inga smällar, jag tappade aldrig ens mössan. Jag höll i stället krampaktigt fast i mina stavar tills en av dem slets ur handen. Den kanske fastnade i något.

På ett ställe tog det stopp, jag försökte resa mig, föll och drogs vidare ännu en bit. Det var med en klentrogen känsla jag efter ännu en stund upptäckte att jag drivit mot en grusbank som sköt ut från stranden och nu äntligen var trygg att resa mig. Det gjorde jag, långsamt, långsamt, först gick det inte alls. Först då blev jag medveten om mitt chocktillstånd.

Jag vet inte hur länge eller hur långt jag drev, men jag vet att jag började öster om leden och stannade väster om den. Jag gissar några hundra meter. Det var inget jag orkade kontrollera. Helt andra tankar dominerade, om nu inte hjärnan var alldeles tom.

Kartväskan kändes tung. Den öppna fickan var full med smutsbrunt vatten, var det sådant jag fått i mig? Ur ett av blixtlåsfacken drog jag fram mina kopior ur "Til Fots". Här fanns beskrivningen jag läst igenom i tältet så sent som igår. Omvägen? Den var nedströms, där borde ju vara än stridare. "Bro ved setra" stod det, kunde det vara så mycket klarare?

Läst, men icke förstått? Läst, men icke tagit intryck.

Jag backade alltså i mina spår upp till den höjd där skiljet borde ha varit och gick i den riktning omvägen borde ha gått, i oväntat lätt terräng med glesa videsnår och enstaka träd. Jag ville bara göra något. Med lite tur kanske det gick att gå utmed älven hela vägen ned till civilisationen vid bilväg, i Hjelle, ty nu var jag inställd på avbrott.

Efter en kvart eller så hittade jag mycket riktigt det första trädet med röd färgmarkering. Med lätt hjärta följde jag stigen mot en platt och stadig bro som förde över till sätern. Jag såg genast en hytte med DNT-lås. Det fanns fortfarande logi. Stugan hade kamin. Det blev inte tält den natten.

Under några korta glimtar av sol, och med ugnens hjälp, satte jag igång att torka så mycket som möjligt samtidigt som jag författade mitt bidrag till hytteboka. Jag läste igenbom de tidigare inläggen. Några hade lyckats vada, och svor över slöseriet, andra hade gäckats. Flera påpekade att de aldrig sett stigskiljet. Det var alldeles klart att Hjelledøla varit ovanligt stor. Det hade regnat hela dagen och det låg för årstiden mycket snö på fjället. Det där hade man ju hört om Sarek. Men det här var södra Jotunheimen. Jag hade varit blockerad av geografin.

Det är svårt att lära av egna dumheter, andras ska vi inte tala om. Precis som man inte minns smärta minns man knappast rädsla, för då skulle jag inte kunna skriva om detta. Erfarenheten måste sammanfattas i stränga, kyligt exakta och sakliga krav, tecken att se upp med, och jag har redan nämnt dem.

Återstår bara det svåraste, att verkligen ta beskrivningarna på allvar, läsa dem noggrannare, kanske rentav memorera och införliva dem, eller föra in ännu fler anteckningar på kartan. Eller kanske ta med den senaste upplagan av turboken. "Ved stor vannføring bør bro ved Fremre Hjelledalen brukes" kunde jag läsa när jag kom hem. Med den meningen inpräglad i huvudet hade jag säkert spanat bättre efter det förargliga stigskälet.

Nettoresultat: en förstörd kamera, förstörda bilder, en förlorad stav, ett stukat lillfinger, nästa dag också maginfluensa. Ryggsäcken oskadd, lite fukt inuti. Tält och sovsäck torkade på de få minuter solen visade sig.

Jag gick tre etapper till.

Åter till vandringssidan

Efterord: Olyckan inträffade i augusti 2000 på en vandring från Finse vid Hardangerjøkulen till Jotunheimen. Området mellan Hardangervidda och Jotunheimen kallas sedan 1995 för Skarvheimen.

En svensk vandrare, Harald Nordius, har berättat att han kort före olyckan var med i ett dugnadslag som markerade denna led. Laget lyckades aldrig hitta stigskälet, de heller, och avstod därför från att markera omvägen!

I juli 2003 gjorde jag en ny, längre, tur upp genom Skarvheimen och valde denna gång att runda Hjelledalen och gå in i den från höjden, österifrån. Då blev jag äntligen vän med den; det är den kanske vackraste dalen i hela Jotunheimen.
Svara med citat
Svara

Ämnesverktyg
Visningsalternativ Betygsätt det här ämnet
Betygsätt det här ämnet:

Regler för att posta
Du får inte posta nya ämnen
Du får inte posta svar
Du får inte posta bifogade filer
Du får inte redigera dina inlägg

BB-kod är
Smilies är
[IMG]-kod är
HTML-kod är



Alla tider är GMT +1. Klockan är nu 01:39.