Gillbergare på isen?

När såg någon en gillbergare eller en Elge på isen senast?
När jag läser äldre friluftsböcker - tex "Mera Ute" från 1984 antyds att skridskor med trästock skulle ha en del fördelar framför helmetallare ("mjuk gång, bekväm för vrister"). Andra skribenter framhåller att fötterna håller sig lättra varma på skridsko med isolerande trästock.
Finns fog för dessa påståenden om gillbergarnas överlägsenhet? Finns det i så fall skäl att rekommendera skrillor med trästock till nybörjare samt förstås åkare med vissa balansproblem?
Måhända dags för skridskoklubbarna att sätta upp särskilda "veteran-och nostalgigrupper"?

Gillbergare och Elges är tunga men lägre än dagens standardskridskor. Fördelen med trästock och långrem kan vara att dessa går att sätta på nästan vilken sko, stövel eller känga som helst. Sen är de vackra.

Men nackdelen att göra större motstånd i snö eller vatten (det stänker) + att det inte går att kanta skridskon så mycket (går inte att ta ut skäret lika långt) gör att jag personligen inte tycker det är lika roligt att åka med mina Elges annat än vid rätt korta turer där jag tycker det är bekvämt med promenadvänliga skor/kängor.

Thure

Hej Thure, fordomdags, dvs för ca 35 år sedan, var kronans marschpjuck, vintervarianten, en ganska vanlig doja på gillbergare och andra skrillor med trästock. Största fördelen enligt min erfarenhet var att man kunde vandra mer obehindrat mellan vattendragen.
Idag tar jag mest fram mina antika skridskor av nostalgiska skäl. För mig med dålig balans erbjuder dock gillbergarna vissa fördelar, då de är lägre än helmetallarna och därför mer lättåkta för mig. Åtminstone på snöfri is.
Systemet med långrem har även den fördelen att klämma fast kängan ordentligt kring foten.