Det dummaste jag gjort

Tältbågar...

Jag glömde att packa ner bågarna till kupoltältet när jag lämnade en camping på Paros i Grekland. Att jag glömt dem märkte jag inte förrän jag tagit färjan till en annan ö och stod redo att sätta upp tältet.

Men ibland har man tur! En snäll motorcyklande grek hade tagit rätt på dem och hamnade sedan av nån outgrundlig slump på samma ö och på samma camping. Jag fick tillbaka mina bågar!

/Anders

Re: Helknäppt!

mgullo; sa:

Kul diskussion, hörni!

En av de definitivt dummaste sakerna jag gjort i friluftssammanhang var att smaka T-Röd.
<snip>
Rekommenderas inte!

(Don't try this at home - eller någon annanstans heller...)

Klicka för att se resterande...

T-röd var det ja....märkligt hur likt det är rabarbersaft! Inte tänkte jag på vad det egentligen var i SIGG-flaskan. Hällde upp i en mugg och tog en rejäl klunk. Efter det gick jag och köpte en till SIGG-flaska, i en annan storlek, så jag hade en för dryck resp. bränsle.

Tur i oturen var att den fortfarande öppna flaskan som jag i förskräckelsen slog omkull inte hamnade i elden utan just brevid.

/mats

T-doja

Vattensjukt!

När jag och min polare var ute och gick bergslagslegen i 14-15 års åldern så hade vi hört att man ska späda t-röden med vatten för att minska sotet. Jättebra tänkte vi och hälde glatt i massa vatten, vad vi naturligtvis inte tänkte på var att effekten minskar i samma grad som antalet droppar vatten..... Bränslet blev oanvändbart och vi fick laga mat över öppen eld istället.

/Stefan

När jag läser...

...dessa t-dojeinlägg måste jag bara få skriva ett citat som en lokal förmåga sa när han satt på bänken utanför Kopra och höll på att sila ovannämnda "dryck" genom en limpa:

"Det som inte dödar, det härdar"

Uttrycket funkar fint i andra sammanhang också:
vurpor, ofrivilliga dopp, you name it....

/BAX

Miss i planeringen...

Det var en kraftig miss i tidsplaneringen att tro att man skulle hinna klättra från Tarfala över Kebnepakte, Halspasset, Nordtoppen, Sydtoppen och därefter ner till fjällstationen på en dag. Speciellt som det var i september då dagarna är ganska korta.

Det gick inte heller fortare av att jag gjorde ett förstemansfall på 30(!)m på Kebnepaktes nordkam. Blåslagen och blodig, men förvånansvärt lite skadad kunde jag ändå fortsätta uppåt då vi bedömde att det skulle ta längre tid att gå ner samma väg. Även detta visade sig vara dumt.

Väl framme vid Halspasset var det dimma och skymning, och att klättra i mörker och väta verkade livsfarligt. Vi fick spendera natten på en liten klipphylla på 1900 m höjd på Kebnepakte. Mat hade vi inte mycket, och det blev inte bättre av att det började regna. Hela natten kurade vi fyra personer under ett ryggsäcksregnskydd, medan iskallt vattnet rann ner längs bergväggen på oss.

När det äntligen blev ljust var vi blåfrusna och försökte laga till den pulversoppa som vi hade kvar. Det bar sig inte bättre än att köket exploderade, så det blev inte så mycket soppa den morgonen. Däremot blev det en solkig reträtt nerför västkammen mot Drakryggen, och sedan runt berget ner till Tarfala. I stugan slukade vi alla kvarglömda havregryn, och släpade oss slutligen nerför dalen till tälten vid bron. Jag har sällan varit galadare att återse mitt tält.

Peter

Blasig kajak...

Av dumheter lar man sig massor!

Det jag troligen dragit mest lardom av maste darfor vara en kajakdag for tva ar sedan. I hyrd kajak fran Reidar pa Marstrandskajaker gav jag och en kompis oss ut trots lofte om daligt vader.

- Alla dagar kan inte vara soliga och lite blast kan vi val klara av, ansag vi och guppade raskt ivag.

Framat kvallen borjade det blasa upp och natten blev allt annat an lugn. Stormen tjot i taltduken och verkade inte vilja ge sig. Vid lunchtid fann vi det for gott att trots hog sjo ga i kajakerna och forsoka paddla tillbaka mot Marstrandson. Nar vinden kom mot oss fran oppet hav gick sjon hogre och hogre. Trots att vi paddlade for fulla muggar drev vi bakat in mot ett par hoga klippor. Snart tappade vi kontakten med varandra och man borjade kanna att det skulle sluta med en runtslagning vilken sekund som helst.

I ett forsok att vanda pa en vagtopp gick det som det gick och jag insag plotsligt hur svart det ar att ta sig in i en kajak nar det verkligen galler...

Efter en halvtimmes drivande gav jag upp och forsokte gora mig beredd pa en lang eftermiddag drivande in mot land. Plotsligt vacks jag av en mistlur och far se en tankbat komma rakt mot mig! (nagonstans har borjar det bli riktigt dumt) Som tur vad blev jag upplockad av en mycket vanlig fotograf i en snabbgaende motorbat som vanligt upplyste mig om att jag knappt varit synlig dar jag guppat omkring mitt i FARLEDEN och att en sa stor bat knappast kunnat vaja undan i tid...

Allt slutade dock lyckligt for bade mig och min van. Den dagen plockades 7 kajakister upp av den frivillga sjoraddningen (upplockad av en snall kille slapp jag i alla fall undan de hard bannor de andra fick) och un ni nagon gang far tillfalle att prata med Herr Reidar sa fraga honom garna om vilken den DUMMASTE incidenten har varit under hans ar som kajakuthyrare

Rapporter talade om vindar i Marstrand pa 17 m/s och 22 i byarna den dagen. Idag har historen dock sakert vaxt till orkanstyrkor

Sensmoral: Idag ar jag inte orolig nar det blaser under paddlingen, sitter man bara torr och stabil kan det ju alltid bli varre brukar jag resonera. Se dar, nog lar man sig av dumheter!

Strålande diskussion

Tack för att ni delar med er, det är såna här saker som gör att man känner sig lite mindre ensam när man har gjort nåt riktigt j-la dumt ute i naturen.

Det ger också erfarenheter som gör att man kan undvika liknande situationer själv, det är förvånansvärt hur snabbt en till synes "inte så bra" situation kan förvandlas till en "livsfarlig".

Innan jag kommer med mina egna fullständigt vansinniga erfarenheter vill jag gärna lyfta fram ett norskt uttryck som jag brukar ha för att "försvara" mig:

"Det var icke bra, men det gick bra"

/Niklas

Genvägen

Det var skymning, vinter och tre kilometer till spången. Åisen hade sina svaga punkten men ån var bara 8 meter bred. Det går nog sa den lille djävulen till mig. Det gick halvvägs. Vattnet var iskallt och jag slog i isen underifrån med huvudet då jag reste mig, strömmen var god och vill föra in mig under isen. Som tur var bottnade jag och ett halvt kliv bakåt var jag fri från isen, luft! Kunde lyfta mig upp igen på den snöiga isen, dyblöt och kall hela jag. Det knarrade betänkligt när jag reste mig och frös huttrande.....de tre isknarrande kliven till strandbriken gick snabbt och sen sprang jag hem i vinterkvällen, allt medan kläderna frös till ispansar på mig och hindrade framfarten mer och mer. När jag flämtande nådde gatan och skymtade huset orkade inte ens tänderna skallra längre...... men redan i det värmande badet började jag planera nästa skogstur.

Ni har väl isdubbar? Det hade inte jag den gången!

Go tur

Johan K
[Ändrat av johankse 2001-12-11 kl 13:27]

Myggor...

Denna episod handlar inte om liv och död, men eftersom jag och min paddelkompis riskerade bli tokiga på kuppen tänkte jag berätta om en kajaktur. Den var planerad för två nätter, men då sömnen inte infann sig första natten blev den förkortad till en. Orsaken till vår sömnbrist var nordens mest älskade (?) insekter, myggorna, och det faktum att vi inte hade något tält... Givetvis var det en av de varmaste nätterna på hela sommaren så i sovsäcken gick det inte att vara utan att rinna bort och utanför var det tjockt med mygg som nog inte sett mat på väldigt länge. Ifall man trots allt det här lyckats somna väckte de en med sitt ljud.

Själv kände jag mig på gränsen till att bli vansinnig och efter att ha prövat det mesta vi kunde komma på för få sova i fred steg vi upp med solen halv fyra, packade kajakerna och fortsatte. Motvinden kändes plötsligt som min bästa vän!

Turen blev bättre då vi tog iland lagom till frukost och sov på en sandstand halva dagen. Till nästa tur skaffar jag tält...

/Malin

Trädhoppning

Funderade om man skulle berätta om när vi fick krypa sista biten fram till Vassitjokka stugan för att det blåste storm, kanske vinterutfärden i -38 grader i för små skor eller cykelturen som slutade med 8 stygn i läppen eller skidturen (klättringen) i den avstängda delen av Mt Baker!

Men jag kom fram till att den här toppar nog med god marginal allt annat dumt man gjort! Det tycker även mina kompisar och brukar påpeka detta om jag tycker att de har gjort nått dumt;-)

Den här utspelade sig när man var ung och odödlig... (typ 17 år).

En kväll på scouterna började vi klättra i träd och efter en stund utvecklades det till hoppande mellan grantopparna. Detta fungerade aldeles utmärkt och i mörkret känndes det bara härligt!

Men, plötsligt så går min grantopp av efter ett långt hopp och jag faller mot marken krampaktigt hållande i min grantopp! Jag han tänka innan jag slog i backen, skönt att thermarestet är med för jag kommer säkert att ha ont i ryggen...

Vaknar upp några sekunder senare, stjärnor snurrar och en kraftig smärta i ryggen! Akuttransport till akuten, där kotkompression konstaterades på tre kotor!

Sjukskrivning 3 veckor + korsett i tre månader (Stödkorsett är bra för hållningen). På samma avdelning låg tre pansionärer som fallit av stolen (kotorna blir skörare med åren.

Granen mättes senare upp till 7,5 m upp till brottet. Inte så högt, men ramla rakt ner och landa på ryggen var ingen höjdare...

Peter som numera undviker att hoppa mellan granar...


[Ändrat av fafner 2001-12-11 kl 23:33]

kalla händer.

var ute med båda mina barn,4,5 och 1,5 år gamla
och vandrade på skåne-leden,under mellan-dagarna.
Sagt och gjort,när vi kom hem på em,och skulle
ta av minstingens vantar så fick jag en chock.
Händerna var illröda och mycket uppsvullna,hade
helt missat detta under dagen.Min son skrek för
fulla muggar,illfart ner till vårdcentralen
och fick händerna smörjda med en fet och värmande
salva,kraftigt nerkylda löd dommen,ialla fall
på vällen var händerna nästan normala igen,skriken
hade oxå slutat.Det blir dubbla vantar vinter tid
hädanefter.

Nicklas.

Man lär med tiden

När jag var 13år skulle jag och min jämngamla kompis ut och segla Stortriss i Sthlm skärgård. Jag hade aldrig varit ute på det sättet även om jag pimplat strömming om sommrarna. Min kompis kunde inte segla och jag hade seglat 1-2 sommrar fast triss-jolle. Vi kunde inte navigera, men jag antog att det bara var att följa med på sjökortet. Kortet var av det äldre slaget.
Vi hade sällskap av en stor eka på sex meter med tre jämngamla grabbar i. De var mycket erfarna.
Vi seglade iväg och hade mat för en vecka.
Vår utombordare förstod vi oss aldrig riktigt på så varje gång vi skulle in till land gick det i en rasande fart. Ankaret lade vi på andra sidan viken. Det lossnade i stort sett varje natt. (Ingen hade lärt oss att man ska bromsa med ankaret för att få det att fastna. Vi bara kastade i det och lät linan löpa.)
När vi seglade om dagarna försvann ekan bakom oss då vi gick fortare. De försvann även för vi seglade fel. För att hitta rätt fick vi kliva i land på öarna och fråga folk var vi var. Det var lite läskigt den dagen vi seglade i vattnena mellan Jungfruskär och Biskopsön. Det blev väldigt grunt ibland. Att vi inte gick på grund är ett under.

Detta pågick några år med många missöden. Nu har jag lärt mig och båten har jag kvar.