Om ensamhet...

Åk aldrig ensam....
Gör inget ensam
Lev inte ensam
Lev inte alls

SÅ känns det VARJE gång mantrat om att ALDRIG åka ensam kommer upp! Det är så jädra lätt för de som har sin förening och sina gamla åk-kompisar eller livskamrat att åka med att tycka att det är onödigt att åka ensam. Har man inte de möjligheterna så återstår att inte åka alls. Problemet är att det gäller ju inte bara skridsko-åkning. Jag ska inte paddla ensam. Jag ska inte vara på skjutbanan ensam. T.o.m modellflyget rekommenderar att INTE vara ensam på fältet. Överallt möter man på det: Var inte ensam! Så vad återstår då? Sitta hemma. Ensam... Åker jag skridskor en helg möter jag andra då och då, men om något händer hemma, vem tar hand om mig då? Jag är ensamstående medelålders man utan vänner och jobb. Ligger jääädrigt risigt till för depression och t.o.m. självmord enl statistiken. Så vad göra för att inte trilla ner i den fällan? Komma ut så mycket som möjligt kanske? Göra sånt som är kul. Åka skridskor och paddla varje dag... Nä JUUST det! Det ska jag ju INTE GÖRA för det kan vara farligt........

Säger man ALDRIG så säger man ALDRIG. Då har man stängt ALLA dörrar för anpassning till förhållanden som att t.ex inte åka ute på osäker skärgårdsis MEN på den plogade banan där det finns andra åkare. Man säger paddla INTE ALLS, inte att man måste tänka en gång extra på säkerheten. ALDRIG är ALDRIG och då är vissa av oss helt enkelt utestängda. Det finns ingen att ta med eller följa med.

Det värsta av allt är dock att känslan av ensamhet stärks för varje gång man inser att man verkligen ÄR ensam, att det påverkar hela livet och hur oförstående andra är. Andra verkar ha så lätt att hitta vänner, kamrater, partner etc, hur kan man annars tycka att man SKA åka i sällskap?

Varje gång ni säger åk ALDRIG ENSAM så är det en råsop i magen på många av oss som inte har något annat val Det ni inte förstår är att ni tar med så mycket mer i de orden än bara is-säkerhet. Ni trycker upp vår ensamhet rakt i nyllet på oss. Vi blir idiotförklarade för att vi inte har vänner att åka med.

Samtidigt ser man att man inte är ensam om att vara ensam.... Jag kan känna en inre sorg när jag möter de som VÄLJER ensamheten, men de måste ju få göra det valet också. Många av oss har dock inget val att göra. JAG kan inte välja att ANDRA ska åka med mig. JAG kan inte bjuda in mig själv i andras sällskap. Jag kan i bästa fall spontan-åka med någon annan ensamåkare, men det kan ju vara någon som faktiskt vill vara i fred. Argument om att slå följe för säkerhetens skull faller inte alltid i god jord.
 
Jag förstår känslan, jag har hyfsat nyligen flyttat och har ont om vänner (och hade väl uppriktigt talat inte så många tidigare heller...).

Hur som, man bör inte ta sådant med så stort allvar. Det är klart att en organisation som i värsta fall får löpa gatlopp i media om nån krake går och dräper sig rekommenderar att man "ALDRIG ska ...". Och det är klart att det är säkrare att åka några tillsammans, men det innebär ju inte att det är *fel* att ge sig ut och åka själv. Bara lite farligare, och därför inte något en organisation vill rekommendera.

Vad gäller att hitta folk att umgås med... sök dig till en förening, och försök jobba med känslan av att inte vara önskad. Jag kan vara likadan, och det som fungerat bäst för mig är att intala mig själv att folk visst kan gilla mig och vilja ha mig med, och agera som att det är så, och att jag är glad att vara med dem (dvs inte vägra lyssna på hintar om att man borde försvinna, utan (försöka) sluta anta att jag *alltid* är oönskad).

Om man antar att man är oönskad drar man sig undan och beter sig defensivt, vilket i värsta fall *leder* till att man blir oönskad. Nu ska väl sägas att detta fortfarande är något jag råkar göra med jämna mellanrum, men det går ibland, och en får väl hoppas på att bli bättre med träning ;).

Lycka till!
 
För många år sedan försökte "en organisation" starta skridskoverksamhet här. I de här trakterna är man mest van att vara på isen när man fiskar eller åker skoter, så när man hade gått kursen och blev inbjuden på turer i grannkommunen där det fanns åkbar is möttes man av en konstig verklighet.... En hel lista på utrustning man var TVUNGEN att ha för få följa med.... Vet inte om någon fixade det, men det blev inget med den där lokala skridskosektionen iallafall. Kanske det hade gått bättre om man plogat en liten bana här i stan och organiserat gemensam åkning där man var välkommen med skridskor och isdubbar typ och kunnat börja ÅKA. När man väl kommit igång så hade säkert intresset ökat för skärgårdsturerna i grannkomunen, och då hade man kanske hunnit bygga upp utrustningen till rätt nivå. Så har jag själv gjort på egen hand. Jag fick skrillorna för ungefär 15 år sedan. Nu börjar det hända lite. Har åkt över 25 mil den här säsongen. Har knåpat ihop rygga, drybagg från paddlingen, kläder och diverse utrustning från skidåkningen, letat på loppisar m.m. och igår åkte jag för första gången på ledarledd tur. Med hela säkerhetskittet. Men vägen dit har ju varit rätt lång. Hade jag bara lyssnat på "ÅK INTE" istället för att vara försiktig (här brukar trotts allt isarna vara flera dm tjocka hela vintrarna) och åkt lite då och då så hade jag aldrig kommit igång överhuvudtaget.
 
Problemet med föreningslivet är att det inte finns där för de nästan dagliga turer jag behöver om jag ska behålla intresset och även ha kraft och ork för att hålla på med någon fysisk aktivitet. Gäller det skridskor eller paddling finns ingen verksamhet alls i närheten. Då blir det grannkommunen som gäller. Man har börjat lite smått i en av orterna i närheten, men aktiviteten verkar så här långt väldigt sporadisk.
 
Du är aldrig ensam !

Blev då lite tvungen att lägga ettt inlägg på denna tråd !
Senaste 9 åren så har jag faktiskt valt att gå "ensam" föredrar att kalla det själv vid 8 tillfällen av ca: 10 dgr vardera , i fjällen alltifrån Sarek till leder i Padjelanta och .valda delar av Kungsleden. Det har varit helt underbart ..tänk dig att du hittar en fin plats å stanna på brevid en porlande jokk och stanna där några dagar och bara ta det lugnt för att sedan gå vidare några dagar och dyka in i en stuga med bastu och bullens pilsner korv och en massa andra glada vandrare för att nästa dag försvinna ut på fjället igen..låter inte det superbt ...eller avsluta en tur Saltoloukta med 3 rätters och lite party party !
Det finns nyanser därute ! Du kan stanna hur länge du vill ..du kan ta lunchvila i tältet för att sedan gå kvällstid..du kan göra tidig start vid kl.04 om du vill.. !
Men det finns aspekter att se upp med och det är det vanliga Vad och Glaciärer...
Så man måste välja väg med extra omsorg om man går själv..och gärna bära med sig en PBL eller Satellit tfn...
Så har du lite erfarenhet så kan allt gå själv går ju bra att öva på låglandsleder (sörmlandsleden) !
Nå upp med hakan och ut och ha kul vetja !
 
Här blir det mycket motionspaddling, och även när jag åker skridskor så håller jag gärna lite högre farter. Gruppaktiviteterna blir som "på promenad med gänget" och fungerar som ventil när det börjar bli för ensamt. När man försöker driva upp tempot är det ju både plus och minus att vara själv. Skönt att kunna ligga på så hårt man vill, men det är lätt att ge upp när man börjar bli trött. Med lite sparring kan kan pusha på sig lite till. Här finns det å andra sidan INGEN jag känner till att åka vare sig skrillor eller paddla i lite högre farter. Då pratar vi ändå inte om tävlingfarter direkt, men att ligga 5-6knop med kajaken verkar jag vara ensam om. På skridskorna går det inte snabbare än 15-18kmh i snitt, men det verkar inte många andra åkare här tycka vara OK: På Runn var det annorlunda, där var det fler som åkte i samma tempo eller så snabbt att jag inte hängde med.
Idag blir det vila. Ska kolla efter någon som kan radieslipa skrillorna och handla lite. Hm. Kanske man hinner med lite skate (skidor alltså) framåt kvällen....

Att stanna på samma ställe ute i naturen mer än en kvart har jag inte tålamod till på egen hand! Har funderat på att ta tältet med i kajaken nån gång, men det faller alltid på samma sak: Vad ska man GÖRA då??? Kan ju inte paddla HELA tiden! Det är också en baksida av ofrivillig ensamhet. Paddla, åka skridskor eller skidor går bra, men ta paus gör man bara för att man blir trött. Sitta och göra ingenting för sig själv blir långtråkigt. Har man nån att prata med blir det en helt annan sak. När ensamheten visar sitt fulaste tryne kan det bli som såhär:
Man ger sig ut en kväll i kajaken. Vattnet ligger spegelblankt. Man paddlar som en gud. Det går fort! Toppen! Så stannar man upp och vilar, dricker lite, tittar på solen som fortfarande hänger kvar precis i trädtopparna och himlen börjar få färg. Ett gäng sjöfåglar sveper över vattnet och passerar med solen och färgglada himlen som bakgrund... Det är DÅ man blir vemodig och tänker: VEM ska jag visa det här?
 
Känner väldigt mycket igen mig i den frustrationen. Att det allt för ofta måste vara en "pers" för att det ska bli något av det. Jag förlorar allt för mycket av det vardagliga friluftslivet, att sticka ut efter jobbet eller under helgen.

För att jag mentalt ska klara av det måste det vara ett äventyr, det ska vara jobbigt, extra långt eller extra snabbt. Men samtidigt, när man väl kommer fram för kvällen efter at paddlat kajak i 12h eller vandrat bland djävulssnåren på väg ner i Rapadalen så... ja sen då? Skulle verkligen vilja hitta sällskap så att den del av varje tur som spenderas på pauser, lägervila etc kan delas med någon.

Att paddla från Åland till Vattungarna en varm sommardag klarar jag av att göra själv. Det är något jobbigt, det kommer kräva väldigt mycket av mig. Inga problem, men när man sedan har paddlat färdigt för dagen... ja det är DÅ man känner sig ensam.
 
Tja, vad skall man säga. Vi är alla olika. Själv tycker jag upplevelsen av naturen blir mycket starkare när jag är ensam och speciellt när det börjar bli lite tufft, tillfredsställelsen när det kommer till problemlösning skall inte underskattas.

Sedan finns det rent praktiska aspekter som att på stunden och när vädret är på topp kunna ge sig i väg. Som pensionär kan man idka friluftsliv varje dag i veckan om man har lust;)

Det finns risker här i livet och inte minst i vardagslivet, se vad trafiken ställer till med. Jag tror att med sunt förnuft i en hyggligt tränad kropp kan vi göra det mesta på egen hand. Men visst, de flesta är utan tvekan flockdjur och kan inte ens tänka sig att gå på bio ensamma och det är väl samma personer som varnar oss andra för alla farligheter i samband med ensamaktiviteter.
 
Jag är inte ensam...i dagliga livet. Men jag har ingen runt omkring mig om frilufsar. Jag kan känna suget efter skogen/sjön/fjällen men får mest konstiga ögonkast när jag pratar om det. Om jag ska lyckas övertala någon att följa med mig ut måste det liksom vara "på deras vilkor" - det får inte bli för...obekvämt. Då hänger de aldrig med ut igen. "Usch, det regnar ju, ska vi verkligen inte åka hem igen." När jag vandrade i fjällen själv, eller drogt med tältet en natt solo, så tittade folk på mig som om jag inte var klok - "asså, varför??" Känner viss frustation över att inte ha en likasinnad. Hyser dock stark förhoppning om att barnen växer upp och faktiskt uppskattar frilufsandet... Om några år så!
 
Vad det gäller långfärdsskridsko så är plurrning en del av sporten om man åker på orekad is. Man kan välja säkerhetsnivå. Lite tryggare isar innebär mindre risk, åka ensam en större risk i varje fall för fatal plurrning det kan man utläsa med tydlighet från statistik.

Detta sagt så står det var och en fritt att välja. Facebook och klubbar innebär bra möjligheter att skaffa ett nätverk för att hitta åkkamrater.

Möjligheten finns även där du bor Per-Erik.

Samtidigt har du många poänger med det du skriver. Viktigt att även de som inte tillhör föreningar deltar i diskussioner. Att vara ute på ensamturer ger mkt tillbaka.

Jag väljer själv att vandra, paddla, åka skidor eller åka skridskor ensam eller med min hund ganska ofta och kommer då iväg ut snabbt och spontant.

Jag rekommenderar ingen att åka skridskor ensam och kan relativt lätt hitta åkkamrater med hjälp av facebook och klubben jag är med i. Delade äventyr är tryggare och roliga.

Ökad risk om jag åker skridskor ensam, men jag väljer förhållanden och färdspår där jag känner mig någorlunda trygg.

Ensam är både stark och svag.

Jag uppskattar dina inlägg på Utsidan. Jag tror att du inspirerar många andra.

Thure
 

Glöm allt du lärt dig om vandringsskor

Sneakers och löparskor kan vara bekväma för enklare promenader, men de är inte designade för de utmaningar som vandring kan erbjuda. Ojämn terräng, ...