Nära döden

Hej! Observera att jag i detta inlägg vill dela med mig av en viktig kunskap, inte skryta eller skrämmas. Jag vill dela med mig av mina misstag och förhoppningsvis inspirera någon till att åtminstone tänka till en gång extra. Jag har sedan denna händelse vart ute i natur under ganska många år och tänker nu dela med mig av en "nära döden" upplevelse. Observera att preskriptionstiden är ute då händelsen utspelade sig 2003.

Vi var ett gäng som fick för oss att dra upp på Kebb. Vi var alla vältränade och med god vana att både förflytta oss och om så krävde gräva ner oss i vintermiljö. Ingen av oss hade någon som helst erfarenhet att bergsmiljö. Sagt och gjort vi hyrde säkerhetsutrustning inne i Kiruna. Tog bilen till Nikkaluokta och skidade därifrån (vita blixten). Vid fjällstationen var det tomt. Detta var i början av Januari om jag minns rätt och vädret var mycket ombytligt. Då ingen av oss var trötta och klockan fortfarande var tidig så bestämde vi oss för att köra på. Vi kontrollerade lavinskalan som vi lärt oss genom att först gräva ut och sedan trampa till snön för att se hur mycket som lossnade (gammal metod som mig veterligen inte anses tillförlitlig längre) det var en 4:a på en 5 skala. Tuffa 20 åringar struntar högaktningsfullt i sådan. Vi tog oss genom dalen och, vädret gick från klart till oklart och sedan tillbaka igen. Vi började skråa men tog av för tidigt och fick gå ner igen. En vän som gett oss vägbeskrivning sade att det var E4:an upp, markerad led och inga problem. Vårt problem var att ingen led syntes, den låg under snön. Med hjälp av karta och kompass hittade vi tillslut rätt, vi tog av oss skidorna och stoppade dem i våra 100 liters ryggsäckar (vägde ca 35 kg). vädret fortsatte att variera och på väg upp så fick vi först sprickor sedan sättningar i snön. Ingen lavin gick men vi blev rejält skraja. Uppe i grytan blev vädret extremt och med vindmätare uppmättes en bit över 35 m/s i vindstyrka. Vi kunde inte gräva ner oss för det fanns för lite snö och var därför tvungna att fortsätta antingen fram eller bak, det blev fram... Vi band in oss då vi förlorade sikt och fortsatte. Efter ett tag slog det mig att vi borde nyttja STOP regeln. Stanna Tänk Orientera Planera. Sagt och gjort vi stannade, tryckte i oss snabb energi i form av varm choklad och bestämde oss för att leta rätt på första bästa ställe att gräva ner oss på,, vi fann ett hyfsat ställe, grävde ner oss och överlevde. På morgonen dagen efter var vädret fantastiskt, solen sken och utsikten var en gåva. 75 meter bakom vårt tält (tunnelmodell) stupade det ca 200 meter ner. STOP regeln var det som räddade oss mitt i all dumhet. Sedan dess har jag aldrig glömt bort att använda den.

Detta var en liten historia finns det fler där ute ?
 

Bilagor

  • kebb 2002.jpg
    kebb 2002.jpg
    34.4 KB · Visningar: 2,582
En otrolig historia, vilken tur ni hade i allt elände.
Vad var det för stup? Var den en glaciärspricka eller var det berget som stupade?
 
Min första vandring gick jag i sarek med brorsan och hans polare och fru. De var ganska erfarna och hade varit uppe ett par gånger, och vi var alla unga och således odödliga. När vi skulle korsa jokken vid Ruonasvagge rakt söder om Ruonas så var det mycket branta och höga sidor. Unga och odödliga så sket vi högaktningsfullt i det och klättrade ner till jokken. Att komma upp på andra sidan var ännu brantare. Jag följde en spricka i bergväggen och balanserade på några grästuvor som knappt satt fast (ibland lossnade tuvorna och jag blev då hängande och fick söka nytt fäste med fötterna). Allt detta gjordes självklart med packningen på.
Till slut kom jag upp men brorsan var kvar halvvägs upp på bergväggen. Vi slängde då ned ett rep till honom som han knöt om livet och sedan påbörjade han färden rakt uppåt mot oss. Repet som vi höll honom i drog loss en sten stor som en överkropp som rasade rakt emot honom. Vi skrek varningar till honom men jag tänkte att detta nog var sista gången jag fick se honom i livet. Som av ett mirakel så studsade stenen upp precis framför honom och han kunde ducka under den och komma upp till oss helskinnad.
Efter denna strapats var vi alla ganska tagna/berörda och vi slog strax läger för att stilla våra sinnen, känna tacksamhet över att alla levde och reflektera över hur dumma i huvudet vi var som inte bara gått nån kilometer uppströms där flodfåran inte var så djup.
Några dagar senare gjorde vi Tielmavadet/dielmavadet, då var det med nöd och näppe som vi kom över och inte blev ivägspolade. Vattnet var så strömt så gruset under våra fötter sköljdes bort och det var därför omöjligt att stå still. Återigen hade vi stora portioner av tur: jag och brorsans fru tappade balansen i den stridaste åfåran men vi kastade oss mot strandbrinken och landade med armbågarna i gruset så vi kunde hasa oss upp.

Det var en lärorik vandring och jag har sedan dess stor respekt för vadning, klättring och stenras.
 
Uppe i Anderna skulle vi gå på en smal stig upp till passet, gänget med Amerikanare och Japaner hade inte köpslått med guiderna så de låg en styv km före oss.
Så skrek en av guiderna till och vi såg stenskredet som kom som en bred lavin och tog sällskapet framför oss. De tumlade med stenarna ner mot djungeln i dalen.

Ha respekt för bergen.
 
Inte jag själv men jag och dåvarande flickvännen hittade en vettskrämd kvinna sittande i stenbranten vid foten av Tuolpagorni i närheten av silverfallet. Hon satt i branten några hundra meter upp från dalgången med en jacka över huvudet för att slippa se hur brant det var. Hennes vandringssällskap hade tidigare fortsatt uppåt i tron att han var på väg uppför Kebnekaise och de skulle mötas där i branten igen var planen.
Hon hade suttit där i några timmar när vi kom dit och väntat på att han skulle komma tillbaka. Efter ett tag, när solen försvann bakom fjällen så blev det kyligt och hon började bli orolig. Oron gjorde att det blev ännu mer otäckt med branten, vilket ledde till mer oro osv. Tillslut var hon så ifrån sig att hon ringde fjällräddningen, hon fick tag i dem men det bröts och sen fick hon inte tag i dem igen och det var då vi kom.
Vi pratade med henne en stund och sen tog jag hennes ryggsäck på magen och vi ledde henne ner till dalbottnen. Flickvännen först, sen kvinnan o sen jag.

Branten var inte värre än att du kunde gå i stenskravlet, mha händerna ibland men hennes tankar gjorde det allt värre efterhand som tiden gick.

Händelsen i sig var inte livshotande men hade vi inte hittat henne så hade det kunnat bli då hon var så utom sig av skräck att hon inte riktigt fungerade längre. Det gäller att ha koll på sina begränsningar och kanske se till att ha lite mer marginaler än man har i vanliga fall när man är ute i skog och mark där det kan vara långt till hjälpen

PS När hennes sällskap väl kom tillbaka och stolt berättade att han tagit sig upp på toppen av Kebnekaise så var det inte utan lite skadeglädje som hon konstaterade att han enbart tagit sig upp på Tuolpagorni...
 
Fantastiska händelser var och en. Jag jobbar mycket med något som jag kallar "om och vidfall" jag samlar de kompetenser runt mig som behövs inför ett äventyr och spelar upp hela äventyret så som jag vill att det skall inträffa. Deras uppgift är att hela tiden avbryta och spela in oväntade händelser tex. Jag ställer larm på mobilen på 04:30 och går och lägger mig 21:00. Kompisen: larmet ringer inte. (Not ställ två larm). Klockan ringer och jag tar bilen mot Arlanda. Kompisen: bilen startar inte (not: kolla upp tågtider i förväg, provstarter bilen på kvällen). Så fortsätter vi så tills jag är hemma igen. Detta kan genomföras med flera "motståndare åt gången eller en i taget. I slutändan har du en bra riskanalys. Visa saker räcker det med att vara medveten om andra måste förövas. Jag använder mig även av poängsättning 1-5 av risk och 1-5 av konsekvens. Om du har 3 i risk och 5 i konsekvens får du en koficient på 15. Utifrån detta tar jag sedan fram de mest troliga händelserna och fokuserar mina motåtgärder mot. Hoppas detta ger er några nya tankar avseende riskhantering.
 
Mina bröder med sällskap har simmat med sina ramsäckar över rapaälven. Enligt utsago så gör de inte om det....
Gruppen band ihop sig med snören för att ingen skulle flyta bort. Problemet var att folk simmade olika snabbt --> repet slackade och de trasslade då in fötterna och blev mycket trötta.
Ryggsäckarna var tydligen så tunga efter simningen så att de knappt fick upp dom ur vattnet.
 
Jag var med om något i förrgår. Än har jag dock inte kommit över skammen, men påminn mig om några månader så ska ni få höra.
 
Har sett mycket dumt i alperna. Bland annat en pappa med två barn som firade sig neråt. Firningsrepet satt i en karbin i en pitong. Pitongen hade backup till ytterligare en säkringspunkt, med slingor mellan. Över slingorna hade sällskapet ett rep som de topprepssäkrade den som firade. Och sågade alltså mot slingorna som länkade de båda säkringspunkterna med topprepet. De gick inte av. Men efter evigheter när det var vår tur att fira bytte vi ut slingorna.

Även sett en guide som hade två rep i olika diameter knutna med åtta istället för överhandsknut när sällskapet firade ner, såg ut som att knuten va på väg att rulla, men det gjorde den lyckligtvis inte.
 

Glöm allt du lärt dig om vandringsskor

Sneakers och löparskor kan vara bekväma för enklare promenader, men de är inte designade för de utmaningar som vandring kan erbjuda. Ojämn terräng, ...