• Obs! Tänk på att om du lägger ut din epostadress eller telefonnummer i forumet finns risken att de snappas up och används för spambrev och dylikt. För att slippa detta kan du istället be intresserade att kontakta dig via funktionen "Skicka epost till..." som finns i menyn man får få man klickar på ditt namn vid foruminlägget.

Världsrekordförsök?

Det är inte så lätt att få vandringskompisar. Jag känner mig på ett sätt färdigvandrad, men lyckades ju inte riktigt. Jag skulle vilja fullborda ett av mina musikstycken och få det framfört också innan mamma o pappa går bort. Det hinner jag nog inte. Det hade såklart också varit nice att få en partner eller två innan mamma gick bort för att göra henne stolt över mig. Men...

Det finns ingen här som skulle vara intresserad av att göra ett världsrekordförsök?
 
Vad för världsrekord?

Äsch, det är bara jag som har annan målsättning än de flesta och inte vet hur jag ska planera sommaren riktigt. Jag har inte någon dröm i vandringsväg längre direkt, men har alltid drömt att kunna dela äventyren. Bara resa runt. Men resa runt till fots är ett speciellt liv.

Vad jag menade med världsrekordförsök är att George Meegan gick över 3000 mil utan att använda färdmedel. Själv har jag bara gått 232. Så ska jag ge mig ut på fler vandringar så får det vara något större, annars känner jag mig done.

Men egentligen har jag nog med att få mig själv och min vardag här hemma att fungera. Det är så mycket jag skulle vilja åstadkomma i livet! Det är ju såklart onödigt med ångest och oro som sätter käppar i hjulet hela tiden. Men det är lätt att säga.
 
Vad menar du med färdigvandrat?
Njuter du inte av en veckans vanlig vandring i natur längre?
Måste du utmana gränser för att få ut något av det?
 
Vad menar du med färdigvandrat?
Njuter du inte av en veckans vanlig vandring i natur längre?
Måste du utmana gränser för att få ut något av det?
Jag vandrar inte för att njuta av naturen och har aldrig gjort. Alla tidigare vandringar såg jag som en förberedelse inför fjolårets vandring. Det var alltid den jag fantiserade om att jag var ute på. Men det var bara en lite längre vandring jag gjorde när jag gick från Göteborg till Västervik 2001. Annars rörde det sig om korta vandringar på 10 till 15 mil bara.
 
Skrev en text som jag ångrade. Gick inte. Utsidans ansvariga borde rycka upp sig. Skriver den här texten / kritiken istället. Varför fixar ni inte till möjligheten att ta bort författade texter? Bosse/Gudrun skitknall kanske är seriös 99.99% och sedan skriver något hen, hon, han... ångrar, men det fixar inte utsidans webb utan att höga vederbörande kontaktas. Så 1954...
😄
 
Men varför vandrar du då? Nyfiken.

Det började med att jag gick över åkrarna i tonåren när jag var rastlös och behövde komma ut. Jag gick från den ena bondgården till den andra. Jag blev äventyrslysten och förhäxade mig i Sveriges Bilatlas. Så jag bestämde mig helt enkelt för att gå från en ort till en annan. På mina första vandringar blev jag en slagen hjälte efteråt och var mör i hela kroppen och hade blåsor på fötterna.

Till mina allra första vandringar hörde Bosjökloster - Landskrona. Jag och en god vän var ute i snöstorm och tio minusgrader med sommartält och sommarsovsäckar. Jag la min dunjacka över sovsäcken och låg fullt påklädd med tröjor i sovsäcken. Eftersom luften var så torr fungerade det fint och jag sov riktigt gott. Nästa dag var det däremot nollgradigt och snöblandat regn och blåst. Detta var i november. Jag låg och huttrade hela den natten och vinden blåste rakt igenom våra sovsäckar. Men vi kom fram till Landskrona där min vän bodde till sist.

Jag skaffade senare bättre utrustning och gick bland annat genom hela Blekinge från Skånegränsen till Smålandsgränsen uppemot Kalmar till. Jag var nästan alltid helt ensam på mina vandringar. I början trivdes jag fint med det, men med tiden kände jag mig alltmer ensam.

Jag gjorde upp mina egna rutter och gick på landsvägar, stigar, gångbanor och traktorspår samt genade då och då tvärs över terrängen för att komma upp på en annan väg. Jag utnyttjade vandringsleder ytterst sparsamt. Jag tyckte aldrig om dem. De var obekväma och tog mig inte snabbt från den ena punkten till den andra. Dessutom gick de här i Skåne ofta nere i dalgångar bland vegetation samtidigt som det fanns lättrampade grusvägar med strålande utsikt över den skånska landsbygden. Vad skulle jag där nere på lederna att göra? Jag gick alltid med karta och kompass. Svårast att hitta hade jag faktiskt inne i tätorter.

Min sista vandring blev i Nordtyskland år 2004, om jag minns rätt. Därefter var jag så less på att nästan alltid få gå ensam att jag gav upp det intresset för gott. Tills jag för några år sedan resonerade med mig själv: Jag hade ju inte lyckats med någonting ändå. Jag kom inte framåt med mig själv, mådde inte bättre och fick ingenting i mitt liv och min vardag att fungera och jag var totalt misslyckad på relationsfronten. Så ... Varför inte fullborda den där gamla drömmen? Även om jag blir ensam så är det väl dumt att hindra mig själv från att göra vad jag vill för att jag inte kan få allt precis som jag vill ha det, tänkte jag. Så jag började planera fjolårets stora vandring som jag drömt om sedan tonåren. Idag är jag 40 år.

Jag går för att fly från vardagen och för att må bättre och fly från mina problem. Jag älskar äventyrskänslan och frihetskänslan. Jag älskar att gå in på en pub och ta en kall öl efter en tuff veckas vandring och skryta om min vandring. I Örebro firade folk valborg och jag älskar folksamlingar och vara ute bland människor. Jag såg Snöflickan på bio och fick tårar i ögonen, men tyvärr var jag nästan ensam i salongen så jag hade ingen att dela mina tårar med vilket kändes väldigt ledsamt och ensamt.

Så visst njuter jag av naturen; jag tog 6000 bilder på fjolårets vandring. Men jag skulle inte ha ork att gå en hel vecka fjällen. Det är stentufft att vandra även när man är mycket van och har man inte motivationen orkar man inte. Jag och en god vän vandrade en gång på Cypern i 35 graders värme, vindstilla, inte ett moln på himlen och i stort sett ingen skugga alls. Det är tufft oavsett omständigheterna och har man inte det inre drivet vill man inte plåga sig. Även en kort vandring på en vecka i svenska fjällvärlden kan vara mycket krävande. Så att vandra i fjällen enbart för att komma ifrån civilisationen och njuta av naturen - nej, det räcker inte på långa vägar för att få mig att gå igång på projektet. Jag är för övrigt inte så intresserad av svenska fjällvärlden. Det är en helt annan känsla om det är en del av ett större projekt - känslan av att ha gått hela vägen är helt oslagbart tillfredsställande. Jag älskar att få kontakt med människor och prata. Och de flesta är så vänliga och hjälpsamma och fascineras och inspireras av sådana här galna idéer. Då är nordkalotten i Norge mer intressant. Där är oerhört storslaget uppe. Men jag behöver en fast målsättning och hålla mig till den - annars så skulle man ju bara kunna ge upp och resa hem om ryggen värker, bromsarna biter och man inte har sovit på två dygn och man sätter sig och gråter någonstans.

Men jag drömmer väl om att träffa en tjej (eller två) och bosätta mig med henne på gående fot några år. Så visst är det en verklighetsflykt, men man kan ju se lika gärna se det som en flykt till verkligheten som från den, tänker jag.
 
Till Utsidans ansvariga.

Jag vill att ni tar ett större ansvar.

När någon skrivit något och ångrat måste det vara möjligt att ta bort utan större problem.

Ni har människor som skriver och ångrar det skrivna och vill ta bort det vilket tydligen är tämligen omöjligt.

Svara på detta eftersom det är inte en ny företelse. Eller har ni tappat bort den tidigare så kloka och noga driften av denna sida?

Hör av er!
 
Men vad dillar du om, vem pratar du med och vad har det i den här tråden att göra?

Man kan redigera sitt inlägg en viss tid efter att man postat det. Antaligen en timme. Det är det normala. Givetvis ska man inte kunna komma tillbaks långt senare och ta bort sina inlägg. Det kan göra en tråd helt meningslös. Mycket få forum har det så och det brukar inte sluta väl.
 
Men varför vandrar du då? Nyfiken.

Jag läser om flera stycken som är ute på långturer nu. Jag funderar på om de skiljer sig på något sett från "vanliga" vandrare. Jag tror det generellt sätt. Många som uppskattar en veckas vandring eller två säger att de inte skulle klara gå flera hundra mil då de inte har motivationen. Jag försöker följa äventyrarna och se var de skiljer sig åt. Det är jävligt intressant! Jag vet inte riktigt var jag passar in. Känner mig udda i sammanhanget.

Gick det inte att ändra? Det var ju konstigt. Det ska naturligtvis stå "sett" och inte "sätt", men det går inte att ändra.
 
Tror det finns två typer av långvandrare (eller cyklister, paddlare, whatever). Den ena typen är primärt ute efter prestationen. Ska gå en viss sträcka. Gärna på kort tid också, ivf kortare tid än någon som de vet gjort samma sträcka tidigare. En slags tävlingstyp.

Den andra typen gör det mer för upplevelsen, gillar verkligen att luffa, sova ut o.s.v. Det får ta den tid det tar. Kanske inte har så hårt planerad rutt utan går lite dit vindarna bär. För dem är det nog viktigare att de får göra det de gillar länge, än hur långt de kommer, hur lång tid det tar och var de hamnar.
 

Glöm allt du lärt dig om vandringsskor

Sneakers och löparskor kan vara bekväma för enklare promenader, men de är inte designade för de utmaningar som vandring kan erbjuda. Ojämn terräng, ...