Jag har vid flera olika tillfällen läst åsikter om sträckan Sitojaure – Saltoluokta, den anses tydligen som ”tråkig”…”transportstäcka”…och några andra liknande tillmälen.
Enligt min uppfattning finns inga tråkiga transportsträckor i fjällvärlden eftersom fjällvärlden är en värd för sig som består av en massa olika typer av terräng, djurliv, växtlighet, väder och vind. Alla har sin charm, alla påverkar sin omgivning på sitt sätt – och formas av sin omgivning på just sitt sätt. Allt hänger ihop, allt påverkas gemensamt.
Vandringssträckan är, om jag minns rätt, ganska exakt 22 km. Om vi börjar vid Sitojaurestugorna som är ett modernt namn så finns här ett lappläger som är ganska så gammalt. Här bodde de Samer som vandrade upp med sin renrajd på norra sidan Sitojaureälven. Traditionellt sett var det en vår och höst bostadsplats. Här bytte man från renrajd med akja i vinterföre till klövjeren för barmarksföre och här förvarades akjor och vinterutrustningen tills vintern kom och den återigen behövdes. Här gjorde man sig redo för sommarfjällen och här vilade man ut efter vintern.
De Samer som vandrade med sin renrajd på södra sidan Sitoälven hade sitt vår- och höstviste i Tjåki som betyder hjärta, i östra änden av Sitojaure. Namnet Tjåki har en betydelse av hjärtat i årets vandringar. Hit kom man alltid, varje vår och varje höst. Det var en fast punkt – liksom lapplägret vid Sitojaurestugorna. Nomadlivets kanske enda fasta punkt – och därför också mycket betydelsefull.
Leden till Salto börjar med an lång svag stigning i björkskog. Här skördades kvanne, harsyra och annat ätbart, här snarades ripor i slutet av vintern, här jagade man älg på höstarna och här betade den tama renhjorden vår och höst. Det är alltså även detta en betydelsefull plats för själva överlevnaden. Jag har hört talas om att det även skall finnas några fångstgropar i området men jag har inte letat efter dem men troligen finns dom där någonstans.
Är man geologiskt intresserad så finns här massor att se. Många olika strandlinjer finns längs sluttningen (liksom längs hela Sitojaure). En stor ispropp hindrade Sitojaures vatten att rinna ut längs Sitoälven och sjöns vattennivå var betydligt högre, samt varierade en del genom årtusenderna. I stort sett var du än är längs Sitojaure ser du dessa gamla strandlinjer om du tittar ganska högt upp på fjällsidorna- Sitojaures vatten rann ut mot Salto, ned mot Pietsaure, bröt ned i kanjon vid Salto och forsade ut i Langas – och bildade det sandurfält som finns öster om Pietsaure. Snacka om dramatik! Här har inlandsisen verkligen lekt och slagit runt ordentligt!
Björkskogen tar slut och kalfjället tar vid när man kommit upp på högfjällsplatån. Här råder 19 meters terräng = det ser flackt ut på kartan men det är ibland lite upp och ned när man går – dock bara max 19 meter. Här finns ljungpipare i överflöd, några fjällpipare också. Fjällabbarna finns på första halva sträckan ungefär. Här finns ett antal mindre rovfåglar som häckar i branterna samt då och då passerar örnar av båda slagen över området – så fågelintresserade kan uppleva stora saker på den här sträckan.
I fjällbranten västerut kunde man se järvar på snöfläckarna i början på sommaren om man hade lite tålamod och tittade i kikare vid rätt tid. Renar betar här vår och höst och strören brukar finnas även sommartid då och då – men mest på andra sidan jokken från Kungsleden räknat, alltså västerut. Lämlar brukar det vara gott om runt jokken så även rovfåglarna får sitt. Ripungar ser man ofta här, ibland tätt intill leden, ett år ruvade en ripa mitt på leden så jag staplade sten runt redet så att ingen av misstag skulle trampa sönder äggen.
Halvvägs finns en gammal övernattningsplats på västra sidan jokken. Där finns rester av olika slag från nomadtiden, alltså inget modernt material, bara olika trä och hornsaker, eldstäder osv.
Lämnar du leden några meter så är du ute i ”okänd terräng” eftersom alla följer leden = du kan hitta många fina små platser där du är helt ensam om du vill just detta. T.ex. letar du tältplats ungefär halvvägs, så gå till vindskyddet. Vänd dig om titta mot Sitojaure. Nu har du en jokk en bit framför dig. Följ jokken åt vänster, alltså gå uppströms, gå ned i stenskravlet. Jokken böjer sakta av mot Sitojaure efter bara några hundra meter, just i kröken ser du ett stenskravel på vänster sida, gå upp där i en liten klyfta och Viola, du ser en härlig liten grön plats på vänster sida jokken med ett stenblock mitt på, en fin slät tältplats där du kan vara helt ifred från de som går på leden, samt sova gott på mjukt gräs.
Innan du kommer fram till vindskyddet kan du gå ned i ravinen till vänster om leden om du gillar att studera växtlighet, här finns Kung Karls spira och många andra lite ovanliga växter samt även här finns en del bra tältplatser, gott om ved för vandingens sista (eller första) lägereld, gott om vatten (ibland mygg också) och växtligheten, mest vide, kan vara svårframkomlig på sina ställen – men jag har tillbringat många dagar, och nätter, längs den här ravinen. Här finns mycket att se om man letar lite – och vet vad man letar efter.
Ultevis Tuoddar är en fin och vacker plats, rik på många saker, lättgången och vacker – så när någon kallar den för transportsträcka retar det mig lite.
Men, så klart. Ser man fjällen som att enbart toppbestigningar räknas, då är det mesta en transportsräcka här i livet.
Thomas
Enligt min uppfattning finns inga tråkiga transportsträckor i fjällvärlden eftersom fjällvärlden är en värd för sig som består av en massa olika typer av terräng, djurliv, växtlighet, väder och vind. Alla har sin charm, alla påverkar sin omgivning på sitt sätt – och formas av sin omgivning på just sitt sätt. Allt hänger ihop, allt påverkas gemensamt.
Vandringssträckan är, om jag minns rätt, ganska exakt 22 km. Om vi börjar vid Sitojaurestugorna som är ett modernt namn så finns här ett lappläger som är ganska så gammalt. Här bodde de Samer som vandrade upp med sin renrajd på norra sidan Sitojaureälven. Traditionellt sett var det en vår och höst bostadsplats. Här bytte man från renrajd med akja i vinterföre till klövjeren för barmarksföre och här förvarades akjor och vinterutrustningen tills vintern kom och den återigen behövdes. Här gjorde man sig redo för sommarfjällen och här vilade man ut efter vintern.
De Samer som vandrade med sin renrajd på södra sidan Sitoälven hade sitt vår- och höstviste i Tjåki som betyder hjärta, i östra änden av Sitojaure. Namnet Tjåki har en betydelse av hjärtat i årets vandringar. Hit kom man alltid, varje vår och varje höst. Det var en fast punkt – liksom lapplägret vid Sitojaurestugorna. Nomadlivets kanske enda fasta punkt – och därför också mycket betydelsefull.
Leden till Salto börjar med an lång svag stigning i björkskog. Här skördades kvanne, harsyra och annat ätbart, här snarades ripor i slutet av vintern, här jagade man älg på höstarna och här betade den tama renhjorden vår och höst. Det är alltså även detta en betydelsefull plats för själva överlevnaden. Jag har hört talas om att det även skall finnas några fångstgropar i området men jag har inte letat efter dem men troligen finns dom där någonstans.
Är man geologiskt intresserad så finns här massor att se. Många olika strandlinjer finns längs sluttningen (liksom längs hela Sitojaure). En stor ispropp hindrade Sitojaures vatten att rinna ut längs Sitoälven och sjöns vattennivå var betydligt högre, samt varierade en del genom årtusenderna. I stort sett var du än är längs Sitojaure ser du dessa gamla strandlinjer om du tittar ganska högt upp på fjällsidorna- Sitojaures vatten rann ut mot Salto, ned mot Pietsaure, bröt ned i kanjon vid Salto och forsade ut i Langas – och bildade det sandurfält som finns öster om Pietsaure. Snacka om dramatik! Här har inlandsisen verkligen lekt och slagit runt ordentligt!
Björkskogen tar slut och kalfjället tar vid när man kommit upp på högfjällsplatån. Här råder 19 meters terräng = det ser flackt ut på kartan men det är ibland lite upp och ned när man går – dock bara max 19 meter. Här finns ljungpipare i överflöd, några fjällpipare också. Fjällabbarna finns på första halva sträckan ungefär. Här finns ett antal mindre rovfåglar som häckar i branterna samt då och då passerar örnar av båda slagen över området – så fågelintresserade kan uppleva stora saker på den här sträckan.
I fjällbranten västerut kunde man se järvar på snöfläckarna i början på sommaren om man hade lite tålamod och tittade i kikare vid rätt tid. Renar betar här vår och höst och strören brukar finnas även sommartid då och då – men mest på andra sidan jokken från Kungsleden räknat, alltså västerut. Lämlar brukar det vara gott om runt jokken så även rovfåglarna får sitt. Ripungar ser man ofta här, ibland tätt intill leden, ett år ruvade en ripa mitt på leden så jag staplade sten runt redet så att ingen av misstag skulle trampa sönder äggen.
Halvvägs finns en gammal övernattningsplats på västra sidan jokken. Där finns rester av olika slag från nomadtiden, alltså inget modernt material, bara olika trä och hornsaker, eldstäder osv.
Lämnar du leden några meter så är du ute i ”okänd terräng” eftersom alla följer leden = du kan hitta många fina små platser där du är helt ensam om du vill just detta. T.ex. letar du tältplats ungefär halvvägs, så gå till vindskyddet. Vänd dig om titta mot Sitojaure. Nu har du en jokk en bit framför dig. Följ jokken åt vänster, alltså gå uppströms, gå ned i stenskravlet. Jokken böjer sakta av mot Sitojaure efter bara några hundra meter, just i kröken ser du ett stenskravel på vänster sida, gå upp där i en liten klyfta och Viola, du ser en härlig liten grön plats på vänster sida jokken med ett stenblock mitt på, en fin slät tältplats där du kan vara helt ifred från de som går på leden, samt sova gott på mjukt gräs.
Innan du kommer fram till vindskyddet kan du gå ned i ravinen till vänster om leden om du gillar att studera växtlighet, här finns Kung Karls spira och många andra lite ovanliga växter samt även här finns en del bra tältplatser, gott om ved för vandingens sista (eller första) lägereld, gott om vatten (ibland mygg också) och växtligheten, mest vide, kan vara svårframkomlig på sina ställen – men jag har tillbringat många dagar, och nätter, längs den här ravinen. Här finns mycket att se om man letar lite – och vet vad man letar efter.
Ultevis Tuoddar är en fin och vacker plats, rik på många saker, lättgången och vacker – så när någon kallar den för transportsträcka retar det mig lite.
Men, så klart. Ser man fjällen som att enbart toppbestigningar räknas, då är det mesta en transportsräcka här i livet.
Thomas