Aconcagua...?

Bra inlägg!

Absolut, bra inlägg.

Jag håller med dig i allt du säger och tänker träna som en idiot inför bestigningen. Jag har varit uppe på Mt Blanc (dock inte ända upp) både sommar och vinter och känner att jag börjar få lite erfarenhet av liknande saker.

Något som jag tycker känns väldigt bra med Aconcagua är att man i princip helt slipper risken för stenras, glaciärer och till stor del laviner under deras sommar. Nu är det normalleden jag snackar om.

Är lite fundersam vad gäller utrustning. Min tanke var att ta med stegjärn, isyxa och stavar men lämna rep, sele och tillbehör hemma. Åsikter om det?

Oddbol, om man kunde rösta på inlägg här, så skulle du få en röst.

Tack!

Tack för att du/Ni delar med Er av Era erfarenheter. Jäkligt intresant läsning och många bra tips o råd. Längtar så tills tiden är inne. Nu e det bara träning och så som gäller för oss.
Hoppas på fler inlägg.
/Thina.

Som sagt var, stegjärn och vandrarstavar är en bra kombination. Isyxan och selen kan du lämna hemma, men ta gärna med 10-20 m rep. Om en person blir dålig på hög höjd, så kan det komma väl till pass för att en stark klättrare ska kunna ge "bromshjälp" i branta partier under nedstigningen. Jag har sett folk må så uselt att de voltat framåt för att de snubblat över sina egna fötter under nedstigningen. Garanterat inte roligt, vare sig att råka ut för eller titta på när lutningen är 45 grader.

En sak jag glömde: nej, man behöver ingen guide för att visa vägen till toppen. MEN, har man begränsad erfarenhet av höga höjder och riktigt tuffa väderleksförhållanden, så kan en guide vara av stort värde, för att ta rätt beslut. Jag träffade ett gäng amerikaner på Aconcagua, erfarna fjällvandrare, som kommit upp till 6000 m, men blivit sittande där, osäkra på sin egen förmåga (lätt hänt när man upptäcker att första natten på den höjden sover man två minuter i taget, innan man vaknar övertygad om att man ska dö av kvävning...) och på vädret. Efter tre dygn var de för slitna för att kunna gå vidare uppåt. Hade de vänt ned direkt, hade de haft kraft för ett nytt försök när vädret blev bättre. Alternativt kanske inte vädret var värre när de var där än att de hade kunnat komma upp på toppen om de haft erfarenheten att korrekt bedöma situationen. Nu tog de det säkra för det osäkra, vilket var mycket klokt.

Så mitt råd är enkelt: om ni inte har någon i gruppen som tidigare varit på liknande höjd, med liknande potential för skitväder (t ex Denali), hyr in en guide! Norska Hvitserk kör resor med guide, alla de stora amerikanska bergsguidefirmorna kör Aconcagua (fast det jag sett av dem får mig inte att känna att det skulle öka mina chanser att komma upp någonstans att gå med någon av dem, även om det definitivt minskar risken att man ska bli kvar på berget...), och det finns ett antal lokala guidefirmor (som dock ofta kör ett högt tempo uppför berget, och förväntar sig att folk är i riktigt bra trim). Gör en sökning på nätet.

Slutligen: det finns ett alternativ till normalleden som jag kan rekommendera. Anmarschen går via en annan dal (glömt namnet just nu), som är vackrare (subjektivt), färre människor, och 1-2 dagar längre till baslägret på 4200 m, vilket ger mer tid för acklimatisering. Högsta lägret ligger direkt under polska glaciären. Ansluter till normalleden på ungefär 6400 m, strax före windy ridge och canaletan.

Har inte snorkoll på Aconcagua, men har en del höga berg bakom mig och att, som Odd skriver, ha med sig rep för ev. "shortroping" är en god idé. Jag skulle då också faktiskt ha med mig isyxan för att ha någon slags "nödbroms" om den jag ledsagar skulle falla och dra mig med sig.

Även om normalleden på Aconcagua innehåller alla de tekniska svårigheter som en normal dag i joggingspåret är berget riktigt, riktigt högt. 6959m (vilket jag har för mig att det är?) är som bekant mycket högre än något vi har i Europa. Att i förväg kolla sin egen syresättning/höjdtålighet tror jag är en god idé. Att som någon skrev göra någon vecka eller så under vintertid i svenska fjällen och någon vecka i alperna är ingen dum idé för att ta reda på just ens egen tålighet mot dåligt väder/hög höjd utan att åka till sydamerika (där det kan vara bökigare att få hjälp om något skulle gå på tok). Men som sagt - höjden på Aconcagua är RIKTIGT bökig.

Att läsa på lite om höghöjdssjukdomar tror jag inte heller är i vägen.

I övrigt vill jag önska lycka till och tycker att det är roligt att så många engagerar sig i den här tråden, eftersom ämnet dyker upp lite då och då på Utsidan.

Intressant teori de där om hyperventileringen Oddboll.
Men är det verkligen nödvändigt att börja redan på 3000 meters höjd? Ska man köra likadant om man ligger och vilar?

Tja, jag gör det, brukar göra susen. Faktum är att jag ibland kunnat styra huvudvärken i så mening att när jag slutar hyperventilera/djupandas kommer den krypande bakifrån och fram emot pannan efter bara någon eller några minuter, när jag börjar andas rätt igen så försvinner den lika fort som den kom. Rätt fascinerande upplevelse! Vet inte om detta fenomen är något som andra också upplevt, eller något som höghöjdsmedicinarna vill kännas vid, men vad jag sett av andra är att de som har ordentliga höghöjdserfarenheter hyperventilerar/djupandas hela tiden, och de som börjar tidigt, långt innan man de facto upplever någon andnöd, är de som mår bäst. De som börjar andas rätt först när behovet av mer syre är väldigt uppenbart kan förhoppningsvis hantera de akuta symptomen, men de mår inte nödvändigtvis bra...

Vad har andra som varit på hög höjd (Jesper m fl) för erfarenheter?

oddbol; sa:

...
Vad har andra som varit på hög höjd (Jesper m fl) för erfarenheter?

Klicka för att se resterande...

Jag brukar faktiskt träna andning med mycket sch-sch-ljud när jag andas ut och liksom träna på att, som Odd beskriver det "trycka luft genom systemet". Det har funkat bra för mig, men det är ju svårare när man sover. Jag vaknar ofta med pannknack på höjder ovanför 4500 meter, men detta brukar försvinna när man väl kommer igång och om man gör turer ovanför den lägerplats man valt för att sedan sova lägre än man varit brukar det hjälpa.

Däremot har jag märkt att det tar något längre tid att acklimatisera sig numer, än det gjorde för några år sedan, tycker jag... Vet inte vad detta beror på. Teorier?

Jo, det har glasklart att göra med de globala klimatförändringarna! De ökande koldioxidhalterna har naturligtvis också effekten att syrets partialtryck sjunker, vilket gör att det blir jobbigare att acklimatisera sig på höga höjder. Det kan ju vem som helst räkna ut. Fast en gång påstod någon vars namn jag naturligtvis förträngt, mot bättre vetande, att det skulle ha med ökande ålder att göra. Löjligt, när vi varje dag kan läsa i tidningarna om växthuseffekten. Det värsta är att koldioxidhalterna fortsätter att öka, så det kommer att bli allt jobbigare att acklimatisera sig framöver. Men när man vet vad orsaken är så är det lättare att leva med.

Hyperventilering

Tjena Odd!
Jag tog fasta på dina tips om att hyperventilera när jag gjorde trippen till Aconcagua. Kom ihåg vad du sagt när jag drabbades av huvudvärk redan på 3500, och började andas allt vad jag kunde. Därefter hade jag inga fler höghöjdssymptom på hela turen.

Sedan är förstås en otroligt viktig faktor att man inte har för bråttom. Att man låter aklimatiseringen ta den tid man behöver.

/Lars

Utrustningslista til Aconcagua

Jeg har en komplett utrustningsliste til Aconcagua, med til og med detaljert beskrivelser av utstyret.
Send meg en mai: hhesselberg@c2i.net

Håkon