Abiskofjällen - någon som har erfarenhet av Nissonvaggi och Mårmapasset?

Det är just det jag tidigare skrev om Oskar, att det inte går längre att komma ut eller korsa Mårmabaktiglaciären vare sig uppåt eller nedåt, just på grund av att glaciärisen inte längre ligger emot berget.
Att gå ut på en sådan mjuk och instabil is vid kanten är väldigt riskabelt, kanske bland det farligaste en ensamvandrare kan utsätta sig för. Glaciären har ju i och för sig inga sprickor men den går inte att komma ut på.
och... rasar du ned där i det mellanrummet mellan berg och is kan tyvärr ingen hjälpa dig upp.

Förr i världen fanns det bra med snö upp till kanten, men som sagt inte längre. Glaciären har liksom ‘halkat ned’ ett tiotal meter och släppt ifrån berget. Därav bildades detta glapp. Det är det som kallas ‘jökelsläppa‘. Det går inte att komma över detta mellanrum på fem, sex meter. Passagen fungerar alltså inte längre.

Visst, du kan klättra ned på svaberget bredvid, men det just där är väldigt halt och otroligt brant. Nedåt är det nog än värre än upp.

Trots att du kanske inte kan gå ned och tillbaks på glaciären, kan du nog ändå göra en fin rundtur däruppe. Du kan ju nå både toppen: 1938. även toppen 1888. Båda dessa toppar är otroligt fina.
Ett annat och lite mer bekvämare utflyktsmål ifrån just Mårmastugan är ju att bara gå till ryggen på 1810, den som ligger framför själva Höktopparna. Även från denna höjd har du en imponerande vy över båda glaciärerna.
Vadet nedanför stugan är lätt.

I mitt förra inlägg länkade jag till en text jag skrivit. Där beskriver jag en tur längs Mårmas kam - i varje fall en stor del av den.
Ursprungligen hade jag fundering på att vandra hela kammen - starta vid Vassacohkka, fortsätta till 1938, vidare till Höktopparna, 1821, 1685, 1892, 1542.
Nu valde jag att närma mig kammen via Moskkumoarma från NV. Jag kom upp på kammen precis norr 1938 och fortsatte sedan 1888-1821-1685-1892-sjön 1304.
Jag inspekterade dock noga den norra nerfarten från 1938. Det är den besvärligaste biten på hela sträckan.
Det krävs mycket stor försiktighet. HELA området - hela kammen - är en enda stor blockmassa. När jag var där fanns ingen stabil snö att vandra på. Den var helmurken. Däremot behöver man inte gå en enda meter på glaciär.

Om det finns snö att vandra på måste man vara mycket noga med att gå en bra bit från stupkanten. Det finns alla gånger rejäla överhäng och det kan vara svårt att avgöra vad som är säker mark.
Om man dessutom råkar ut för låga moln och dimma - som det hände för mig - så kan det bli mycket otrevligt.

Misstolka mig inte. Jag avråder dig inte. Det är ett mycket spännande område och speciellt trakten runt Höktopparna är mycket mäktigt. Tänk bara på att om du skadar dig så tar det mycket lång tid innan någon hittar dig. Så gå inte ensam.

HåkanF

FjällSmultron sa:

...

Viktigt är att när du tittat på den otroliga utsikten över Alesätno och ska ner, ska du hålla åt väster för att inte komma in i ett ravinartat parti -- genvägar är senvägar. Och sen mot bron som sagt, blött otroligt frodigt.

...

Göran Fagerström

Klicka för att se resterande...

Intressant, två gånger har jag gått här och båda gångerna tagit mig upp mellan de två bäckarna. Väl uppe vid en klippkant tog jag av åt vänster (väster). Menar du att man snarare ska gå ner/upp rakt söder om den lilla sjön upp på platån?

Ursäkta att jag lånar tråden lite. Fjällsmultronböckerna ska införlivas in mitt fjällbibliotek å det snaraste!

Mvh
Peter P.

pal2 sa:

Intressant, två gånger har jag gått här och båda gångerna tagit mig upp mellan de två bäckarna. Väl uppe vid en klippkant tog jag av åt vänster (väster). Menar du att man snarare ska gå ner/upp rakt söder om den lilla sjön upp på platån?
........

Klicka för att se resterande...

Jag har gått ner en gång och jag gick ner ungefär 2,5 km öster om den lilla sjön. Brant men inte värre än på många andra ställen. Dock en hel del vidje som gav upphov till en del svordomar.

Nästa gång kommer jag att gå ner efter bäcken som rinner ner vid renvaktarstugan för att slippa en hel del blötmark och lera.

Bra att du avråder, Anders. Det låter farligt, jag rent avf dumdristigt att gå ut på en glaciär som har släppt. Jag såg att du skrev om det i inlägget till Göran, men jag var osäker på vilken glaciätr du syftade på. Men bara att ta sig upp på topp 1938 och tillbaka låter som en upplevelse i sig! Ser man kebnekaise massivet, kåtotjåkkå m.m från den toppen?
Som, tur är går jag inte ensam, utan har min färdkamrat Mårten med mig. Det var för övriigt vi som träffade dig i Vistasdalen för en 3-4 år sedan. om du minns. Jag har för mig att det var sommaren 2010.

Hur ser dina fjällplaner ut i sommar, Anders?

Håkan: Jag har läst din turbeskrivning "I snösparvens rike". Det var mycket spännande läsning! Lät som att ni hade en tuff och händeserik vandring runt Mårman. Höktopparna ser minst sagt respektingivande ut. Som två vassa sylar som skjuter ut i luften.

Har någon flera tips om toppbestigningar, tages de emot med stor entusiasm!

/Oskar

oskar_thulin sa:

Men bara att ta sig upp på topp 1938 och tillbaka låter som en upplevelse i sig! Ser man kebnekaise massivet, kåtotjåkkå m.m från den toppen?

Klicka för att se resterande...

Här ett panorama från Vássačohkka 1725; Keb i fjärran till vänster, 1938 nära till höger. Alltså -- ja.

Toppen 1810 är annars som sagt både väldigt enkel och väldigt givande (bevis).

oskar_thulin sa:

Bra att du avråder, Anders. Det låter farligt, jag rent avf dumdristigt att gå ut på en glaciär som har släppt.

/Oskar

Klicka för att se resterande...

Det kan lätt bli missvisande pekpinnar i att avråda ifrån det ena eller andra här, är min erfarenhet. Men det är tokigt om folk ensamma springer ut på avlägsna glaciärer utan att egentligen veta om det brister eller bär. Förhållandena för Mårmabaktiglaciären gäller nog många andra glaciärövergångar i dagens läge, inte minst i Sarek.


Jag tycker det är otroligt kul när det kommer nyare och yngre som fortsätter fjällvandra. Hela grejen är som ett gift som på något sätt genomsyrar själva existensen.
Själv avstår jag faktiskt numera ifrån att dels berätta här var jag ämnar ställa kosan, då jag ibland inte riktigt vet vart jag själv vill gå. Jag brukar göra på det viset, att jag lägger upp några alternativ för mig själv, resonerar kring detta, och sedan nästan i sista stund beslutar mig för något. På så sätt blir det hela en överraskning för mig med.
I och med att jag värdesätter min egen ensamhet så otroligt mycket ute på fjället, så tackar jag nej till andras medverkan och sällskap. Jag vill helt enkelt vara själv under denna tid av året. Det finns alltså en utarbetad filosofi bakom detta. Det tar decenniers vandrande att komma fram till sådant.

Fjällen är så mycket mer än bara vart man ställer kosan.


Det kortfattade rådet jag kan ge dig här om toppbestigningar i Mårma är ju även det spontant.

Alltså, ta med i beräkningen att det kan bli fina dagar då man bara kan ligga still på en plats och göra toppbestigningar. Likaså att man får acceptera att ligga still i tältet om det regnar. Det finns inget som är så trist som för lite tid.
Det är faktiskt tiden och det naturliga varandet i fjällen som ska råda. Inte stress och så. Ofta ser man folk ränna runt med dessa blinkande ‘neonbokstäver’ där det står ‘KRAV’ på i pannan.


Kalle Brisland ger ju faktiskt otroligt fina panoramor över vad du kan förvänta dig se. Samtidigt ligger det ju ett arbete att komma upp på en topp. Utsikten är belöningen kan man säga, eller trofén man kan ta. Ögat tar landskapet i besittning kan man även säga. Att komma upp på en topp handlar ju om självförtroende och förutsättningar av olika slag.

På så vis är fjällen viktiga för alla, oavsett bakgrund och tidigare erfarenhet. Fjällen lär os en mängd saker som vi ofta vardagligt struntar i. En topputsikt skärper ju det visuella sinnet.
Förtroende för fjällen och samtidigt självförtroende för sina egna förmågor är olika hos olika vandrare. Men tillslut lär fjällen oss att se något utanför oss själva. Tillslut kan vi skilja på ansikte och make up.

Väcker en gammal tråd:
Om jag ska mot Mårma via Nissonvággi, finns det någon möjlighet att "gena" ungerfär som jag ritat i bilden? Vägen söder om Báhkkabahokčohkka verkar vara rätt ledsam beträffande videsnår mm. Utan att jämföra tidsåtgång och ansträngning så sliter jag hellre med en passövergång än vide...
Min fråga är om det ens är genomförbart. Jag gick så sen som förra sommaren Ballinvággi/Šiellavaggi(det är därför jag funderar på andra vägar i år) men tänkte aldrig riktigt på hur sluttningen upp mot passet mellan topparna 1798 och 1803 såg ut.
...och hur besvärligt är det förresten att ta sig över Nissonvággejohka? Man vandrar ju öster/norr om den men jag tänkte att eftersom högsta punkten i Nissonvággi ligger ungefär där jag tänkt mig att vika av borde det kunna funka...?

1892

FjällSmultron sa:

Tältplatsen du också har besökt är den jag kallar örnnästet i andra stycket. Osäker på jökelsläppa du nämner. Jag har gått en rundvandring som började med Mårmaglaciären och sen i en sväng lite norrut tillbaka till Mårmastugan. Där var det en övergång på ett snöfält tillbaka neråt. Men den turen mot örnnästet som beskrivs i boken ("via Mårmajåkkas kanjon") minns jag ingen jökel från.

Göran

Klicka för att se resterande...

Kan bara instämma i att örnnästet är en helt fantastisk tältplats. Blev helt knockad av utsikten mot kebnekaisefjällen.

Kommer man norrifrån mot mårma kan man nå dalen med örnnästet genom att gå upp över topp 1892 och komma ner i passet ovanför jökelsläppan utan att behöva beträda någon glaciär. Dock en hel del stenblock man måste stå ut med.

Nissonvággejohka har en djup ravin mellan sjön vid din färdväg och den rekommenderade färdvägen. Nordväst och sydöst om detta är den traverserbar.

Vill minnas att det bara är att kliva över jokken strax norr om den avlånga sjön.

ojm sa:

Vill minnas att det bara är att kliva över jokken strax norr om den avlånga sjön.

Klicka för att se resterande...

Så är det.