Räddningsaktioner på stora väggar?

Jag är lite fundersam över några räddningsaktioner jag läst lite (väldigt lite) om...
Det tycks vara så att ibland fastnar klättrare någonstans och ringer sedan efter hjälp. Om man är skadad, det är en sak, men om man inte är skadad, varför skulle man ringa efter hjälp? Man har väll utrustning som man har använt för att ta sig upp, varför kan man inga använda den för att ta sig ned?
Jag är säkert helt fel ute... Därför frågar jag... Vad har icke skadade klättrade haft för anledning att bli räddade?

Tja om man nu bara (utan egen erfarenhet) får spekulera lite...

Kanske har du helt enkelt tappat något nödvändigt.

Även om en klättrare inte är skadad egentligen, så kan han ju vara ur stånd att fortsätta. Då kan det också vara riskabelt att ta sig ned.

Om du måste bygga firningsankare på egna säkringar för varje replängd, så är det dumt att bege sig nedåt om du inte vet att du har tillräckligt med säkringar att offra.
(Du har ju inte vunnit mycket om du sitter fast två replängder upp istället för tio, men utan att kunna göra några fler firningsankare)

Överhäng och takpassager gör det avsevärt svårare att ta sig ned än upp.

Om leden traverserar mycket kan det ju vara takpassager rakt nedanför och därför omöjligt att fira ned säkert. Om du då varken kan reversera klättringen eller fortsätta upp så sitter du fast.

MicColli; sa:

Vad har icke skadade klättrade haft för anledning att bli räddade?

Klicka för att se resterande...

Det finns två vanliga anledningar: i) man har totalt förlorat förmågan att klättra, antingen psykologiskt så att man plötsligt fått panik eller fysiskt vilket t ex yttrar sig i symaskinsben (de skakar), ii) man har klättrat fel och klättrat fast. Det är lätt att välja bra linjer på ett berg på lite avstånd, men när man väl har klippan bokstavligt framför näsan hamnar saken i en helt annan dager, särskilt om leden inte följer något väl avgränsat såsom en tydlig kam är det ofta väldigt lätt att tappa orienteringen. Det som då lätt händer är att den planerade turen med andra till tredje gradens klättring plötsligt övergått till kanske femte eller sjätte. I sådana lägen är det lätt hänt att man "klättrar fast", att man varken kommer upp eller ner eller åt sidorna.

Det hör till att man inte ska välja svårare leder än man klarar och jag tror de flesta drar sig i det allra längsta efter att kalla på hjälp om ingen är skadad. Men när det görs så är det ofta en flera av dessa faktorer som ligger bakom.

En tredje anledning är naturligtvis väderförhållanden. Plötsliga väderomslag, och s k förglasning, kan göra det praktiskt taget omöjligt att klättra vidare eller ta sig ner.

När en sommarvarm klippklätterled på några timmar förvandlas till en isklätterled räcker det ofta inte ens att ha med sig komplett utrustning för isklättring. En hel klätterkurs var nära att omkomma i Kebnekaise på 70-talet under sådana förhållanden.

Ett ytterligare vanligt skäl för räddningsaktion är oerfarna klättrare som inte längre orkat fortsätta på grund av tömda förråd av kolhydrater. Själv har jag svårt att äta fast föda under klättringar. Det kompenserar jag genom att dricka näringslösning. Hade jag inte gjort det hade jag plötsligt kunnat tappat förmåga att fortsätta klättringen.

http://www.friendsofyosar.org/rescues/missions/10-19-04_Nose_Fatalities.html

http://www.supertopo.com/climbing/thread.html?topic_id=404759

Länkarna handlar om en mycket omdiskuterad och för sent igångsatt räddningsaktion i Yosemite. När klättrare fastnat på en storvägg i dåligt väder men är främmande för att begära hjälp kan det gå illa.